tisdag, december 31, 2013

Ett drabbande kulturår 2013

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131231

Årets mest spännande bok blev inte en deckare, utan Mannen som slutade ljuga av Dan Josefsson. Med ett enastående grävarbete och wallrafferi avtäcks ett makabert samspel mellan en psykiskt nedgången person och en sekt av troende.
            Gone girl av Gillian Flynn är dock en deckare. Med den underbart svartsynta och välgestaltade – men säregna – kvinnliga huvudpersonen är det noirlitteratur när den är som bäst.
            Av alla årets teveserier fastnade Weissensee i medvetandet. Mångbottnat om DDR, Stasi, politik, makt, kontroll, familjeliv och kärlek. En pärla. Och – en andra säsong är i antågande.

lördag, december 21, 2013

Vi blir selfies

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131221

Det vanligaste sättet att tänka om teknik, och särskilt informationsteknik, är vad tekniken kan göra för oss; på vilket sätt den kan vara ett instrument som stödjer, stärker och effektiviserar våra handlingar.
            MIT-professorn Sherry Turkle tänker annorlunda. Hennes teknikanalytiska utgångspunkt är vad tekniken gör med oss. Den förändrar inte bara vad vi gör eller hur vi gör, utan vilka vi är och blir i samspelet med tekniken.
            I en essä i New York Times (15/12) tar hon upp fenomenet selfies, en lättförståeligt men svåröversatt term som fått spridning. Det är den som med mobilkameran, twitterkontot, facebooksidan ständigt dokumenterar sina förehavanden i alla möjliga sammanhang.
            Alla har vi stött på selfies. Som twittrar under möten och konferenser, som tar bilder på sig själv med andra (gärna celebriteter i något avseende) och postar dem på Facebook, som under middagar meddelar var de är, vad de äter, med vilka etc.
            Jag är i några avseenden en selfie. Kanske även du. Men det är inte ett resultat av tvingande determinism, utan av en socialisering med en viss teknik som är möjlig att bryta.

fredag, december 20, 2013

Kulturens klappar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131220

Analytikerna på Försvarets Radioanstalt får filmen De andras liv i julklapp. Eller, i dagens streamingtider, en prenumeration på Netflix där filmen kan ses hur många gånger som helst. De andras liv utspelades i forna DDR på 1980-talet, där huvudrollsinnehavaren Ulrich Mühe med sällan skådad inlevelse gestaltar – och får tittaren att känna – hur övervakaren börjar upptäcka människorna som övervakas. 
           När det ur övervakningsdata och kabelburna signaler om människor helt plötsligt börjar sippra fram människor av kött och blod, människor med integritet, förvandlades Stasiagenten från en nollställd datainsamlare till en medkännande medmänniska som plötsligt upptäckte gränsen som passerats.
           Det är med förhoppning om att den gränsen upptäcks jag tillönskar FRA en god jul.

tisdag, december 10, 2013

Kameraögat mot det mest privata

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131209

Ett av årets stora debattämnen har varit avslöjanden om hur staters säkerhetsmyndigheter ömsom övervakar, ömsom avlyssnar människors kommunikation i en utsträckning vi inte riktigt föreställt oss. Risken är dock överhängande att ett stort fokus på staters övervakning och avlyssning döljer sådan övervakning vi utsätts för av privata aktörer. 
              För något år sedan diskuterades hur människors läsande av e-böcker via Amazons e-bokläsare Kindle, kunde avläsas av Amazon. Hur fort man läser, hur ofta man tar pauser i läsningen, när man avbryter läsningen av en viss bok, om man går tillbaka och läser om sidor med mera. All denna läsinformation kan bli guld värd för bokförlag – och författare.
              Det börjar dyka upp allt fler produkter som benämns som "smarta". Just nu annonserar handeln om smarta teveapparater, där det smarta är att själva teven är uppkopplad mot internet, vilket tillför funktioner för tevetittaren.
              Nyligen har Dan Wallach emellertid i bloggen Freedom to tinker avslöjat att en stor tevetillverkares smarta teveapparater övervakas och avlyssnas av tillverkaren. Tevetittarens vanor, det vill säga vilka kanaler som tittas på, hur länge man tittar på en kanal, när kanaler byts registreras. Tillverkaren kan även avläsa filnamnen i det externa USB-minne som tevetittare använder för att spela upp film eller annan media. 
             "Smart" som förled till produkter växer i antal. Smart belysning, smart kök, smarta vitvaror, smarta bilar – allt fler produkter blir smarta. I allmänhet betyder denna smartness att prylarna är uppkopplade mot internet och att man därmed kan ha kontakt med dem. Men även att prylarna minns hur vi använder dem, det vill säga att de läser av och lagrar vårt beteende för öka funktionaliteten för användarna. 
             Är det rimligt att inte enbart användarna, utan även tillverkarna av dessa produkter får tillgång till alla data om hur vi använder dem, utan att de informerar oss om det? Är det rimligt att vi kräver kontroll över dessa smarta produkter? 
             Övervakning och avlyssning utförs alltså inte alls enbart av staters säkerhetsorgan, utan även i hemmet av tillverkare av smarta produkter. Frågan för denna essä är hur övervakning i våra hem, den privataste av sfärer, påverkar oss. 

Helsinki Privacy Experiment är en relativt unik studie av tolv personers upplevelser av att vara övervakade i sina hem. Det unika med studien är att forskarna de facto installerar skarp övervakningsutrustning i hemmen, och deltagarnas upplevelser mäts på olika sätt över så pass lång tid som sex månader. 
             Forskarna monterade kameror och mikrofoner i hemmens olika rum för att övervaka hur människorna rörde sig i hemmet och dessutom lagrades filmerna och ljudfilerna på en server. Utöver detta övervakades all användning av datorrelaterad utrustning, som teve och olika mediaspelare, hushållens smarta telefoner och alla datorer som fanns i hemmen.
              Alla aktiviteter loggades på detaljnivå och kunde avläsas av forskarna. Studien handlade inte i något avseende om att dölja någon övervakningsform eller lura deltagarna på något sätt, utan deltagarna informerades noga om var och hur övervakningen skedde och vilka som hade tillgång till övervakningsdata. Det var självfallet även möjligt att avbryta sin medverkan, vilket en deltagare gjorde. Helt enligt forskningsetiska principer.
              Under detta halvår träffade forskarna deltagarna regelbundet för att samla in data både i enkätform och genom intervjuer, för att undersöka deltagarnas upplevelser i olika stadier av övervakningen. 

