torsdag, juli 31, 2003

Att återerövra framsteget

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030731

Michael Godhe
Morgondagens experter
Carlssons

Av de discipliner där jag läst en doktorsavhandling – främst inom humaniora och samhällsvetenskap – är idéhistorikers avhandlingar överlägsna i tillgänglighet för en bredare allmänhet.

Michel Godhes färska avhandling Morgondagens experter (Carlssons) är inget undantag. Här avhandlas teknisk utveckling under det långa 50-talet – 1946 till 1964. Fokus ligger på vilka förhoppningar och förväntningar på ungdomar som populärvetenskaplig litteratur uttryckte under denna efter- och kalla krigstid.

Genom analyser av populärvetenskapliga verk, science fictionlitteratur och populärvetenskapliga tidskrifter sammanställer Godhe en bild av en tid när framstegstron är i gungning. Hoppet ställs till ungdomen, att teknikoptimism och teknikintresse ska bita sig fast hos den. Det moderna projektet måste återerövras.

Det långa 50-talet kom även att benämnas rymdåldern. Tanken var att Jorden var uttömd på kunskap, och nu skulle rymden erövras av det unga släktet.

Han visar hur naturvetenskapen populariseras och träder fram som något av en ungdomsdanare, under viss rädsla för den så kallade ungdomskulturen. Tidskrifter som Teknikens värld och Teknik för alla uttryckte sig fostrande på ledarplats, liksom litteratur i denna genre. Godhe utkristalliserar fem danande dygder för unga rymdintresserade män som populärvetenskapen uttryckte.

Den första var sanningslidelse, i likhet med vilken forskare som helst. Dessutom krävdes fantasifulla visioner och förmågan att arbeta hårt för att uppnå dem. Den fjärde dygden var offervilja; många rymdprojekt medförde skador på humankapitalet och rentav dödsoffer. Till sist krävdes förmågan till samarbete, eftersom visionen om rymdens utforskning var internationell.

Beskriven på detta sätt är Michael Godhes avhandling en utmärkt och intressant sammanställning av i första hand den tidens populärvetenskap och i andra hand dess försök till inflytande över ungdomen.

Men inte så mycket mer än en sammanställning. Vid tolkning av ett empiriskt material – oavsett det är observationer, intervjuer eller textmaterial – är det vanligt att göra både erfarenhetsnära och erfarenhetsdistanserade tolkningar.

Med erfarenhetsnära tolkningar avses sammanställningar, kategoriseringar och beskrivningar av det empiriska materialet. Med erfarenhetsdistanserade dito avses mer teoretiskt underbyggda och mer långtgående tolkningar. Skillnaden är lite grand som mellan yta och djup.

Godhes avhandling är utmärkt på ytan men når inte det djup i analysen som åtminstone jag förväntar mig av en avhandling. Sammanhangen som kan generera djupare betydelser saknas.

Godhe hade kunnat exempelvis reflektera över vad som är specifikt med 50-talet, det vill säga skapat ett kronologiskt sammanhang med kulturella jämförelser med andra epoker. Även en del vetenskapsteoretiska sammanhang skulle kunna bidra till ett djup, liksom en genusanalys.

Morgondagens experter är enkönade; litteraturen danade pojkar till män. Hur uttrycktes det? Hur exkluderades kvinnorna? Varför?

Att missa den analysen är som glömma tvättmedlet till tvättmaskinen.

fredag, juli 25, 2003

Mycket märkligt

I serien Tankar från torpet, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030725

