måndag, augusti 29, 2005

Virtualitetens historia

Publicerad på UCIT 050829 (Lix=50)

Att vi förknippar virtuell verklighet med datorer är självklart. Allt från enkla tvådimensionella virtuella miljöer på en datorskärm till avancerade vr-kuber, där man omsluts totalt av datorprojektioner på det kubformade rummets innerväggar. Men är virtualitetens historia lika kort som datorers kapacitet att framställa bilder med olika kvaliteter? Eller bör vi förstå virtualitetens historia som längre än datorns? Låt oss göra en tillbakablick.
     Under 1200-talet skapades två för virtualiteten viktiga uppfinningar: spegeln och den slipade linsen. Tekniken var outvecklad och först i början av 1500-talet började högkvalitativa speglar tillverkas i Venedig. Seendets betydelse för kunskapens utveckling i västvärlden får här sin absoluta startpunkt. Seende och sanning blev allt mer hopflätade. Samtidigt utvecklas tekniker för att också se ”det som inte finns”, vilket skapar en bestående paradox som lever kvar i dagens förståelse av virtuell verklighet.
     Under 1600-talet skapades den första tekniken för att projicera bilder: laterna magica. En anledning till att laterna magica uppfattades som ett magiskt instrument på 1600-talet var, förutom att bildprojicering var något alldeles nytt, att dess tidigaste användning var att visa bilder på djävlar, spöken och illustrationer från sagor och berättelser.
     Det sannolika upphovet till laterna magica finner vi i skrifter från 1659 av en erkänt skicklig naturvetenskapsman från Holland vid namn Christiaan Huygens. Huygens första bild var ett antal skelett som han projicerade på en vägg med hjälp av konvexa linser och en lampa.
     En belgisk artist vid namn Robertson utvecklade användningen av laterna magica till en särskild sorts föreställningar som kallades ”phantasmagorias”. Uttrycket är inspirerat av föreställningarnas innehåll, där spöken, fantomer, skelett och andra makabra figurer spelade en central roll.
     Spektakulära effekter som rök, åska, blixtar, rasslande kedjor och andra ljudeffekter närmast chockade åskådarna. För att öka effekten utnyttjade Robertson flera laterna magica samtidigt som projicerade olika bilder på olika ställen i rummet. Ibland användes så många som åtta projektorer samtidigt. Dessutom placerades projektorerna på bord med hjul, så att projektorn snabbt kunde förflyttas i sid- och djupled. För åskådarna innebar det en illusion av att figurerna som projicerades rörde sig och, effektfullast, rusade mot dem.
     Mitt andra strandhugg berör tredimensionalitet. Zograskopets huvudsakliga komponenter är en stor, dubbel konvex lins och en spegel som sitter bakom linsen i en viss vinkel. En sådan optisk artefakt uppträder antingen på en pyramidformad låda eller på ett stativ. Termen zograskop återfinns första gången i instrumentmakaren George Adams annonser och kataloger över olika instrument från 1753.
     När en människa tittar på en bild genom linsen uppträder en illusion av fördjupning eller nersänkning; en illusion av en distans. Linsen fungerar som två prismor. När bilden reflekteras genom linsen tar varje öga till sig varsin bild, såsom två parallella bilder. Hjärnan tolkar dessa parallella bilder som en bild sedd från ett långt avstånd.
     Bilden bör vara uppbyggd på ett sätt så att illusionen förstärks. Bildens centrala motiv bör finnas i bildens centrum, snarare än i periferin, samtidigt som bildens perifera delar gärna får vara sammanbundna med det centrala motivet.
     Dessa perspektivbilder fyllde helt andra syften än vanlig konst. Åskådaren fick möjlighet att göra en form av illusorisk resa, genom att välja ut en serie bilder genom städer eller byggnader.
     Det speciella med bildupplevelsen från zograskopet var inte bara dess tredimensionalitet, utan att bilden inte finns som materiellt objekt. Bilden finns inte på papper eller duk, inte heller på själva linsen, utan är en simulering som skapas i hjärnas syncentrum tack vare ögats lins. Upplevelsen av bilden är emellertid högst verklig.
     Mitt tredje strandhugg handlar om viljan att vara i bilden. Panoramat var den målningsteknik som i slutet av 1700-talet skapade en fullständig omslutenhet och en stark illusion hos åskådaren att vara närvarande i konstverket.
     Irländaren Robert Barker gjorde det första panoramat. Han försökte livnära sig som konstnär i Dublin trots att han inte hade någon formell utbildning. Som autodidakt ansågs han sakna konstnärlig smak, men ägde det egensinne som krävdes för att gå emot den allmänna smaken.
     Panoramamålningar visades i särskilda byggnader, rotundor, där publiken betalade inträde och tittade på målningen från en plats i rotundans mitt. Eftersom målningen var 360 grader, kunde inte åskådaren fästa blicken någonstans annat än på målningen.
     Syftet med panoramat var att reproducera verkligheten så skickligt att åskådarna trodde sig se verkligheten, och inte en avbildning. Fältslag kom att bli ett populärt tema. Om panoramamålningen The Battle of Sedan av Anton von Werner skrev Neue Preussische Zeitung: ”Besökaren grips omedelbart; han överraskas totalt och backar instinktivt. Man är rädd att bli nedtrampad av hästhovar. Damm och rök fyller luften”.
     Egenskaper hos dagens virtualitet har rötter i olika tekniska och konstnärliga uttryck långt tillbaka i historien. Att projicera bilder på skärmar av olika slag är i dag fundamentalt, men tar sin början med magiska lyktor. Att likt zograskopet generera tredimensionella bilder för att skapa rymd är legio inom vr i dag.
     Men den intressantaste effekten av virtualitet är viljan att ”vara där”; att befinna sig i och omsluten av en virtuell miljö. Panoramamålningar gestaltade för första gången människans obändiga önskan att befinna sig i bilden, i projektionen, totalt omsluten. Att försvinna till en annan värld, en annan verklighet. Precis det vi vill uppnå med dagens virtualitet.