De första veckorna präglades av starka negativa känslor av obehag; man upplevde situationen som lätt bisarr. Men det fanns även strimmor av nyfikenhet. De negativa känslorna avtog emellertid relativt snart. Det uppstod en form av normalisering av situationen. 
             I studiens resultat rangordnas även vilka övervakningstekniker som upplevdes mest störande. Kamerorna var, som nog de flesta intuitivt föreställer sig, det mest störande inslaget. Känslan av närvaron av en övervakare var stark. Ständiga "ögon" som tittade på dem. "Penetrerande" använde en deltagare som term för att beskriva kameranärvaron.
              Näst mest störande var den ständiga ljudupptagningen. Att ständigt vara avlyssnad var störande, såväl vid middagsbordet som under telefonsamtal. Obehagskänslan var som starkast när deltagare uttryckte sig olämpligt, höjde rösten eller på annat sätt avvek från det som de själva uppfattade som normalt. 
             Att datoranvändningen loggades var inte lika störande, men vetskapen att andra vet exakt vilka webbsidor, mejl, filmer och allt annat man använder på internet, upplevdes irriterande. 
             Det jag blev mest nyfiken på är vilka beteendeförändringar hos de övervakade och avlyssnade deltagarna som kunde observeras. Hur förändras vi av vetskapen om att vi är övervakade och avlyssnade? 
             Rent generellt var deltagarna betydligt mer påklädda än tidigare. "Jag har i någon mening förlorat tryggheten i mitt eget hem. Om jag är törstig efter att ha duschat kan jag inte dricka vatten i köket", menade en deltagare. 
             Deltagarna sökte sig till rum där inte några mikrofoner fanns. Några deltagare tog för vana att gå till ett kafé om man skulle diskutera personliga frågor. Flera uppgav att de undvek att bjuda hem folk, eftersom det var svårt att förklara övervakningen och man ville inte riskera vänskapen. 
             Några deltagare försökte rent av täcka för kameralinserna vid olika tider på dygnet för att få vara ifred. Andra vred upp volymen på musik för att dölja vad de sade. Och naturligtvis; när tillfällen för intim samvaro uppstod, såg man till att kamerorna inget såg.
              Forskarna mätte även deltagarnas stressnivåer vid olika tidpunkter. Utifrån deras mätmetoder kunde ingen särskild ökning av stress eller mental ohälsa uppmätas. En bidragande förklaring till detta är nog att deltagarna visste vilka som övervakade, varför det skedde och vad övervakningsdata skulle användas till. 

 När övervakningen av oss medborgare ökar i omfattning, såväl från myndigheter som från privata företag, blir fler studier som denna oerhört värdefulla. Vi måste få veta mer om hur övervakning och avlyssning i våra privata sfärer påverkar oss för att kunna tillföra argument mot en utökad övervakning, hur goda syften den än har. 
             Studier som denna hjälper oss också att ännu bättre sätta fingret på vad vi menar med personlig integritet. Även den som har det renaste mjölet i påsen kräver gränser för sin privata sfär.

lördag, december 07, 2013

Barn som brickor i politiskt spel

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131207

Av gårdagens enorma flöde av kommentarer kring Sveriges resultat i PISA-mätningen av femtonåringars kunskaper i matematik och naturvetenskap samt läsförståelse, noterade jag två tankar som stack ut.
             ”We are amusing ourselves to death.” Ett odödligt citat av mediaforskaren Neil Postman från mitten av 1980-talet. Vi underhåller oss till döds. Ett problem som PISA-mätningen bekräftar, menade någon, är att vi inte lever i en kunskapskultur, utan i en underhållningskultur. Det som inte underhåller prioriteras ned.
              Som en motvikt menade en annan att PISA-mätningens sätt att mäta kunskaper och förmågor är på utdöende. Sverige är bland de första att falla i mätningen och med tiden kommer andra länders resultat också att falla.
              Samtidigt har ingen vad jag sett reflekterat över reliabiliteten i mätningarna. PISA-mätningarna utgår från antagandet att alla deltagande elever gör sitt bästa, sitt yttersta. Men. Tänk om femtonåringarna kan betydligt mer än de väljer att visa i dessa prov. Tänk om inte alla femtonåringar optimerar sina prestationer, utan bara struntar i att prestera maximalt, struntar i vissa urtråkiga uppgifter.
              Och samtidigt flinar deras avatarer i World of Warcraft åt herrarna Björklund och Baylans gyttjebrottning i Aktuelltstudion i fönstret intill. Det är ju ändå bara ett fönster mot ett annat spel.
              Ett spel där vi i framtiden kommer att blicka tillbaka med fasa över att vi satte poäng på barn, som vore de spelbrickor i ett politiskt spel, där vinnarna aldrig är barnen.

torsdag, november 28, 2013

MOOC-kurser bäst för redan studievana

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131128

De senaste årens trend inom högre utbildning heter MOOC: omfattande, öppna, nätbaserade kurser. Vi har kunnat se en markant ökning av såväl kursutbud som kursdeltagare främst vid amerikanska lärosäten.

             Som många andra IT-baserade trender omgavs MOOC med närmast utopiska och altruistiska ambitioner. Den högre utbildningen skulle demokratiseras. Utbildning ska inte ägas, utan spridas fritt. Inga kurskostnader skulle förekomma.
             En revolution som skulle vara gränsöverskridande; ingen, oavsett etnicitet, kön, klass, inkomst eller utbildningsbakgrund, skulle stängas ute från högre utbildning.
             Hur ser utfallet av ambitionerna ut? Tidskriften Nature rapporterar om en studie vid University of Pennsylvania. Studien omfattar 32 MOOC-kurser, från humaniora över samhällsvetenskap till naturvetenskap och teknik, med svar från nästan 35 000 kursdeltagare.
             Det visar sig att 83 procent av dessa kursdeltagare har redan en eftergymnasial examen, 44 procent hade en examen högre än fil kand (det vill säga master- eller doktorsexamen) och att cirka 70 procent hade arbete (endast 13 procent var arbetslösa).
             Det mest framträdande skälet till att läsa en MOOC-kurs var att avancera i sin karriär. Det näst främsta var nyfikenhet.
             Sammantaget från denna studie kan sägas att MOOC främst når de redan välbeställda, såväl utbildningsmässigt som anställningsmässigt. Av de altruistiska ambitionerna syns inga särskilda spår.
             Snarare omvänt: De som redan har ett stort utbildningskapital gynnas av detta utbildningsformat.
             Studiens resultat förvånar inte. Att studera i sin relativa ensamhet över nätet underlättas väsentligt om man redan har studievana.

onsdag, november 20, 2013

Integritet förutsätter friktion

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131120

Ekots avslöjande om att Säpo och övriga brottsbekämpande myndigheter förhandlar med data- och teleoperatörer om att få automatiserad tillgång till medborgarnas trafikdata väcker rättmätig bestörtning.

            Det var inte tänkt att 2012 års riksdagsbeslut om att införa datalagringsdirektivet skulle innebära en automatiserad övervakning, utan att operatörerna skulle lämna ut trafikuppgifter efter en specifik förfrågan, där det misstänkta brottet skulle nå en väsentlig bit på straffskalan.
            För att förhindra att det ursprungliga syftet med datalagring inte överskrids krävs emellertid friktion. Friktion skapas bäst i lagtexter, eftersom lagar är omständliga att förändra. Friktion skapas genom att öka detaljeringsgraden i lagtexterna: med hög detaljeringsgrad blir det svårare att använda lagrade trafikdata på nya och kanske oförutsedda sätt. Att förhindra ändamålsglidning, med annat ord.

Det är alltså friktionen som stärker medborgarnas integritet, och reducerar risken för integritetsintrång, genom att minimera risken för ändamålsglidning.

            I detta fall, där Säpo vill se en automatiserad övervakning av medborgarnas data- och teletrafik, möjliggörs denna ändamålsglidning av en alltför låg friktion i lagen om datalagring.
            I regeringens lagrådsremiss som föregick 2012 års riksdagsbeslut försvarades just denna frånvaro av friktion: "Själva lagringsskyldigheten ska anges i lag medan den närmare utformningen i huvudsak kan regleras genom förordning. Många remissinstanser har invänt mot detta och anfört att den närmare regleringen av lagringsskyldighetens omfattning bör ske genom lag. Huvudskälet till detta är att integritetsintrångets omfattning bör återfinnas i lag för att inte kunna utvidgas utan riksdagens medverkan" (s 28).