När jag var barn tedde sig mycket märkligt i torpet. Bland de första minnena jag har är en gammal gumma som står och rör i en vedeldad tunna med kokande vatten intill hölogen.
     Vad gör hon, frågade jag storögt. Tvättar kläder, svarade mina föräldrar. Varför gör hon det inte i tvättstugan, frågade jag, i mitten av sextiotalet, modernitetens decennium.
     Annat märkligt var språket. Inte bara konstiga ord som kylteret (med ett che-ljud efter l:et), batten (där e:et försvinner) och kräka, utan även uttalet av kända ord. I dag ler jag alltid igenkännande inom mig när jag hör den lokala dialekten.
     Den största märkligheten: När sensommarkvällarna blev regnmörka glittrade det i skogsbrynet. Det var vittra sas det; småfolket i skogen som var nyfikna på människornas värld. De stod och betraktade oss. Jag lyssnade andäktigt till historierna och tittade stint mot skogen.
     Det glittret ser jag fortfarande; kittlande.
     Fortfarande uppfattar jag märkligheter i torpet. Att någon kör djurkadaver och lämnar i skogen ett par hundra meter från byn utan att gräva ned dem är för mig en gåta.
     En märklighet har blivit omvänd. Tidigare har jag alltid retat mig på de dåliga grusvägarna till torpet och byarna runtomkring. Gropigt, stenigt, slirigt. Bilen skramlar. Varför underhåller ingen?
     Numera kommer jag hem till Umeå och tvärbromsar, guppar, tvärsvänger på tidigare raka gator som numera har stora ojämnheter på höjden (fartgupp) och på tvären (trottoarer som byggs ut i gatan).
     Grusvägarnas beskaffenhet beror på för liten satsning på vägunderhåll. Umeås gator på för hög satsning på gatuunderhåll. Det är nästan så jag föredrar grusvägarna.
     Det är en omvänd märklighet.

torsdag, juli 24, 2003

Olycksbådande läsning

I serien Tankar från torpet, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030724

Läsupplevelser hör inte bara sommaren till, utan även torpet. Sedan torpets gamla rönn – som gick under benämningen Gammelfarfar – dött, kan jag dock inte sätta upp torparläsningens allra viktigaste förutsättning: hängmattan. Aldrig läser man romaner så bra som i en hängmatta.
     Jag försöker varje sommar pricka in någon eller några böcker som jag tror särskilt passar torparmiljön. Det finns nämligen särskilda torparböcker.
     En bok av Slas fungerar nästan alltid, när Slas ger sig ut i den svenska landsbygden och gestaltar folks liv och öden.
     Ett par somrar har det blivit böcker av Robert Kangas. Hans skildringar av svensk landsbygd har en mörk ton; Kangasland. Det är ett socialt landskap som inte är så uppbyggligt. Rent av skrämmande. Särskilt när jag fördomsfullt jämför vissa figurer i trakten med någon figur i hans böcker.
     Denna sommar har Torgny Lindgrens gestaltning av jakten på den perfekta pölsan i Västerbottens inland fungerat väl som typisk torplitteratur (även om torpet ligger i Ångermanland).
     Aldrig har någon lyckats uppvärdera en för mina smaklökar så beklämmande maträtt som alla dessa beskrivningar av pölsans tillagning och inmundigande.
     Det betyder dock inte att pölsan är något annat än hundmat i min värld. Jag brukar ha en rulle pölsa hemma, som jag skär av en bit och rör ut i torrfodret till hunden. Det är väldigt uppskattat.
     Jag tolkar boken inte enbart som en hyllning till pölsan, utan också som en varning för pölsaätandets konsekvenser. Se bara hur det gick för den mot lungsoten immune Lars Högström. För att inte tala om hans kompanjon.
     När jag tänker efter är ofta torparläsningen olycksbådande.

onsdag, juli 23, 2003

En annan färgskala

I serien Tankar från torpet, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030723

Det finns en fysikaliskt bestämd färgskala. Vitt ljus som passerar genom ett glasprisma genererar ett färgkontinuum som kan avgränsas till en färgskala.
     Isaac Newton delade upp detta kontinuum i sju färger: rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett.
     Färgskalor i praktisk användning är emellertid resultat av kulturprocesser, oavsett det handlar om färgfabrikanters utbud eller de färger som räcker för primitiva folkslag i deras specifika omgivning. Antropologer har beskrivit indianstammar som tillämpade andra färgskalor än Newtons.
     På den amerikanska prärien räckte det med att benämna tre färger, så kunde den omgivande naturen beskrivas. Brunt och blått var två av färgerna. Vilken den tredje var minns jag inte.
     Under en promenad i torpets omgivning slår det mig att samma antal färger även gäller torpet. Omgivningen begränsas nästan helt av färgerna grönt (åkrarna och skogen), blått (himlen och sjöarna) och rött (husen och ladugårdarna).
     Här betraktar jag alltså inte vitt (husknutar och moln) och svart (bottenlösa tjärnar och moln) som färger.
     Särskilt av grönt – i hundratals nyanser, verkar det – får torparen en perceptuell överdos varje sommar.