Tvingade till tvagning

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050829 (Lix=48)

Sherwin Nuland
Doktor Semmelweis och barnsängsfebern
Nya Doxa

Kirurgen och medicinhistorikern Sherwin Nulands bok Doktor Semmelweis och barnsängsfebern (Nya Doxa) är en berättelse om en människas kamp för det rätta. Ungraren Semmelweis läser medicin i Wien på 1840-talet och försöker få en tjänst någonstans på universitetssjukhuset.
     Obstretiken, läran om förlossningskonsten, hade inte någon statusfylld position inom medicinsk akademi i mitten av 1800-talet. Det kan vara anledningen till att Semmelweis sökte sig till detta område; det var relativt lätt att få en tjänst.
     Det Semmelweis inledningsvis fick se var hur alltför många av de nyförlösta mödrarna dog av barnsängsfeber. Men enbart på den ena av sjukhusets två förlossningsavdelningar, märkligt nog. Skillnaden mellan avdelningarna var att enbart läkare förlöste på första avdelningen och enbart barnmorskor på den andra.
     Semmelweis lösning på barnsängsfebern var att någonting (kunskap om bakterier fanns ännu inte) fördes via läkarna från obduktionssalen till förlossningssalen, och därmed till kvinnorna när de undersöktes inför förlossningen. Semmelweis införde därför tvättvång till läkarnas stora förtret. Statistiken gav honom rätt; dödstalen minskade drastiskt.
     Semmelweis blev emellertid motarbetad av en konservativ läkarkår. Han anklagade dem, på uppenbara och logiska grunder, för att ha dödat tusentals nyförlösta mödrar, bara därför att de inte tvättat händerna mellan obduktion och förlossning.
     Denna anklagelse ledde en läkare till självmord efter att denne nyligen mist sin dotter i barnsängsfeber, där läkaren själv förlöste henne. Andra läkare tog på sig skygglappar och hävdade intill sin död att barnsängsfeber berodde på dålig ventilation eller dåliga sjukhusväggar. Eller ”något” i atmosfären.
     Ständigt missförstådd och bitter över att läkarkåren inte trodde honom, kände Semmelweis sig nödgad att skriva en bok om barnsängsfeber. Resultatet blev inte särskilt läsvärt. Boken avfärdades som ilsken polemik, eftersom ett stort antal läkare hängdes ut med rasande personangrepp.
     Ändå hade Semmelweis rätt. Vid varje handtvagning överlevde en kvinna. Det fick honom att uthärda kollegornas hån, men inte sin egen bitterhet. Mot slutet av sitt liv var han mentalt söndertrasad.    
      Så här ska vetenskapshistoria skrivas. Livfullt berättande. Inledningskapitlet, där Nuland intar den gravida kvinnans perspektiv på första avdelningen, är en rysare i sig. Händerna som nyss grävt i människolik, rotar i hennes underliv. Hon anar sitt öde.
     Frågan är hur många tusentals kvinnoliv männens akademiska kamp kostade. Den obarmhärtiga frågan är: Pågår liknande kamper i dag, till samma kostnad?