Så bäddade man, trots flera remissinstansers invändningar, för den ändamålsglidning som vi nu ser när Säpo och andra vill skapa en automatiserad övervakning av medborgarnas trafikdata. Med en högre grad av friktion i lagtexten hade Säpos önskemål tvingats passera lagstiftaren för en lagändring.

            Och därmed skulle Säpos önskan bli föremål för offentlig debatt.

tisdag, november 05, 2013

Valrörelse i kopieringskulturen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131105

Valrörelsen inför valet 2014 har startat. Och med den följer den fråga varje parti brottas med: Hur når vi ut till väljarna med våra budskap? Vilka kanaler ska vi satsa på och i vilken omfattning? Mediestrateger och kommunikatörer anställs för ändamålet. Aldrig har kanalerna varit så många och mångfacetterade.
          För hundra år sedan sökte politiker upp potentiella väljare i fabrikerna. Utanför grindarna delades flygblad ut och politiker agiterade. Från 1970-talet har politiker sökt sig till tevesoffor och tevedebatter för att nå potentiella väljare, och politikens genomslagskraft i teve har varit stor. I dag är frågan hur internet kan användas för att nå ut.
          I fabrikerna arbetar allt färre människor. Tevepubliken diversifieras i takt med den explosionsartade ökningen av tevekanaler. Sociologen Manuel Castells menade i sin trilogi Informationsåldern redan för femton år sedan att demokratin befinner sig i en djup kris: att demokratin är fången i en form som inte passar det framväxande nätverkssamhället. Medborgarskapet blir otydligt i globaliseringsprocessen och politiska partier tävlar främst om popularitet, fångade i medias makt.
          Därför måste nätverkssamhällets politiker söka upp väljarna där väljarna finns – i digitala nätverk, i sociala medier. Denna essä rör sig runt två frågor. Den ena är hur digitala nätverk påverkar politikens form. Den andra är hur framgång i budskapsförmedling skapas i digitala medier.
          Vi formar tekniken och tekniken formar oss, heter det. Medier är inte olika neutrala kanaler, utan tekniker som formar den som vill nå ut med budskap. Tevemediet kräver en annan agitationsform än det öppna torget. Internets sociala medier kräver andra format än tevemediet.
          Valstrateger har lagt mycket fokus på traditionella mediers dramaturgi – korta inlägg, ännu kortare repliker, annars blir man avbruten. Även mediernas nyhetsvärdering har studerats, för att kunna paketera politiska budskap så att de tas upp i medias nyhetsrapportering. Nu torde även fokus läggas på sociala mediers dramaturgi och den nyhetsvärdering som sker där. 

Hur betydelsefullt det kommer att bli att bedriva valrörelse i sociala medier som Facebook, Twitter, Instagram och liknande, vet vi ännu inte. Än mindre hur politiken ska formas för att fungera i dessa medier. Ekot i Sveriges Radio gjorde
en liten uppföljning efter valet i Norge i september i år. Alla norska partier har satsat mer på sociala medier vid detta val än tidigare som ett sätt att nå främst yngre väljare.
          Särskilt de små partierna i Norge menar att sociala medier är betydelsefulla. Det kostar inte mycket att vara aktiv där samtidigt som det är möjligt att nå många människor och skapa engagemang för sin politik.
          I en retorikanalys av partiledardebatten i Agenda den 6/10 kunde vi läsa att retorikanalytiker har börjat anamma samtalsformen på sociala medier som en utgångspunkt för analysen. DN:s retorikexpert Fredrik Söderkvist menade exempelvis att Annie Lööf "hade flera drastiska, twittervänliga uttryck som 'Miljöpartistisk skansenpolitik'."
          Utöver de sociala mediekanalerna satsas på olika typer av appar till smarta telefoner eller surfplattor. Miljöpartiet har en app där valarbetarna kan rapportera hur många människor de mött och samtalat med. Moderata ungdomsförbundet har en app för medlemsvärvning. Fler lär dyka upp.
          Vi får dock se upp med satirappar. En heter "Somna med Reinfeldt" och är skapad av personer bakom den regeringskritiska bloggen Alliansfritt Sverige. Här spelas upp autentiska citat av Fredrik Reinfeldt, där urvalskriteriet är citat som är grumligt formulerade, med inte det allra mest intressanta innehållet och uttalade med en trött röst.
          Socialdemokraternas app är motsatsen till ovanstående. Den heter "En jobbigare morgon". Där kan man välja mellan sju olika hurtiga inlägg från Stefan Löfven som kan kopplas till telefonens väckarklocka att vakna till. "Lystring! Dags att kliva upp! Framtiden byggs inte av snoozare!", skriker Löfven som ur en megafon.
          Men vad är satir och vad är verklig intention från upphovspersonen? Med den framväxande satiriska kreativiteten på nätet blir det allt svårare att avgöra. Att appen med Reinfeldt är satir är enkelt att se, men hade inte man gjort reklam för Löfvens app på socialdemokraternas egen webbplats, hade jag uppfattat även den som klockren satir.

Min hypotes beträffande hur politiska partier kan lyckas med valrörelse och kampanjer i sociala medier handlar om att anamma internets kopieringskultur. För drygt hundra år sedan myntade samhällsforskaren Gabriel Tarde begreppet den imitativa strålen, i sin analys av imitationens, repetitionens och reproduktionens betydelse för att skapa samhällen.

          Internet och sociala medier är den hittills främsta manifestationen av sociala imitationer, eftersom dess tekniska och sociala struktur bygger på att filer kopieras. Och vi vill kopiera; hela internets utveckling är ett uttryck för människans vilja att kopiera, vilket bekräftar Tardes grundläggande tes från boken The Laws of Imitation: ”i den mån varelser är sociala är de också i grunden imitativa” .
          Inom marknadsföring talar man om viral marknadsföring; när ett budskap på kort tid sprids – kopieras – i en enorm omfattning på internet har budskapet blivit viralt. Det är precis detta som blir politikens utmaning i valrörelsen: Att skapa budskap som blir virala, budskap som smittar, att skapa informationssmittor.
          Att skapa smittor är emellertid inte lätt. Jag hävdar, tills någon lyckas påvisa motsatsen, att vi inte har en aning om hur informationssmittor skapas på nätet. Att ett budskap når stor spridning handlar inte om att skrika högst, utan om att skapa förutsättningar för kopiering – och framför allt förutsättningar för människors vilja att kopiera. Eller med Tardes begrepp: Hur skapas imitativa strålar i politiska budskap?

Frågan är dock hur den strävan formar politikens innehåll. Ett tänkbart svar är att politik i valrörelser blir ännu mer fokuserad på enskilda sakfrågor, i stället för ideologier eller samhällsvisioner, om det visar sig att ju mindre sakfrågorna är, desto lättare att nå stor spridning i sociala medier.
          Det leder till att politiska valrörelser än mer närmar sig marknadsföringsområdet och bidrar till att betrakta medborgaren som kund till en vara som politiska partier säljer, där priset är din röst i valurnan.
          Överlever demokratin en sådan politisk utveckling?

onsdag, oktober 30, 2013

Är du en rättshaverist?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131030

69 tecken på att du är en rättshaverist
Mårten Schultz (text)
Magnus Frederiksen (illustrationer)
Vertigo

Rättshaveristen är en figur vi är ytligt bekanta med. Den allmänna uppfattningen torde vara att det är en person som har hamnat i någon form av trångmål och som ägnar en stor del av sin vakna tid till att kämpa för sin rätt.

