tisdag, augusti 27, 2013

Arbetskritik i den digitaliserade tiden

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130827

I sin läsvärda bok Arbetssamhället (Gleerups, 2010) inleder sociologen Roland Paulsen arbetets historia med stora penseldrag: från Antikens föreställning om arbete som något som hindrade det goda livet, över protestantismens arbete som plikt, till nutidens idé om arbete som rättighet.
           Denna bok får nog sägas ha utgjort ett startskott för det arbetskritiska samtalet i Sverige; ett lite nyvaknat samtal om arbete och föreställningen om arbetets alltmer centrala roll för såväl samhälle som individ. Kanske som en pendang till retoriken kring Arbetslinjen. Arbetskritiken har kommit och gått, från antiken till i dag. Som tidiga arbetskritiker brukar Aristoteles, Karl Marx, Paul Lafargue och André Gorz nämnas.
           Med betydligt mindre penseldrag än Poulsen tecknar den italienske teoretikern och aktivisten Franco "Bifo" Berardi arbetets omvälvning från industrialismen till dagens alltmer informations- och symbolbehandlande arbeten. Boken Den arbetande själen (Tankekraft, 2012) är hans första som översatts till svenska.
           En väsentlig faktor för en förändrad föreställning om och kritik av arbete är datoriseringen, digitaliseringen; den för många yrkesgrupper omvandlingen från att hantera fysiskt material, till att hantera digitala symboler. I Den arbetande själen låter Berardi kroppen och själen utgöra denna distinktion mellan arbete med materia och med symboler, men också mellan gårdagens och dagens arbetskritik.

Under industrialismens era manifesterades arbetskritiken i en form av arbetsvägran, som ett resultat av den klassiska intressekonflikten mellan arbete och kapital. Medan kapitalets intresse är att utvinna så mycket arbetsvärde som möjligt under en bestämd tidsenhet, är arbetarens intresse att undvika att bli utnyttjad och att inte dräneras på energi.
           Arbetsvägran ska inte förstås som en totalvägran, utan som viljan att reducera den nödvändiga arbetstiden: färre arbetstimmar per vecka, längre semester och bättre tekniska hjälpmedel för de tunga, smutsiga och repetitiva arbetsuppgifterna. Till detta kan även läggas kritiken mot den hierarkiska organisationen av arbete och kraven på inflytande över arbetets organisering.
           Så sker en förändring. Berardi daterar den till året 1977. Datortekniken börjar ta plats i arbetslivet. Den form av arbetskritik som var levande under industrialismen börjar avta. Nya arbeten och arbetsuppgifter i form av informations- och symbolbearbetning växer fram. I politiken börjar en nyliberalism växa fram, som positionerar individen framför kollektivet.
           Från att industriarbetaren levererade mekanisk energi i arbetet, levererar informationsarbetaren kreativitet, innovationsförmåga och kommunikativ förmåga. Med andra ord sin intellektuella och kognitiva kapacitet. Från industrialismens proletariat, ser vi i dag två parallella klasser växa fram: det Berardi benämner kognitariatet och prekaritet (även om det sistnämnda i svenskan vanligtvis benämns prekariat, vilket jag gör framledes).

Det är kognitariatet som format bokens titel. Det Berardi avser med "själ" är inte alls något andeväsen eller någon form av själ hämtat från någon religion, utan det är en metafor för "den energi som gör biologisk materia till en levande kropp". Kognitiva och emotionella förmågor som exempelvis språk, relationer och tankar utgör själen. Den arbetande själen är i all väsentlighet den kognitiva arbetaren till skillnad från kroppsarbetaren.
           Kognitariatets arbete präglas till stor del av individuell konkurrens, en allt ökande hastighet och expansion av de informationsflöden som är nödvändiga för arbetet samt en ökande fragmentisering och flexibilisering av arbetet. Kontrollen av arbetsprocessen är inte längre hierarkisk, utan är inbyggd i informationsflödena.
           Berardi utser den för informationsarbetare oumbärliga mobiltelefonen till den centrala teknik som bäst illustrerar beroendet av nätverket och möjligheten till samordning och kontroll av arbetsprocesser. Alltid nåbar, ständigt uppkopplad.
           Kognitariatet bär på en inneboende paradox. Samtidigt som många i dag ser på sina kognitiva arbeten som det mest intressanta i livet, det som främst uttrycker personligheten, menar Berardi att det har lett till en form av samhällelig depression, en Prozac-ekonomi.
           Industriarbetarna slet ut sina kroppar. Informationsarbetarna sliter ut sina psyken. Förskrivning av antidepressiva medel är stor och tycks öka, liksom användning av psykoaktiva medel i form av kokain. Berardi menar rentav att dagens samhälle har blivit beroende av såväl dämpande som stimulerande medel för våra psyken.

Prekariatet pekar på de osäkra arbetsförhållanden som följer denna utveckling. Prekariatet består av alla de människor som saknar anställningar, som ständigt måste vara beredda på att mobiltelefonen ringer om ett korttidsarbete. Det handlar om timanställningar, vikariat, projektanställningar, visstidsanställningar, arbetsgivare som cyniskt utnyttjar unga människor intill den gräns de enligt LAS ska ges tillsvidareanställning.
           Termen prekariat utgår från termen prekär som betyder vansklig, bekymmersam, osäker. I antologin Skitliv (Atlas, 2012) beskriver ett antal författare sina osäkra arbetsförhållanden. Inte nödvändigtvis skitjobb, men korttidsarbeten som omöjliggör den form av inträde i vuxenlivet som förutsätter tillsvidareanställningar. Banklån till bostad, till exempel. Eller helt enkelt få ett förstahandskontrakt på en lägenhet. Prekariatet är alltså de som arbetar samtidigt som de står utanför arbetsmarknaden.
           När industriarbetarna stod inför arbetsförhållanden som de ville förändra, fanns en styrka i kollektivet, i att gemensamt stå upp mot missförhållanden. Frågan är om dagens prekariat kan forma ett kollektiv, en gemenskap vars makt kan mäta sig med den politik som skapar dessa osäkra arbetsförhållanden. Det är inte alls säkert.

En tolkning av Den arbetande själen är att Berardi önskar att kognitariatet ska ärva sin företrädares – proletariatet – ilska och reformiver mot en arbetsorganisation som sliter på den kognitiva arbetaren lika mycket som kroppsarbetaren. Det är bara olika delar av människan som slits.
           Arbetets infrastruktur byggs alltmer in i människan genom alla informationstekniska apparaturer. Den infrastrukturen kan man inte bara gå ifrån, som man kunde när fabriksvisslan ljöd.
           Vad de långsiktiga konsekvenserna blir av att människor i allt mindre utsträckning har möjlighet att lämna arbetet på kvällar, helger och semestrar vet vi ännu inte. Men vad säger magkänslan?