onsdag, augusti 24, 2005

Vad kommer efter socialstaten?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050824 (Lix=49)

Zygmunt Bauman
Europa – ett oavslutat äventyr
Daidalos

Den polskfödde brittiske sociologiprofessorn Zygmunt Bauman fortsätter, med hög publiceringsfrekvens och kvalitet, analysera vår samtid. Under nittiotalet lade han stort fokus på modernitet och postmodernitet. De senaste åren har han fokuserat mer på politiken och dess gränser.
     Hans senaste essäbok heter Europa – ett oavslutat äventyr (Daidalos). Europas stater står inför ett paradigmskifte: från socialstat till säkerhetsstat. Socialstaten utvecklades under 1900-talets andra hälft; en stat som gav sina medborgare löfte om frihet.
     Ja, Bauman preciserar socialstaten som ett frihetsprojekt. Det var frihet från fruktan och rädsla som var målet. Frihet från att drabbas av marknadsekonomins oförutsägbara nycker, där tryggheten skapades av solidariska försäkringssystem mot sjukdom, arbetslöshet, ålderdom och andra sociala otryggheter.     
     Ironiskt nog är det samma politiska parti, socialdemokratin, som byggde socialstaten och som demonterar den, först genom att sluta kontrollera kapitalets förehavanden, sedermera genom att överlåta gemensamma resurser till marknadskrafterna och allmän försämring av allmänna försäkringssystem.
     Säkerhetsstaten utgör också en idé om medborgerligt skydd, men skyddet gäller inte medborgarnas plats i samhället, personlig värdighet, mänsklig förståelse eller mänsklig behandling i utsatta situationer. Inte heller skydd mot dem som hindrar människor att arbeta eller förnedrar de människor som har ett arbete.
     Nej, säkerhetsstatens skydd gäller enbart vår kropp och våra egendomar. Skydd mot dem som gör intrång, kringstrykande personer, sexualförbrytare, rånare, flygplanskapare och bombdetonatörer.
     Säkerhetsstaten behöver andra redskap för att skydda medborgarna. ”Det lämpliga vapnet i kampen mot arbetslöshet, armod på gamla dar, social exkludering och social degradering passar inte i kampen mot terrorismen. Varje rädsla har sitt eget lugnande medel”, skriver Bauman.
     Men säkerhetsstaten är under uppbyggnad, så vi får se vilka medel den tillgriper. Hittills har vi mest sett inskränkningar av det öppna samhället som vapen mot terrorism och andra hot mot våra kroppar och egendomar.
     Jag tänker här på ökad kameraövervakning på offentlig plats, ökad medborgarkontroll, Thomas Bodströms envetna arbete för att övervaka både våra telefonsamtal och vårt informationsutbyte via datorer. Bland annat.
     Men Bauman har en obändig tro på att det är just Europa som kan bidra till en bättre värld, om världen vill ta emot Europa. Europa har givit världen tre grandiosa idéer: rationalitet, rättvisa och demokrati.
     Om Europa fortsätter framhålla dessa värdegrunder finns det hopp. Det är dessa värden som gör att Europa fortfarande kan vara ett äventyr.      

onsdag, augusti 03, 2005

Behovet av en synlig hand

Kultursidan, Sundsvalls Tidning 050803 (Lix=52)