             Det är dock vanligt att denna rätt är omöjlig att uppnå inom det juridiska systemet, vilket leder till en upptrappning av rättshaveristens allt mer förlorade förtroende för rättsstaten och de personer som är verksamma inom det rättsskipande området. Det leder till att rättshaveristens angrepp blir allt orimligare och dennes tolkningar av skeenden allt mer verklighetsfrämmande.
           Professorn i juridik, Mårten Schultz, har skrivit boken 69 tecken på att du är en rättshaverist, med associativa illustrationer av Magnus Frederiksen. Ett skäl att skriva denna bok, menar Schultz, är att det inte finns särskilt mycket skrivet om rättshaverism.
              Som boktiteln antyder har boken ett humoristiskt anslag, vilket förstärks av illustrationerna. Samtidigt som Schultz betraktar rättshaveristen "genom ett humorns prisma" är inte syftet att förlöjliga eller skämta bort. Rättshaverism är ett samhällsproblem och vanligtvis har rättshaveristen utstått personligt lidande. Den som uppfyller alla 69 tecknen är naturligtvis en fullfjädrad rättshaverist. Men det kan räcka med färre.

Rättshaveristen tror framför allt att dennes fall är totalt unikt och därmed hyperintressant för varje tänkbar jurist. Därför får många jurister påhälsningar där rättshaveristen förutsätter att juristen ska ta sig an dennes fall.
            Vederbörande skriver gärna överdrivet formellt på gammalt myndighetsspråk med synnerligen komplicerade begrepp, ofta med handskrivna brev. Den rättshaverist som gått över till mejl skickar sina brev med kännedomskopia till alla rättsliga och andra tänkbara instanser (JO, JK, DO, regeringen, domstolsverket et cetera).
            Rättshaveristen blandar gärna ihop domstolens lagtolkande verksamhet med riksdagens lagstiftande verksamhet. Och tycker därmed att justitieministern bör rätta till tingsrätters felaktiga beslut.
            Att sammanblanda korrelation och kausalitet är legio: När två saker inträffar samtidigt har rättshaveristen lätt att se den ena saken som orsak till den andra. Om det passar rättshaveristens sak, naturligtvis.
            Det finns grader i rättshaverismen. När anteckningar förs på eget kodspråk, när alla möten och telefonsamtal spelas in och när övertygelsen är total om att rättsväsendet är styrt ömsom av nationella politiker, ömsom av en global konspiration har man uppnått en hög nivå.
            Det mest oväntade tecknet på rättshaverism är utan tvekan nr 61: "Du äter silver." Smaka på den.

Schultz har en liten förkärlek att blanda in härvan kring våldtäktsanklagade Julian Assange i sina tecken. Det kan tyda på att Assangefallet väckte många latenta rättshaverister.

             Latenta rättshaverister. Hmm. Bor det en rättshaverist inom oss alla, som dyker upp bara omständigheterna är de rätta? Det är en läskig, men inte otänkbar tanke.
            Boken är perfekt som middagsbok eller som coffeetablebok att lyfta fram kännetecken som ligger nära en själv eller andra. För visst finns det tecken på rättshaverism även hos mig.
            Tecken 13: "Du använder ordet vederbörande". Jodå, gärna, och även i denna artikel.            Tecken 42: "Du skriver aggressiva försvarstal för rätten att vara anonym på internet." Nå, inte aggressivt, men rätten till anonymitet har jag försvarat i boken 69 teser om internet.
            Så, vilka tecken stämmer på dig?

tisdag, oktober 01, 2013

Mot en Big data-värld

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 131001

Svenska lagar som syftar till att skydda medborgare från otillbörlig hantering av personuppgifter med hjälp av informationsteknik, har alltid stått på en fast grund: en teleologisk utgångspunkt. Teleologi är ett begrepp som går tillbaka till Aristoteles och innebär ändamålstolkning. För att förstå en social företeelse, utgår man från dess syfte, dess mål.

           Inom datalagstiftning tillämpas teleologin genom att reglering av personuppgifters hantering sker med utgångspunkt i det angivna syftet. I 1973 års datalag var varje organisation som önskade upprätta ett personregister tvungen att ha ett angivet ändamål med registret och personuppgifterna fick enbart användas för det angivna ändamålet.
           Den nuvarande Personuppgiftslagen har samma utgångspunkt: Personuppgifter får behandlas enbart för uttryckligt angivna och berättigade ändamål. Till detta lades att den som avser att upprätta personregister och utföra någon form av behandling av personuppgifter måste inhämta ett samtycke från de personer som registreras.
           Tesen för denna essä är att denna teleologiska grundbult håller på att bli delvis obsolet. I december 2011 förbjöd Datainspektionen Karolinska institutet att samla in personuppgifter inom forskningsprojektet LifeGene. Projektet avsåg att samla in ett flertal medicinska uppgifter (allt från hörseltester till blodprover) från ett stort antal individer.
           Skälet till Datainspektionens beslut var att LifeGene-projektet inte kunde ange tillräckligt precisa ändamål med insamlingen av medicinska data. LifeGene-projektet hade angivit "framtida forskning" som ändamål, det vill säga samla in data för framtida forskningsfrågor som ännu inte har formulerats.
           Datainspektionens förbud föranledde regeringen att snabbt fatta beslut om att detta forskningsprojekt är av så stor betydelse för medicinsk vetenskap att nya regler för forskningsregister formulerades. LifeGene fick fortsätta sin datainsamling med "framtida forskning" som angivet ändamål.

LifeGene-projektet är delvis ett exempel på det accelererande fenomenet som kallas Big data. Någon svensk översättning av Big data har jag inte sett, och det är inte självklart att någon sådan kommer att formuleras. Det handlar om att företag, organisationer och myndigheter samlar in enorma mängder med datauppgifter och använder nya analysverktyg.

           Boken Big Data (Houghton Mifflin Harcourt, 2013) av Viktor Mayer-Schönberger, professor vid Oxford Internet Institute, och Kenneth Cukier, redaktör på The Economist, är en utmärkt introduktion till denna företeelse. Anslaget är storvulet. Underrubriken skvallrar om att Big data kommer att revolutionera hur vi lever, arbetar och tänker.
           Såväl Google som Amazon som Facebook och andra företag som med sina internettjänster samlar in mängder av uppgifter om sina kunders användning av tjänsterna, ned till minsta klick, har tillämpat Big data-analys en tid. Avslöjandet av NSA:s övervakningsprogram PRISM antyder att det är Big data-analys det handlar om.
           När företag som inte är så kallade internetföretag börjar anamma denna analysmetod, blir det än mer intressant. Författarna tar den amerikanska handelskedjan Walmart som exempel på hur man samlar in så mycket data som möjligt om kundbeteenden för att optimera försäljning. I Sverige rapporterar Computer Sweden att Coop borrar allt djupare i de mängder av kunddata som ständigt samlas in, med syftet att öka handeln och kundgenomströmningen.

