onsdag, december 28, 2005

Arbetet på piedestal

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051228 (Lix=37)

Varje år görs en omfattande, internationell undersökning över människors attityder och värderingar, kallad ISSP (International Social Survey Program). 40 länder över hela världen deltar. I år är människors attityder till arbete i fokus.
     För svensk del har cirka 2000 personer besvarat en enkät. Sammanställningen uppvisar en del omständigheter som är anmärkningsvärda.
     På frågan hur ofta man kommer hem utmattad från arbetet svarar hela 84 procent att så är fallet ibland, ofta eller alltid. Räknar man enbart de som svarat ofta eller alltid är det 34 procent. På frågan hur ofta man upplever sitt arbete som stressigt är motsvarande siffror 88 procent och 41 procent.
     Med dessa siffror borde vi nog vara förvånade att inte fler svenskar drabbas av stressymptom, utmattningssyndrom och utbrändhet. Är det så vi vill ha vår arbetssituation?
     Ja, märkligt nog, för så måste man nog tolka ett annat enkätsvar. På frågan hur nöjd man är med sitt arbete svarar 78 procent att man är ganska, mycket eller helt nöjd med sitt arbete.
     Frågan är hur det kan komma sig att graden av nöjdhet med ett arbete som i stor utsträckning skapar utmattning och stress är så stor. Hur har utmattning och stress på arbetet blivit det normala? Varför är inte motsatsen norm?
     Det ger inte undersökningen svar på, men den väcker frågorna.
     Trots att så många är nöjda, pekar undersökningen på att vi ändå inte riktigt vill ha det så här. På frågan hur man skulle vilja arbeta om man helt fick bestämma över sin arbetssituation, skulle 45 procent vilja arbeta enbart deltid, medan lika många föredrar heltid. Det antyder att arbetssituationen kanske ändå inte är tillfyllest.     
     Problemet är inkomsten. Endast 12 procent kan tänka sig att gå ned i arbetstid om det medför en lägre inkomst. Det pekar på behovet av ekonomisk trygghet i synnerhet och trygghet i allmänhet.
     Under senaste åren har lagen om anställningsskydd debatterats och flera röster har höjts för att skrota den. Anställningsskydd anses av dem som vill avskaffa det som det största hindret för människor att få ett arbete.
     Undersökningen visar att hela 92 procent menar att anställningstrygghet är viktigt eller mycket viktigt. Så något stöd hos befolkningen för att skrota LAS verkar inte finnas.
     Arbetet i sig är av synnerligen stor vikt för svenskarna. Ett arv från Luther, kanhända. Den som icke arbetar skall icke heller äta.
     Hela 65 procent skulle nämligen uppskatta att ha ett arbete även om man var ekonomiskt oberoende. Det visar på vilken betydelse arbetet har fått i Sverige.
     Vilka andra länder sätter arbete på en sådan piedestal?

fredag, december 16, 2005

Bodströmsamhället är här

Kultursidan Sundsvalls Tidning 051216 (Lix=39)

Så har EU-parlamentet röstat ja till förslaget att alla EU-länders IT- och teleoperatörer måste lagra alla trafikuppgifter i sex till 24 månader. Alla uppgifter om vem du ringer till, när du ringer, varifrån du ringer, hur länge du ringer ska lagras.
     Alla uppgifter om vem du mejlar, när du mejlar, varifrån du mejlar ska lagras. Likaså uppgifter om dina sms och mms.
     Förslaget omfattade också att uppgifter om de webbplatser du besöker ska lagras, men ett rykte gör gällande att webbsurfning inte kommer att omfattas i direktivet. Det är dock tveksamt, eftersom myndigheterna i så fall missar alla mejl som skickas som webbmejl, från webbsidor (exempelvis Hotmail).
     Varje lands polismyndighet ska kunna ta del av dessa personuppgifter för att utreda grova brott. Vad som räknas som grovt brott ska varje medlemsland själv få bestämma, men en riktlinje är ett brott som ger minst två år fängelse.
     Det finns många problem med detta beslut till direktiv. Jag nöjer mig med att resonera kring tre.
     För det första är det integritetskränkande. Varje medlemslands dataskyddsmyndighet – i Sverige Datainspektionen – har med detta argument starkt motsatt sig direktivet. Det borde vara en fundamental rättighet att kunna kommunicera konfidentiellt, utan myndigheters kännedom.
     Det borde också vara en fundamental rättighet att inte utsättas för sådan detaljerad övervakning utan att någon brottsmisstanke föreligger.
     För det andra är risken för ändamålsglidning uppenbar. Det kan förutspås med stor säkerhet. Om denna övervakning visar sig effektiv, varför inte bredda dess tillämpningsområde? Varför inte införliva andra potentiella brott? Varför inte vara så effektiv som möjligt?
     Redan talas om att tillämpa direktivet på fildelning och gömmande av flyktningar. Vilka andra "grova" brott kommer att införlivas? Måste en situation överhuvudtaget vara av brottskaraktär i framtiden för att polisen ska komma åt medborgarnas kommunikation?
     För det tredje är det ett irreversibelt beslut. I en demokrati brukar det hävdas att alla beslut som är fattade demokratiskt också kan rivas upp. Till och med grundlagar kan ändras, givet vissa betingelser. I princip, ja, men i praktiken är dock vissa beslut oåterkalleliga.
     Hur skulle någon i framtiden kunna argumentera för att åtkomsten till dessa personuppgifter plötsligt inte skulle behövas i polisers brottsutredningar? Att terrorism är utrotat? Att all brottslighet har upphört? Att solen har slocknat?
     Några sådana argument finns inte. Det övervakningssamhälle som bland annat – och kanske främst – Thomas Bodström har arbetat hårt för att genomföra inom EU är ett storebrorsamhälle vi aldrig sett och vars utveckling vi knappt kan ana.
     Ett vet vi, dock. Bodströmsamhället är här för att stanna.