Lars Ilshammar
Ola Larsmo
404
Utflykter i glömskans landskap
Atlas

För elva år sedan skrev jag en artikel med rubriken ”Allemansrätt på Internet”. Då, i webbens barndom, såg jag och fler med mig en superb teknik för ökad informationstillgänglighet, kulturupplevelser och en potential för stärkt demokrati.
     Liksom, lite pretentiöst, möjlighet till bildning, om än i annan mening än den traditionella. Aldrig trodde jag att jag elva år senare skulle läsa en bok där två av landets bättre uttolkare av svensk IT-utveckling känner sig nödda att ånyo driva denna tes.
     Historikern och tillträdande chefen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek Lars Ilshammar har tillsammans med författaren och DN-kritikern Ola Larsmo skrivit en fortsättning på boken net.wars från 1997. Den nya essäboken heter 404 där de fortsätter driva två huvudfrågor, med behovet av historisk kunskap som överbyggnad.
     Den ena är frågan som Ilshammar uppehöll sig vid i sin doktorsavhandling: behovet av en långsiktig IT-politik och statens ansvar för infrastrukturen i landet. Utgångspunkten är att se datorer och Internet som en infrastruktur, lika viktig för landets utveckling som järnvägar, hamnar, flygplatser och landsvägar.
     Vi ser här ett historiskt traditionsbrott i Sverige. När det gäller bredbandsutvecklingen framstår människorna inte som medborgare med lika rätt att ta del av denna infrastruktur, utan som kunder på en marknad. Svensk tradition har alltid varit att staten tar ansvar och kontroll över infrastrukturer.
     Men den svenska staten har drabbats av vad teknikhistorikern Arne Kaijser kallar ”ömsesidig osäkerhet”. Staten törs inte investera i bredbandsutveckling förrän staten ser vilka verksamheter den skulle kunna resultera i. Den rädslan fanns inte när staten byggde elnät, järnvägsspår eller annan infrastruktur. Frågan är varför den uppstår nu.
     Frågan är viktig mot bakgrund av en historisk kunskap om statens betydelse för teknikutveckling. Ilshammar och Larsmo visar att även den osynlige handens fader, Adam Smith, förutsatte en synlig hand för att skydda samhället mot den osynliga handens kortsiktiga intressen. Telegraf, telefon, rymdprojekt, Internet – tillkomsten av alla stora tekniska system har bekostats av offentliga medel.
     Som en pendang till statens ovilja att sträcka ut en synlig hand, ser vi som bokens andra huvudfråga en ökad informationsprotektionism och därmed en för medborgarna minskad informationsfrihet. Ilshammar och Larsmo ser även detta fenomen orsakat av bristande historisk förankring av informationshantering och demokratisk utveckling.
     Internet har alltid närt drömmen om fri information. Ett fritt utbyte av vetenskaplig kunskap, filosofiska tankar, litteratur, konst har historiskt varit grundläggande för mänsklighetens utveckling – och under de senaste århundradena för demokratisk utveckling. Internet skulle förstärka denna utveckling, trodde jag och fler med mig för ett decennium sedan.
     Det blev inte så.
     ”Det latinska alfabetet, de arabiska siffrorna, Newtons lagar, elektricitetens principer, Einsteins relativitetsprincip omfattades aldrig av någon upphovsrätt. I dag hade de omedelbart och med självklarhet köpts upp av ’intressenter’, försetts med copyright och bjudits ut som köpevaror på informationsmarknaden”, skriver de.
     Strängare patentlagar och upphovsrättslagar, tillsammans med förstärkta integritetslagar (pul) och de lagförslag som tillåter ökad övervakning av informationsflöden skapar en bild av en stark protektionistisk politik.
     Tanken att någon ska äga den ettan och någon annan den nollan har förstärkts.
     Samtidigt säger den historiska kunskapen oss att en demokratisk samhällsutveckling har alltid främjats av ett fritt utbyte av information; av kunskap. Sovjetunionens kollaps, menar Ilshammar och Larsmo, berodde i allt väsentligt på sovjetstatens informationskontroll, kunskapsprotektionism och skräck för dessas fria spridning.
     Inget lär vi av historiska misstag, är författarnas sensmoral.
     404 är en utmärkt och skräckinjagande bok för den som önskar en symbios mellan Internet och demokratisk utveckling. Bokens titel anspelar på det felmeddelande du får när du söker en sida på webben som inte finns: Error 404.
     Det kan tolkas som Ilshammar och Larsmos sökande efter ett historiskt perspektiv på sambandet mellan teknikutveckling och samhällsutveckling, som de inte finner i den politiska sfären.
     Enbart blanka sidor dyker upp: Error 404.