Det som enligt Mayer-Schönberger och Cukier utgör den revolutionära förändringen är att vi med Big data-analyser allt mer förlitar oss på statistiska samband framför kausala samband. Enkelt uttryckt innebär det att statistiska samband påvisar exempelvis att två händelser samvarierar över tid, medan kausala samband påvisar att en händelse utgör en orsak till en annan. Ännu enklare uttryckt innbär statistiska samband svar på frågan "Vad?", medan kausala samband ger svar på frågan "Varför?".

           Traditionen är att formulera en hypotes om någon del av verkligheten, för att sedan genom ett slumpässigt urval samla in data för att undersöka om hypotesen stämmer. Syftet med datainsamlingen bestäms av hypotesen. I en Big data-värld samlar man in så mycket data som bara är möjligt utan något syfte och ställer frågor till datamaterialet i efterhand.
           Ett forskarlag i USA har utvecklat programvara för behandling av för tidigt födda barn, för att öka kvaliteten i diagnostisering. I stället för att arbeta hypotesprövande, installerar forskarna en mängd mätinstrument på och kring nyfödda barn som mäter deras tillstånd varje sekund. Det blir enorma mängder data. Med den speciella programvaran kan man upptäcka subtila förändringar i dessa barns tillstånd och signalera misstänkta infektioner redan ett dygn innan symptomen framträder på vanligt sätt.
           Tekniken kan dock enbart ge svaret att en infektion håller på att uppstå, inte varför den uppstår. Många gånger räcker det. Det är lätt att ana vilken enorm betydelse denna teknik skulle kunna få om den sprids inom andra delar av vården.

Det är också lätt att föreställa sig hur Big data-analyser kan ge positiva effekter för andra aktörer i samhället. Samtidigt bör vi reflektera lite djupare över vad det är för slags analysverktyg som utvecklas. Grundidén med datorstödda analyser borde vara att stödja människors beslutsfattande – och det som föregår beslutsfattandet: kunskap om och förståelse för en viss situation samt konsekvenser av olika beslut.

           Mot den grundidén kan vi ta till oss psykologen Daniel Kahnemans bok Tänka snabbt och långsamt (Volante, 2012). Människans intellekt, menar han, består av två system: ett snabbt, intuitivt system som utan kognitiv ansträngning tolkar omvärlden närmast automatiskt och ett långsamt, genomtänkt system som aktivt, medvetet och koncentrerat bearbetar sinnesintryck och erfarenheter. Bägge systemen är nödvändiga för att vi ska kunna agera rationellt.
           Det säger sig självt att det andra systemet är betydligt mer ansträngande för hjärnan, vilket leder till att vi gärna förenklar problemsituationer med intuitionen som grund, i stället för att göra de nödvändiga bearbetningarna. En tolkning av Big data är att det är ett datorstöd för det snabba tänkandet, ett stöd för vår snabba och intuitiva förståelse av världen. Men är det det tänkandet vi behöver bättre stöd för?
           Är det inte datorstöd för det andra systemet i vårt intellekt vi bäst behöver, det vi använder för att bättre förstå världen på ett djupare plan, hur tillvaron hänger ihop, varför människor beter sig på vissa sätt, varför vissa beslut fattas, varför saker sker?

tisdag, september 24, 2013

Institutionell rasism

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130924

DN:s avslöjande om Skånepolisens register över romer är nog det allvarligaste avslöjandet kring rasism och diskriminering vi sett inom överskådlig tid. 

          Rasism kan vara individuell – en enskild person uttrycker rasistiska uppfattningar. Rasism kan vara strukturell – i samhällets informella eller formella normer kan finnas inslag som underordnar en viss grupp människor. I fallet med detta register har det gått ännu längre. Rasismen är institutionell – i statens och myndigheters vedertagna agerande underordnar grupper av medborgare.
          Det är även intressant att ta del av Computer Swedens artikel om den programvara som polisen använt för registreringen. Den kallas Analyst’s Notebook från IBM. Vad programvaran gör är att stödja skapandet av sociogram med hjälp av övervakningsdata.                         
           Med sociogram avses olika former av nätverk mellan övervakade människor för att koppla ihop olika uppgifter om de övervakade: individer och händelser, men framför allt generera mönster och trender hos de övervakade individerna. Enligt IBM är denna programvara ypperlig för att "öka förståelsen för strukturen, hierarkierna och metoderna i nätverk med kriminella, terrorister och bedragare".
          Detta leder till två ytterst problematiska slutsatser. Den första är att vi överlåter till programvaror att på förhand definiera vilka individer som utgör ”kriminella, terrorister och bedragare” innan åtal eller domstolsförhandling skett.
          Den andra är att Skånepolisen uppenbarligen uppfattar romer som just ”kriminella, terrorister och bedragare” enbart på grund av sin etnicitet. Det är precis vad som avses med institutionell rasism.

torsdag, september 19, 2013

Att särskilja uppdragen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 1309019

På sin första dag på jobbet fick nya arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson minst lika många frågor om abortmotstånd och Livets Ord-engagemang som frågor om arbetsmarknadspolitik. Hennes upprepade svar var att hennes tro är en privatsak. 
            Det är ett alldeles rimligt svar i ett sekulärt samhälle. Frihet till vilka trosföreställningar som helst, parat med en total åtskillnad mellan stat och trossamfund, är det sekulära samhällets signum. 
            Svantessons engagemang i församlingen Kristet center antyder emellertid att det handlar om mer än en privat tro. Medlemmarna i denna församling har nämligen till uppdrag ”att vara Guds medarbetare för Guds Rikes utbredning genom att stå Satan emot och att i den Helige Andes kraft verka för människors frälsning, befrielse, helande och upprättande på alla livsområden”. 
            Det är ett rent imperialistiskt uppdrag. Vi kan bara hoppas att det imperialistiska uppdraget inte får alltför stort inflytande på hennes politiska uppdrag som minister i regeringen.

måndag, september 09, 2013

Internet trasas sönder

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130907 

 Snowdens avslöjanden av NSA:s övervakning blir allt allvarligare. Nu avslöjas att NSA har satsat stora resurser på att dekryptera kommunikation som tidigare ansetts säker. 
           Man har genom superdatorers råstyrka knäckt krypteringskoder. Man har genom tekniktillverkare och internetleverantörer fått tillgång till så kallade bakdörrar i exempelvis internetservrar. 
            Detta utgör ett veritabelt hot mot internets själva infrastruktur. Internet trasas sönder av NSA:s aktiviteter. Ekonomiska transaktioner via internet är inte längre säkra verksamheter. Vårdgivare kan inte förlita sig på att man kan skicka känslig patientinformation mellan sig via internet. 
           Att lämna känsliga uppgifter till myndigheter som Skattemyndigheten eller Försäkringskassan måste övervägas. Internetröstning blir fullständigt otänkbart. Exemplen kan göras otaliga för verksamheter som kräver säker informationsöverföring. 
            Det som oroar mig allra mest är vilka andra än NSA som hittar bakdörrar. När den oron blir allmängods, har tilliten till allt som påstås vara säker överföring på internet upphört. 
            Kvar är ett trasigt internet.