tisdag, december 13, 2005

Aldrig nöjd – ständigt rädd

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051213 (Lix=45)

Robert Lagerström
Freak. Boken om Freddie Wadling
Reverb

We are the freaks who walk among you
We are the creeps who live in vain
We are the freaks who walk among you
We are the creeps in your brain

Låten The Freaks från Freddie Wadlings första skiva med bandet Cortex har inspirerat journalisten Robert Lagerström till titeln på hans över 300 sidor långa biografi Freak (Reverb) över Sveriges bästa rockröst någonsin: Freddie Wadling.
     Det är en fantastiskt detaljerad och inträngande biografi där vänskapen till Freddie har möjliggjort ett långt bokprojekt. Det är med stort intresse jag, som följt Freddie Wadlings musikaliska resa från början av 80-talet, sträckläser boken.
     Wadling är nog främst känd som sångare i Fläskkvartetten och Blue for Two (med Henryk Lipp) och på senare tid som uttolkare av traditionella svenska visor och psalmer – något som jag som ett stort fan av Wadlings rockigare stil aldrig begripit.
     Delvis berodde det kanske på att han slutade med drogerna och alkoholen under en sexårsperiod, vilket förtog lite av hans kreativa genialitet. Delvis berodde det kanske på åldern. Att vara runt 50 gör det svårare att göra stökig rock och samtidigt hålla patetiken på avstånd. Delvis berodde det på att Wadlings prestationsångest växte sig allt starkare med åren. Aldrig nöjd. Ständigt rädd.
     Freddie Wadling har ständigt omgärdats av myter, varav han själv har bidragit till flera. Som att han var autist mellan åtta och femton års ålder. Slutade helt prata. Förvisso drog han sig undan, från mobbande elever och trakasserande lärare, från överbeskyddande mor och mormor. Men visst svarade han på tilltal.
     Uppväxten präglades av isolering, fattigdom, asocialitet, utanförskap och familjearvet – spriten. Pappans enda intresse var sprit och han försvann tidigt från familjen. Freddie var särlingen, den plufsige, fule, klumpige killen med de konstiga kläderna, som han tvingades ärva av släktingar. Ett freak. Så minns han sin barndom.
     Men livet förändrades i tonåren. Han blev social, fick vänner och vigde sitt liv till musiken. Förändringen stavas cannabis. Haschet skapade förutsättningar att umgås med människor i en gemenskap han aldrig tidigare upplevt.
     I de sena tonåren tog modern och mormodern honom till olika psykiatriker som gjorde tester, samtalade och ställde olika diagnoser, vilket ledde till en sjukpension vid 18 års ålder. Ganska omgående flyttade han hemifrån till en liten lägenhet där det ständigt fanns människor runt honom, där det mesta kretsade kring droger, musik och film.
     Punken kom till Göteborg och Freddie Wadling sögs in i dess kraftfält och stadens musikscen var under 80-talet den vitalaste i Sverige.
     Robert Lagerström fokuserar väldigt mycket på drogerna. Hur stenad Wadling var vid olika tillfällen, hur hans lägenhet titt som tätt förvandlades till en knarkarkvart. Jag har ingen anledning att misstro sanningshalten, men varför låta biografin bli så drogorienterad om en man vars genialitet är själva förutsättningen för att en biografi skrivs?
     Genialiteten kommer fram främst när olika musiker som arbetat med Wadling genom åren vittnar om hans skicklighet. Vissa vittnar artigt, andra starkt känslomässigt och förbehållslöst, men något fördjupat grepp om hans genialitet kommer fram endast på ett par ställen.
     Vid ett tillfälle sitter Freddie med en musikerkollega framför teven och sjunger på en ny låt som låter osannolikt bra. Det visade sig att han sjöng orden från textremsan på teven, simultanöversatt till engelska, formade till rocktexter med rytm. Snabb, intuitiv och med ett absolut gehör.
     Wadling hatade att repetera. Obeskrivligt lat, säger de flesta som arbetat med honom. När Fläskkvartetten skulle spela in material till en skiva, repeterade sällan bandet med Wadling, utan han fick ofta inspelade låtar som han skrev texter till och sjöng utan repetitioner.
     När Fläskkvartetten skulle spela in deras odödliga tolkning av Over the Rainbow, fick Wadling låttexten på ett papper, gick in i studion och sjöng den, helt utan omtagningar. Utan att han någonsin sjungit den förut. Resultatet blev den vackraste tolkningen som hörts.
     För Freddie Wadling handlar nämligen rockmusik – och livet – om omedelbarhet; känslan i nuet. Inget blir bättre av att ältas eller planeras.
     Magin, såsom den uttrycktes i hans favoritböcker och skräckfilmer har alltid varit en viktig inspirationskälla i Wadlings skapande. Han existerar i ett eget universum av religion och magi, av gudar och småjävlar. Lär känna demonerna i stället för att försöka eliminera dem, var hans strategi.
     I låten Dla ciebie upprepar han ett mantra som personifierar hans tro på att det finns något större än människan: ”Magic is the highest, most absolute and most divine knowledge of natural philosophy”.
     För mig finns magin i Freddie Wadlings röst, hans ljudlandskap och hans förmåga att alltid se det vackra i det groteska.

