tisdag, augusti 28, 2001

Universitetsliv i moll

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010828


Billy Ehn
Universitetet som arbetsplats
Studentlitteratur

"OM DETTA blir en vanlig arbetsplats, tja, då kan man lika gärna sluta", sa en kollega vid den universitetsinstitution jag är verksam. Uttalandet kom spontant under en diskussion om de senaste årens förändringar av vår arbetsplats.
    Det finns två typer av akademiska friheter. Den ena, och vanligaste, är att forskningen ska vara fri i problem- och metodval. Den andra friheten, mindre diskuterad men ändå betydelsefull, är friheten i den akademiska anställningen.
    Inga fastlagda arbetstider, frihet att gå till tandläkaren utan att be någon chef om lov, sitta på kaféet en eftermiddag och låta sig inspireras – allt för att främja kreativitet och därmed goda forsknings- eller undervisningsresultat.
    Det är denna andra frihet vid universitetet som Billy Ehn, professor i etnologi vid Umeå universitet, behandlar i sin nya bok Universitetet som arbetsplats (Studentlitteratur).
    Boken är ett debattinlägg enligt Ehn själv, men i mina ögon också en inkännande framställning av universitetsinstitutionen som kultur, även om Ehns observationer inte är systematiska. En ärlig inifrånbild.
    Bakgrunden är att fyra institutioner vid den humanistiska fakulteten av ekonomiska skäl blev tvungna att slås samman till en större institution. Denna situation ramar in berättelsen och är dess förutsättning.
    En slitsam process beskrivs; från en mindre kompisgrupp där alla är delaktiga i det mesta till en större, formell organisation som måste organiseras för att fungera. Denna inramning gör boken läsvärd för varje institution, oavsett ämnesområde, som växer (för) snabbt – en vanlig företeelse vid svenska universitet under 90-talet.
    I förgrunden ser vi Billy Ehn själv, biträdande prefekt (chef) för den sammanslagna institutionen. Men vi får framför allt ta del av hans tankar, bryderier och tillkortakommanden som ledare för ett femtiotal doktorander, forskare, lärare och administratörer.

EHN ÄR särskilt fokuserad på sina egna tillkortakommanden, så fokuserad att man förvånas en aning. Så renons på positiva ledaregenskaper kan han knappast vara. En orsak är sannolikt ödmjukhet.
    En annan orsak är att han inte vill hänga ut andra anställda vid institutionen. När Ehn för första gången nämnde för personalen att han arbetade med denna bok, mötte han ett starkt motstånd, så starkt att det uppmärksammades i media. Beskyllningar om bristande forskningsetik och wallrafferi (!), liksom misstroenden mot honom som chef inkom från forskare och lärare. Han avgick som prefekt inom en vecka.
    Boken färdigställdes dock, till gagn för andra som seriöst försöker förstå och förhålla sig till universitetet som arbetsplats.
    Som helhet är går dock boken i moll beträffande universitetet som arbetsplats. En elitistisk kultur, hierarkiskt och patriarkaliskt organiserad, ständigt ökande krav men med mindre resurser, långtidssjukskrivna lärare, bristande generositet gentemot kollegor, en onådsplats för de som inte lyckas så väl.
    Men Ehns bok är en uppmaning till förändring!

DET ÄR lätt att läsa boken som en längtan tillbaka till det universitet Billy Ehn sökte sig till i slutet av 60-talet. Radikalt, upproriskt, kritiskt, fritt, karriärsfrämmande. I dag tas påbud och reformer som försämrar villkoren för akademiskt arbete emot med passivitet, undfallenhet och i viss mån uppgivenhet. Ehn utgör inget undantag i sin självanalys.
    Ehn menar i sin slutplädering att det är den nostalgiska självbilden av det fria och självständiga universitetet som har förhindrat en radikal förnyelse – och förbättring – av arbetsförhållandena.
    Förnyelsen börjar i att lärare och forskare tar tillbaka initiativet och agerar.
    Denna bok är en bra början.