tisdag, augusti 27, 2013

Arbetskritik i den digitaliserade tiden

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130827

I sin läsvärda bok Arbetssamhället (Gleerups, 2010) inleder sociologen Roland Paulsen arbetets historia med stora penseldrag: från Antikens föreställning om arbete som något som hindrade det goda livet, över protestantismens arbete som plikt, till nutidens idé om arbete som rättighet.
           Denna bok får nog sägas ha utgjort ett startskott för det arbetskritiska samtalet i Sverige; ett lite nyvaknat samtal om arbete och föreställningen om arbetets alltmer centrala roll för såväl samhälle som individ. Kanske som en pendang till retoriken kring Arbetslinjen. Arbetskritiken har kommit och gått, från antiken till i dag. Som tidiga arbetskritiker brukar Aristoteles, Karl Marx, Paul Lafargue och André Gorz nämnas.
           Med betydligt mindre penseldrag än Poulsen tecknar den italienske teoretikern och aktivisten Franco "Bifo" Berardi arbetets omvälvning från industrialismen till dagens alltmer informations- och symbolbehandlande arbeten. Boken Den arbetande själen (Tankekraft, 2012) är hans första som översatts till svenska.
           En väsentlig faktor för en förändrad föreställning om och kritik av arbete är datoriseringen, digitaliseringen; den för många yrkesgrupper omvandlingen från att hantera fysiskt material, till att hantera digitala symboler. I Den arbetande själen låter Berardi kroppen och själen utgöra denna distinktion mellan arbete med materia och med symboler, men också mellan gårdagens och dagens arbetskritik.

Under industrialismens era manifesterades arbetskritiken i en form av arbetsvägran, som ett resultat av den klassiska intressekonflikten mellan arbete och kapital. Medan kapitalets intresse är att utvinna så mycket arbetsvärde som möjligt under en bestämd tidsenhet, är arbetarens intresse att undvika att bli utnyttjad och att inte dräneras på energi.
           Arbetsvägran ska inte förstås som en totalvägran, utan som viljan att reducera den nödvändiga arbetstiden: färre arbetstimmar per vecka, längre semester och bättre tekniska hjälpmedel för de tunga, smutsiga och repetitiva arbetsuppgifterna. Till detta kan även läggas kritiken mot den hierarkiska organisationen av arbete och kraven på inflytande över arbetets organisering.
           Så sker en förändring. Berardi daterar den till året 1977. Datortekniken börjar ta plats i arbetslivet. Den form av arbetskritik som var levande under industrialismen börjar avta. Nya arbeten och arbetsuppgifter i form av informations- och symbolbearbetning växer fram. I politiken börjar en nyliberalism växa fram, som positionerar individen framför kollektivet.
           Från att industriarbetaren levererade mekanisk energi i arbetet, levererar informationsarbetaren kreativitet, innovationsförmåga och kommunikativ förmåga. Med andra ord sin intellektuella och kognitiva kapacitet. Från industrialismens proletariat, ser vi i dag två parallella klasser växa fram: det Berardi benämner kognitariatet och prekaritet (även om det sistnämnda i svenskan vanligtvis benämns prekariat, vilket jag gör framledes).

Det är kognitariatet som format bokens titel. Det Berardi avser med "själ" är inte alls något andeväsen eller någon form av själ hämtat från någon religion, utan det är en metafor för "den energi som gör biologisk materia till en levande kropp". Kognitiva och emotionella förmågor som exempelvis språk, relationer och tankar utgör själen. Den arbetande själen är i all väsentlighet den kognitiva arbetaren till skillnad från kroppsarbetaren.
           Kognitariatets arbete präglas till stor del av individuell konkurrens, en allt ökande hastighet och expansion av de informationsflöden som är nödvändiga för arbetet samt en ökande fragmentisering och flexibilisering av arbetet. Kontrollen av arbetsprocessen är inte längre hierarkisk, utan är inbyggd i informationsflödena.
           Berardi utser den för informationsarbetare oumbärliga mobiltelefonen till den centrala teknik som bäst illustrerar beroendet av nätverket och möjligheten till samordning och kontroll av arbetsprocesser. Alltid nåbar, ständigt uppkopplad.
           Kognitariatet bär på en inneboende paradox. Samtidigt som många i dag ser på sina kognitiva arbeten som det mest intressanta i livet, det som främst uttrycker personligheten, menar Berardi att det har lett till en form av samhällelig depression, en Prozac-ekonomi.
           Industriarbetarna slet ut sina kroppar. Informationsarbetarna sliter ut sina psyken. Förskrivning av antidepressiva medel är stor och tycks öka, liksom användning av psykoaktiva medel i form av kokain. Berardi menar rentav att dagens samhälle har blivit beroende av såväl dämpande som stimulerande medel för våra psyken.

Prekariatet pekar på de osäkra arbetsförhållanden som följer denna utveckling. Prekariatet består av alla de människor som saknar anställningar, som ständigt måste vara beredda på att mobiltelefonen ringer om ett korttidsarbete. Det handlar om timanställningar, vikariat, projektanställningar, visstidsanställningar, arbetsgivare som cyniskt utnyttjar unga människor intill den gräns de enligt LAS ska ges tillsvidareanställning.
           Termen prekariat utgår från termen prekär som betyder vansklig, bekymmersam, osäker. I antologin Skitliv (Atlas, 2012) beskriver ett antal författare sina osäkra arbetsförhållanden. Inte nödvändigtvis skitjobb, men korttidsarbeten som omöjliggör den form av inträde i vuxenlivet som förutsätter tillsvidareanställningar. Banklån till bostad, till exempel. Eller helt enkelt få ett förstahandskontrakt på en lägenhet. Prekariatet är alltså de som arbetar samtidigt som de står utanför arbetsmarknaden.
           När industriarbetarna stod inför arbetsförhållanden som de ville förändra, fanns en styrka i kollektivet, i att gemensamt stå upp mot missförhållanden. Frågan är om dagens prekariat kan forma ett kollektiv, en gemenskap vars makt kan mäta sig med den politik som skapar dessa osäkra arbetsförhållanden. Det är inte alls säkert.

En tolkning av Den arbetande själen är att Berardi önskar att kognitariatet ska ärva sin företrädares – proletariatet – ilska och reformiver mot en arbetsorganisation som sliter på den kognitiva arbetaren lika mycket som kroppsarbetaren. Det är bara olika delar av människan som slits.
           Arbetets infrastruktur byggs alltmer in i människan genom alla informationstekniska apparaturer. Den infrastrukturen kan man inte bara gå ifrån, som man kunde när fabriksvisslan ljöd.
           Vad de långsiktiga konsekvenserna blir av att människor i allt mindre utsträckning har möjlighet att lämna arbetet på kvällar, helger och semestrar vet vi ännu inte. Men vad säger magkänslan?