måndag, december 05, 2005

Det sköna självt. Umeåkonstnär är drottningen av digital konst

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051205 (Lix=42)

I somras blev jag förälskad. Platonskt, naturligtvis. Närmast en upplevelse av ”det sköna självt”, som Platon uttryckte det.
     Jag upptäckte Umeåkonstnären Linda Bergkvists konst, som finns utställd på olika virtuella gallerier, och fann den fantastisk. Det handlar om digital konst; konst som skapas med hjälp av olika datorprogram.
     Hon hyllas ständigt för hennes extrema skicklighet i olika forum för digital konst, som exempelvis Deviant Art. Hon har vunnit priser för sin konst. Två Exposé Master Awards, en webbplats där världens främsta digitala konstverk prisas.
     Senaste priset, Grand Prize Winner på den digitala konstsajten CGTalks tävling Master and Servant, fick Bergkvist för verket Spoiled. Detta verk gestaltar några återkommande teman i konstnärskapet.
     Ofta är hennes gestalter kvinnor, alltid smärta och vackra, ibland sagolika och fantasyinspirerade. Men också sårbara och utsatta. Blod på någon kroppsdel förekommer – notera den ljusa kvinnans vänstra hand på Spoiled.
     Utsattheten gestaltas tydligt i verket Into Your Eyes, där skräcken inför spegelns monster fångas i såväl blick som handling.
     Men alls inte enbart smärta och utsatthet, utan också styrka. Den tolkningen gör jag av I Miss You; ett slags kärlekshämnd, där, likt en kvinnlig Hamlet, det oundvikliga är gjort, men inte utan saknad.
     Så finns självfallet också det sköna självt bland verken. Kvinnan i det bländande verket Eloquence sitter likt en kvinnlig jesusfigur (notera höftskynket) i en gunga från himlen och kommunicerar med fågeln.
     I den mån män gestaltas, är de synnerligen androgyna. Game of Cards för tankarna till dandyn, till Oscar Wilde i det viktorianska England.
     Ingen riktig konstnär utan ett självporträtt? Den sommarglädje flickan som rider på katten i Glimpse of Summer är omedelbar. Det är ingen övertolkning att uppfatta Linda Bergkvist, som minns sina barnasomrar, och hennes katt Azrael som förebilder.
     Dessa och många fler verk finns dels på olika gallerier på nätet, dels på hennes egen webbplats. Den som vill lära sig mer om digital konst kan ta del av Linda Bergkvists handledning på exempelvis CGSociety.
     Där instruerar hon hur man målar realistiska ögon och hår. Hur ögon målas framstår som ett framträdande kvalitetskriterium för digital konst. Att fånga liv och skapa uttryck i ögonen är något av det svåraste.
     En annan kvalitet som fångar uppmärksamheten, särskilt när man jämför med annan digital konst, är hennes fantastiska färg- och ljussättning. Särskilt motljuset, men också diset och dimman.
     Men det är omsorgen om detaljerna som skapar det fantastiska, oavsett verkens uttryck.