lördag, augusti 11, 2001

Resa mot förnuftets kyrka

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010811

Det sympatiska med estetiska oskulder är att de kan förloras flera gånger. Det svåra är att uppfatta att oskulden går förlorad. Och när.
    Året var 1986. Eller 1985. Möjligen 1987. Det spelar ingen roll; jag läste boken en gång varje år på den tiden. Ingen bok har vare sig förr eller senare förändrat både min föreställning om mig själv och delar av min omvärld i sådan utsträckning.
    Några år efter att jag tagit en väg in i ett yrkesliv som blir allt ovanligare med åren – via lärling till hantverk – började jag läsa litteratur på allvar. Successivt insåg jag också att jag möjligen borde börja studera mera systematiskt, men högre utbildning existerade aldrig som ett alternativ, uppvuxen som jag är i en miljö helt utan studietraditioner.
    Jag började visserligen läsa på komvux, men fortfarande var universitetet lika främmande som det mörkaste Afrika. Tillträde endast för andra. Jag vågade knappt ens tänka tanken.
    Mer eller mindre av en slump satte en kamrat jag inte känt särskilt länge boken i mina händer: Robert Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel. Läs den här, sade han och flinade, du som har haft motorcykel.

Det var dock inte Pirsigs berättelse om hans motorcykelsemester tillsammans med hans tioårige son Chris och två goda vänner som fängslade mig, utan alla dessa chautauquaer – olika filosofiska undersökningar av metafysiska fenomen, där förståelse av Kvalitet är det yttersta målet.
    Metafysik? Det visste jag inget om. En värld bortom den fysiska? Fantastiskt.
    Kvalitet? Det vet väl alla vad det är? ”Vad är gott, Faidros, och vad är icke gott? Behöver vi fråga någon för att få veta dessa ting?”, skriver Pirsig. Nej, svarar han själv, i de flesta fall vet vi. Så vad är Kvalitet? Långt mer komplicerat än jag någonsin kunde ana.
    Kunskap? Det är väl vad jag uppfattar med mina sinnen, tänkte jag då. Vad jag ser och hör, det vet jag. Inte alls, svarade Pirsig, empirismen bygger på en märklig idé om forskaren som en tom tavla som fylls med sinnesintryck samt en godtycklig uppdelning av världen i subjekt och objekt.
    Så hamnade jag i Pirsigs – eller rättare sagt Faidros, som han då kallade sig – idé om det sanna universitetet: förnuftets kyrka. Det sanna universitetet är inte ett materiellt objekt, förklarar Faidros, det äger ingen fast egendom, betalar inga löner och tar inga avgifter. Det sanna universitetet är snarare en idé och ett sinnestillstånd.
    Kopplat till detta sanna universitet finns även ett annat universitet: den juridiska personen, i Sverige vanligtvis inom statlig förvaltning. Men detta andra universitet undervisar inte, kan inte skapa ny kunskap eller överväga nya idéer.

Dessa bägge universitet får emellertid inte blandas ihop, utan måste förstås var för sig. Den som blandar ihop dessa två riskerar drabbas av vanföreställningen att den som behärskar universitetet som juridisk person, också behärskar det sanna universitetet. Så är inte fallet.
    Plötsligt blev universitetsstudier inte så främmande längre. Kanske insåg jag att det var detta andra universitet som jag hade upplevt som främmande och skrämmande; själva den fysiska tillvaron, byggnaderna, människorna, organisationen. Det var inte det sanna universitetet som var främmande.
    Jag närmade mig en tidpunkt när en ansökan till universitetet borde skickas. Jag hade nämligen övertygat mig om att gå vidare till universitetet för att läsa – men vad? Av en slump träffade jag en kvinna som i Umeå läste sista terminen i ett ämne där datorteknik studerades inom ramen för samhällsvetenskaperna.
    Det lät intressant. Jag undrade vad man läste för slags kurser och litteratur i ett sådant ämne. Just nu, svarade hon leende, läser vi något av det märkligaste bland kurslitteratur: Robert Pirsig: Zen och konsten att sköta en motorcykel.
    Dagen efter skickade jag ansökan.