tisdag, juni 18, 2013

Mänskliga drönare med Google Glass

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130618

På Kanal 5 sänds teveserien Person of Interest. Den är intressant så till vida att den tilltalar både den som gillar kriminalserier i allmänhet och den som gillar förebådande användning av informationsteknik. I korthet: En excentrisk, medelålders datornörd har skapat ett system – The Machine – som samlar persondata från alla tänkbara informationskällor på internet, i databaser, från övervakningskameror.
          Syftet med systemet är att kunna förutse när människor antingen är i färd att begå ett grovt brott, eller bli utsatta för grova brott. Med tekniker för ansiktsigenkänning, rörelsedetektering, mönsterigenkänning och smarta algoritmer kan systemet på individnivå urskilja beteendemönster som med sannolikhet leder till brott. Till sin hjälp har han en före detta CIA-agent som är den som utför det praktiska arbetet: att förhindra att det brott som systemet förutser sker.
          Det som tilltalar mig här är att systemet i Person of Interest inte är något extraordinärt science fiction som utspelas om hundra år, utan snarare äger rimlighet inom en snar framtid. Det handlar inte så mycket om ny teknik, utan om mer av befintlig teknik.             
           Google Flu Trends skapades redan 2008. Det är ett analysverktyg som använder våra sökord i Google för att se mönster i utbredning av influensa. Antagandet är att ju mer människor söker på Google med influensa och liknande sökord, desto högre är sannolikheten att influensan håller på att breda ut sig i just detta område. Och det visar sig att antagandet stämmer i hög grad.
          Google har även prövat att med Googlesökningar som analysunderlag förutse vem som vinner presidentval, genom antagandet att väljare söker främst på den kandidat man avser att rösta på. Även detta antagande visar sig stämma i hög utsträckning.
           Att Google har ett stort intresse att samla in och lagra data om oss är välkänt och närmast ett understatement. Inte för att Google vet vad all data ska användas till, utan för att ha så mycket data som möjligt den dagen man kommer på ett nytt användningsområde. Därför är en av Googles största ambitioner att alla deras tjänster också ska generera data för framtida användning om oss som utnyttjar tjänsterna.

Nyligen lanserade Google sitt senaste, stora projekt: Google Glass. Det är glasögon med en inbyggd skärm, kamera, mikrofon och GPS. I allt väsentligt har dessa glasögon två funktioner. Den ena är att presentera information på insidan av glasögonen, utan att hindra glasögonbärarens sikt. Den tekniken bör kanske främst liknas vid att du bär en ytterst komprimerad smart telefon i dina glasögon, med vilken du med röstkommandon kan göra samma saker som med telefonen.

           Om denna funktion handlar inte denna essä, utan om kamerafunktionen. Med ett enkelt kommando kan var och en spela in det som händer i sin omgivning och antingen låta andra se detta i realtid på sin dator eller smarta telefon, eller att lagra det som spelas in i molnet för att se senare. Eller bägge.
           Kommer vi att vilja ta del av ännu fler dokumenterade vardagsscener? Google spelar på individens tänkta behov av att vara än mer delaktiga i andra människors liv och på vårt behov av gemenskap. Med Google Glass förs vi ännu närmare varandra genom att vi också kan ta del av varandras upplevelser. Men gör vi inte det redan med våra smarta telefoner; fotar och filmar, med direktuppladdning på Facebook, Twitter eller Instagram?
           Förvisso. Men med Google Glass finns inte någon apparat eller någon handling som stör upplevelsen. Varje gång man tar upp en digitalkamera påverkas upplevelsen av att alla blir medvetna om att dokumentering sker. Med Google Glass görs detta utan andras vetskap. Det är en betydelsefull skillnad.

Om denna teknik kan en mängd kritiska frågor resas. Den första vi nog tänker på är påverkan på vår integritet. Får vi någonsin vara ifred? Ska vi vänja oss att i varje stund vi möter en människa kan vi bli filmade och publika utan att vi vet om det? Kommer vi att bete oss som att vi alltid är övervakade? Vilka nya beteenden kommer den misstanken att generera?

           Vad ska Google med all denna data (jag utgår från att Google kommer att ha tillgång till all data som registreras med deras produkt)? Ingen aning. Det är inte det som är poängen. All den data som vi människor skulle kunna samla in, ju fler vi blir som använder Google Glass, är guld värd för Google. Man får en enorm mängd händelser, människor och ljud som genom GPS-teknik också är på kvadratmetern lokaliserad.
           Poängen är att ha data för framtida ändamål. När någon smart algoritmkonstruktör kommer på ett sätt att söka eller skapa mönster i datamängder, vore det en nesa att inte ha tillgång till dem. Inte visste Google när de konstruerade sin sökmotor att de skulle kunna använda sökord för att upptäcka influensaspridning flera år senare.
           I Tyskland överväger man ett förslag om att använda drönare för att upptäcka olaglig graffiti. En drönare är en fjärrstyrd liten helikopterliknande tingest, utrustad med kamera och trådlös överföring. Till skillnad från att anställa väktare eller annan personal, är detta en relativt billig teknik för att upptäcka brottsliga handlingar och lagföra förövarna.
           Med en utbredning av Google Glass blir vi mänskliga drönare. Om jag ser någon som, med exemplet ovan, klottrar olagligen, slår jag bara på kameran i mina glasögon, registrerar det som sker och skickar filmen till polis eller annan myndighet.
           Kommer denna möjlighet att agera mänskliga drönare att leda till högre kvalitet i våra mellanmänskliga relationer? Nej, knappast. Tanken går snarare till diktaturer á la DDR, med den angiveristruktur som där byggdes upp. Den mellanmänskliga tilliten är i farozonen.

Debatten och motståndet mot FRA-lagen var stort för några år sedan. Försvarets radioanstalt fick då rättighet att övervaka vår kommunikation i kabelnätet för att urskilja mönster i stora datamängder i syfte att förutse terroristattacker, eller andra hot mot landets säkerhet. Just nu är avslöjandet av NSA:s övervakningsprogram ett hett ämne i samma kategori.

           Frågan är om glasögonen från Google kommer att debatteras lika friskt från ett integritetsperspektiv. Det är inte alls självklart. Tendensen är att medborgare reagerar mycket starkare när staten ökar sin övervakning av medborgarna, än när medborgarna själva levererar övervakningsdata till privata aktörer.
           Om vi slår samman den datamängd en bred användning av Google Glass ger med FRA, NSA och liknande organisationers övervakningsdata, är vi inte långt från The Machine, det system som förutser förekomsten av kriminella handlingar i Person of Interest.
           Det som saknas är bara ett antal dedikerade algoritmkonstruktörer som skapar den kod som medger detaljerade upptäckter i en ocean av data.

onsdag, juni 12, 2013

Mönster kan skönjas

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130612

När det gäller de senaste dagarnas enorma informationsflöden kring avslöjandet av NSA:s övervakning av internetkommunikation, kan några mindre mönster urskiljas.
          För det första är ingen, eller väldigt få, särskilt överraskade i själva sakfrågan, det vill säga att NSA bedriver storskalig övervakning för att söka mönster i kommunikationen som kan leda dem till att förhindra terroristhandlingar. Precis som Försvarets radioanstalt (FRA) gör i Sverige, men i mindre skala.
          För det andra finns uppfattningen att hur politiker och journalister än (låtsas) häpna, finns det inget vi kan göra för att förändra NSA:s övervakningsambitioner. Väger någonsin nationens intresse lättare än människors integritet?
          För det tredje följer detta avslöjande samma mediedramaturgi som tidigare avslöjanden: Inledningsvis beskrivs själva händelsen som avslöjas, för att snabbt flytta fokus till person, i det här fallet Edward Snowden, och dennes öde.
          För det fjärde bör vi från och med nu kräva av alla tillverkare av operativsystem att all information som skickas och hämtas över internet ska kunna krypteras på ett för normalanvändaren enkelt sätt.
          Till sist: allt i denna affär har knappast kommit ut. The Guardian pytsar sannolikt ut delar av avslöjandet i för tidningen lämplig takt. Så innan vi fäller några avslutande kommentarer bör vi sitta lugnt och se vad som framkommer ytterligare.