tisdag, juli 22, 2003

Frekvensväxling

I serien Tankar från torpet, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren, 030722

Varmvatten, vattentoalett och dusch i torpet? Inte en chans. Det räcker fullt och fast med elektricitet. Sommartorpet är och bör vara en manifestation av ickemodernitet.
     Vatten värms på spisen, behoven görs på utedasset och kroppstvagning sker helst i en skogstjärn eller med en vattenkanna på tomten. Det är något visst med att tvingas ta hand om sina egna exkrementer.
     Torparlivets essens är att växla tempo. Nej, tempo är för specifikt ord; det rör endast hastighet. Frekvens är ett bättre ordval.
     I torpet tar allt längre tid. Färre sysslor utförs per dag, eftersom varje syssla tar längre tid att utföra.
     Man träffar färre människor, eftersom ett torp är ensligt beläget. Någon stuggemenskap, som att grilla tillsammans med stuggrannarna, existerar inte. Inte heller är den eftertraktad. Man byter några ord vid vägen, på sin höjd bjuder på kaffe eller en pilsner. Den som förutsätter ständig socialitet på somrarna, bör akta sig för sommartorpare.
     Men den relativa frånvaron av modernitet och socialitet innebär inte en total frånvändhet. Tidningen läses varje dag, nyheter och väderleksrapporter inhämtas från såväl radio som tv.
     Vädret är värt ett eget stycke. Det är som ett arv från förr att alltid vara uppdaterad på såväl väderprognoser som hur vädret varit. Man måste ju ha något att säga om man stöter på någon i byn och ska växla några ord.
     Även om det hör till att växla frekvens i torpet, sker det inte helt otvunget efter en vinter i stan. Ibland uppstår det tillstånd somliga kallar lappsjuka. Långsamhetens stress tar överhanden och man beger sig tillbaka till staden.
     Det gäller att skapa motmedel.

måndag, juli 21, 2003

Nästa år – kanske...

I serien Tankar från torpet, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030721

Låt oss börja med att slå fast skillnaden mellan sommartorp och sommarstuga. Ett torp har en gång bebotts, men med modernitetens utveckling har torpet någon gång under decenniernas gång ansetts beboeligt endast på sommaren.
     Från 1905 till början av 60-talet ansågs mitt torp beboeligt året runt, men det decennium när Sverige moderniseras som kraftigast, blir torpet ett sommartorp. Därför finns det gamla kvar i väggarna i torpet, något som aldrig kan märkas i en sommarstuga (hur gammal den än är).
     Somliga har hävdat att jag inte är rätt person att vurma för sommartorp. Jag saknar såväl kunskap i händerna, som förmåga att tänka förnuftigt kring byggnation, snickeri och reparationsarbete.
     Inte bara praktisk kunskap saknas, utan även språket. Även om jag till nöds skulle kunna spika fast en planka någonstans, kan jag inte köpa den. Vad säger man i byggaffären? Två tum fyra? Vad är det?
     Ernst och de andra i SVT:s Sommartorpet skulle kunna ge mig prestationsångest, om det inte vore för att torparlivets essens är något annat än de visar i sina program. Torparlivet är att formulera ambitiösa projekt och ständigt samtala om allt som borde göras – men sällan genomföra projekten, utan ständigt skjuta upp dem.
     Konsten är att rycka på axlarna när något ”måste” göras, en nätt kroppsrörelse jag har utvecklat till närmast fulländning tillsammans med ett visst ansiktsuttryck.
     Mañana, säger man i spansktalande länder. Nästa sommar kanske, säger sommartorparen.
     Det räcker långt att kunna ta ned några träd och klyva dem så det finns ved, gå med lien så det inte växer igen, stryka på lite färg här och var och sätta några fåror potatis till sillen för att torparlivet ska bli drägligt.
     Torparens plats är ändå på soffan.

lördag, juli 19, 2003

Det är svårt att värja sig

I serien Hatkärlek, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030719

Torbjörn Tännsjö äger förmåga att irritera människor. Även mig. Men jag hyser även beundran för honom. Varje gång han skriver ett inlägg – alltid i svåra, brännande frågor – på DN Debatt är det intressant.