tisdag, maj 14, 2013

Utbildning bland molnen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130514

MOOC är en akronym för Massive Open Online Courses. På svenska borde det rimligen heta omfattande, öppna, nätbaserade kurser. Det är en trend inom högre utbildning som har växt lavinartat på kort tid i USA och börjar få spridning även i Europa. Kanske ser vi snart denna typ av kurser även i Sverige.
         Det är kurser som erbjuds av etablerade, ofta välrenommerade universitet och colleges i USA, där kurserna ges helt nätbaserade och där inga antagningskrav tillämpas. Det är skälet till att betona ordet omfattande. Den största siffra jag har sett på antalet studenter på en kurs av detta slag är 160 000; en kurs i artificiell intelligens vid Stanford University.
         Hittills har 155 000 studenter i olika omgångar gått MIT:s första kurs i MOOC-format. Det är fler studenter än antalet studenter som någonsin läst vid MIT under de 150 år MIT har existerat.
         Kurserna som erbjuds finner man bäst vid de olika MOOC-plattformar som byggts upp och där olika universitet kan erbjuda sina kurser och göra dem enklare att finna. Coursera är den största och mest kända plattformen. Där erbjuds i skrivande stund 339 kurser från 62 universitet, de flesta amerikanska.

I en artikel i tidskriften Public Services Quarterly (nr 4, 2012) har Katy Mahraj gjort en översikt över fenomenet med omfattande, öppna, nätbaserade kurser. Utvecklingen av MOOC började som ett test av en pedagogisk modell. Kanadensarna George Siemens och Stephen Downes ville pröva hur konnektivism skulle kunna fungera storskaligt.

         Konnektivism är, något förenklat, en pedagogisk modell som utgår från att kunskap byggs upp och distribueras av många individer i stora nätverk. Det handlar inte om enkel kunskapsöverföring i nätverk, utan om hur sociala processer mellan uppkopplade människor leder till kunskapsuppbyggnad. Dialog, samarbete, informationsdelning, utforskning, nyfikenhet är begrepp som förknippas med konnektivistisk pedagogik.
         Under den följande snabba tillväxten är det inte längre test av en pedagogisk modell som är motivet för lärosäten att utveckla och tillhandahålla omfattande kurser. Så vad är motiven? Både altruistiska och kommersiella motiv framträder (och ibland kanske kommersiella motiv döljs med altruistiska). Man kan säga att Siemens och Downes ville bygga en infrastruktur för kunskapsutveckling, medan Coursera och andra vill erbjuda kunskap till allmänheten.
         Demokratisering av högre utbildning är det främsta altruistiska motivet. Öppna portarna till universiteten, tillgängliggör kunskap även för de som inte kan få tillgång till utbildningsplatser, kunskap ska inte ägas utan spridas, brukar det heta.
         Ordet revolution förekommer också i texter kring denna trend. Det revolutionerande är att ingen stängs ute från kurserna. Det är upp till den sökande att bedöma sin förmåga, sina förkunskaper för att kunna tillägna sig en kurs.
         Kommersiella motiv hittar vi exempelvis hos Cornell University. Där ges en kurs i detta format, fritt och gratis. Men för att få någon form av intyg eller betyg på prövade kunskaper och färdigheter, måste studenten gå en uppföljande kurs som kostar 1 200 dollar. En tvådelad kurs, kan man säga, där första delen är kort och gratis, men ger inget bevis på genomförandet, medan den andra delen är längre och prissatt, och ger ett utbildningsbevis.

Kan man verkligen bedriva undervisning och examinera så många studenter? Svaret är naturligtvis nej. Många kurser tycks vara uppbyggda på litteraturlistor, läsanvisningar och tillgång till inspelade föreläsningar. Andra kurser tillhandahåller uppgifter där kursdeltagarna måste samarbeta på något sätt för att lösa uppgifterna. Direktkontakt med lärare är, vad jag förstår, ytterst sällsynt.

         I den mån studenters kunskaper prövas på dessa kurser, görs det exempelvis genom webbaserade flervalsfrågor som automatiskt rättas av en dator. Ett annat exempel jag sett är att man arrangerar så kallad kollegial rättning, det vill säga att kursdeltagarna får bedöma varandras uppgifter. Andelen studenter som genomför kurserna är ytterst låg, ner emot 10 procent.
         Men är det ett problem? Jag kan tänka mig att många människor vill gå en kurs enbart för sitt höga nöjes skull, för ett specialintresse eller av andra skäl, men är helt ointresserad av att examineras eller prövas eller ens genomföra några uppgifter. Många kanske bara vill ha vägledning i ytterligare intellektuell förkovran.
         MOOC börjar närma sig Europa och Sverige. De första kurserna av denna typ vid universitetet i Edinburgh i Storbritannien har nyligen utvärderats. Sex kurser erbjöds, 308 000 studenter anmälde sig och 12 procent genomförde kurserna. Uppskattningsvis kostade varje kurs drygt 300 000 kronor att utveckla och kostnaden för själva genomförandet blev högre än man trodde.
         Inom EU lanserade nyligen lärosäten i elva länder öppna, nätbaserade kurser på tolv olika språk. Kurserna ska utgöra en "bro mellan informellt lärande och formell utbildning" som det beskrivs i ett pressmeddelande. Alla kurser ska leda till någon form av intyg, vissa till formella studiepoäng som kan tillgodoräknas i en examen. Men det sistnämnda avser man att belägga med en avgift: mellan 25 och 400 euro.
         I Sverige är det Lunds universitet som går i bräschen för att starta MOOC. I en artikel i Sydsvenskan (19/12 2012) hävdar man från universitetets håll det altruistiska motivet, där kurserna inte kommer att vara examinerande eller ge högskolepoäng. Frågan är varifrån pengarna tas, när svenska lärosäten får ersättning för studenters prestationer i form av godkända examinationer.

MOOC väcker många frågor. Hur skiljer sig olika former av kunskapstillägnande? Har kunskapen samma värde för den student som läst på ett fysiskt universitet, mött lärare och andra studenter i föreläsningssalar, seminarierum, labbsalar, korridorer, kaféer, som för den student som läst kurser på olika lärosäten i olika världsdelar utan att någonsin träffat en annan student eller lärare?

         Vilka kunskaper, färdigheter och värderingsförmågor får studenten utöver rena ämneskunskaper bara genom att vistas på ett universitetscampus? I vilken utsträckning är det just dessa egenskaper som gör studenten intressant för arbetsgivare?
         Vi vänjer oss snabbt vid gratis; det vet musik- och filmbranschen, det vet tidningsbranschen. Hur lätt kommer det att bli för den som erbjuder kurser gratis utan krav på varken betalning eller prestation att kunna finansiera nya kurser i framtiden?
         Och när alla världens kurser finns i molnet, kommer då den postdigitala insikten att slå emot oss med full kraft? Kommer viljan att mötas fysiskt, ansikte mot ansikte, i lärosalen, i seminarierummet, i labbsalen rent av att förstärkas? Detta utbildningsformat har prövats i tusen år och har visat sig hålla måttet.