Handikapporganisationer har gått i taket för hans uppfattning om fosterdiagnostik, kristdemokraterna för Tännsjös kritik mot den kristna moralen som värdegrund i skolan (därför menade Alf Svensson en gång att Tännsjö borde få sparken från universitetet), idrottsrörelsen för en artikel där han jämför elitidrott med fascism. Med mera. Han berör, minst sagt.

Vad är det som retar upp mig när jag läser Tännsjös böcker och artiklar? Ett svar finner jag i hans normativa hållning. En vanlig ansats inom praktisk filosofi är tillämpad etik. Med det avses förmågan att tillämpa en moralisk princip på ett praktiskt problem, och kunna dra rätt slutsats om hur vi bör handla för att lösa problemet.

Tännsjös ansats, som jag förstår han hållit sig till från sin doktorsavhandling på 70-talet till dagens professorsstol, är den normativa etiken. Det räcker inte med att kunna formulera vad som är ett moraliskt riktigt handlande. Först måste vi finna den korrekta moralläran. Det är hans filosofiska projekt.

Enligt Tännsjö kommer utilitarismens moralprinciper närmast sanningen. Enligt denna lära ger varje moraliskt korrekt handling goda konsekvenser, med vilket i sin tur avses att maximera välbefinnandet – lusten, lyckan – för så många som möjligt.

Om vi finner att tillämpningen av utilitarismen vid olika moraliska problem ger dåliga konsekvenser, bör utilitarismen förkastas. Helt enligt dess egen grundprincip. Att den fortfarande tillämpas och är vitt spridd i samhället tyder på att den ger goda konsekvenser.

När bilvägar byggs, till exempel, värderar man människoliv och jämför med kostnader för olika säkerhetsanordningar. Därefter fattas beslut om en viss säkerhetsnivå. Skulle samhället i stället utgå från, säg, en pliktetik som hävdar att människolivet är heligt och allt som kan bör göras för att förhindra människors död, skulle varje bilväg utrustas för maximal säkerhet, oavsett kostnad.

Så varför återkommer Tännsjö gång efter annan med argument för mer utilitarism om samhället redan tillämpar den? Svaret är att för vardagsutilitaristen är denna morallära svår att konsekvent tillämpa i svåra frågor. Som exempelvis dödshjälp, som han menar bör tillåtas i ett samhälle som utgår från en utilitaristisk morallära. Tännsjö är konsekvent som ingen annan.

Det går att uppfatta honom som en missionär, likt en kyrkans man som propagerar Guds ord. Ett typexempel är hans Grundbok i normativ etik, där han undersöker sju olika moralläror. I sin undersökning och kritik av dessa, fungerar hela tiden utilitarismen som rättesnöre.

Missionärsmetaforen är dock missvisande med sin konnotation till religionen. Tännsjö är ateist. Kristen eller annan religions moral är närmast en motsägelse för honom. ”Gud saknar moralisk relevans”, har han skrivit.

Men alldeles oavsett vad man tycker om hans morallära, består hans skicklighet. Han är extremt tydlig, extremt avgränsad och väljer exempel och argument som ställer stora krav på den som försöker gå honom emot.

Det är ingen slump att han ofta skriver i dagspress. Ju mindre utrymme han har, desto skarpare framstår hans argumentation. Också genom analys av andras (o)moral, som hans senaste artikel på DN Debatt om att Bush, givet sin egen kristna morallära, agerar djupt omoraliskt i kriget mot Irak, propagerar Tännsjö för utilitarismen. Krig kan nämligen lätt motiveras från utilitaristiskt håll.

Det kanske var sådana som Torbjörn Tännsjö Voltaire tänkte på när han formulerade upplysningens frihetsaxiom: Jag avskyr det du säger, men är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.

Yttrandefrihetens grundsats brukar vi blint ställa oss bakom och gärna citera. Men den som gör det, handlar helt i enlighet med utilitarismens moral. Att behålla yttrandefriheten intakt ger många människor högre välbefinnande än en enskild persons fortsatta liv.

För utilitaristen är människan ett medel, en vara, något som kan kalkyleras med. Därför avskyr jag utilitarismen. Men det är svårt att värja sig.