fredag, oktober 31, 2008

Ut i världen, filosofer

Kristian Löfgren och Dan Munter (red)
8 filosofiska texter
Förlaget Anomali

Är den som studerar filosofi också med nödvändighet filosof? Är en lektor i filosofi också en filosof?
     Jag drar mig till minnes en diskussion kring denna fråga från mina sporadiska studier i filosofi. Det svar jag minns var nej – att forska och undervisa i ämnet filosofi medför inte anspråk på att vara filosof.
     Med det svaret nöjer sig inte författarna i antologin 8 filosofiska texter (Anomali) med Kristian Löfgren och Dan Munter som redaktörer. Nej, de som befolkar de filosofiska institutionerna vid landets lärosäten måste bli mer filosofer och mindre akademiska forskare.
     Ut ur de akademiska seminarierummen, bort från ”C:s kritik av B:s modifiering av A:s teori om det satslogiska konnektivet”, som Dan Munter formulerar den reproduktiva struktur som är akademins antiintellektuella kännetecken.
     Snarare: ut i världen, i erfarenheten, trotsa makten, ta risker, sprid oro, var en nagel i politikers och företagsledares ögon. Tillämpa etiska teorier på aktuella problem – bidrar valfriheten beträffande skola, elbolag och pensionsfonder till frihet? Bidrar ökad användning av övervakningskameror till trygghet?
     Det är banne mig bara Torbjörn Tännsjö bland Sveriges filosofer som tar risker, driver obekväma teser och deltar i den offentliga debatten.
     Filosofens dygd, menar Tobias Harding, måste vara att säga sanningen till makten, trotsa meningslösheten, vägra tolerera ett post-politiskt och post-etiskt samhälle, kort sagt, att bidra till att göra världen bättre.
     Filosofins storslagenhet beskriver Madeleine Hayenhjelm på vers, synnerligen vackert. Våga vara pretentiös. Våga formulera teser med andra former. Våga formulera den filosofiska förståelsen på följande sätt:

Den filosofiska förståelsen är en förståelse
om vad som inte är fallet
för att därmed förstå det som är.


Mitt i antologin, där läsaren förväntar sig den filosofiska dygdighet som antologin pläderar för, finner vi med förvåning motsatsen. Ett något introvert manifest för den analytiska filosofin som metod för begreppsanalys av Kalle Grill.
     Därefter en närläst och ingående kritik av Grills text av Johan Argus, som sist avrundas med Grills kommentar till Argus kritik.
     Var det inte detta filosofer inte skulle syssla med?
     Den som gissar att antologins författare är ett gäng doktorander i filosofi gissar rätt. De vill inte i boken skylta med vilka de är, men en googling visar att merparten är doktorander i filosofi vid KTH.
     Författarna vill något annat med sitt ämne, lätt besvikna på hur tidigare generationer slarvat med den livsviktiga spänningen – eller konflikten – mellan de striktare akademiska metoder som filosofiforskaren måste anpassa sig till och filosofens samhällsansvar.
     Detta ansvar önskar dessa doktorander återupprätta. Det borde vara varje ämne förunnat att ha dylika utvecklingsorienterade, i stället för anpassliga, doktorander.
     Till utveckling skall vi vilja, till anpassning skall vi tvingas.

fredag, oktober 17, 2008

Teknikens glitter

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 081017

Teknik har sin egen estetik med en stor potential att förföra. Fysikern Freeman Dyson deltog i utvecklingen av atombomben under fyrtiotalet. I en dokumentär 1981 uttryckte han denna tekniska förförelse på ett sätt som kanske får oss att tänka på teknikutvecklingen något annorlunda.
     Han kände ”glittret från atombomben”, som han uttryckte sig. Det var oemotståndligt för en vetenskapsman. Att känna bomben i händerna, att släppa lös dess energi, att spränga miljoner ton sten i luften – det ger människor en illusion av oändlig makt.
     Denna förförelse leder dock enbart till olycka, menade Dyson, och är en stor orsak till många samhällsproblem, denna tekniska arrogans som de förförda uppvisar.
     Denna analys återberättas i en essä av Richard Dooling i New York Times (12/10) med syftet att söka använda samma förklaring på den finansiella krisen. Hypotesen är att vi har infernaliska datorer, programmerade av förförda tekniker med en teknisk arrogans och att de ekonomiska transaktionerna sköts av virusliknande algoritmer som människor sedan länge upphört att förstå.
     Teknisk arrogans har flera syskonbegrepp. Teknikdeterminism är ett; idén om att samhällsutvecklingen bestäms av den tekniska och att utvecklingen alltid är god. Det tekniska imperativet är ett annat; idén om att när något är tekniskt möjligt måste vi också tillåta det.
     Might is right, brukar jag säga. Är det möjligt är det rätt.
     Nå, arrogans, determinism eller imperativ – vi ser fler effekter av detta fenomen. Försvarets Radioanstalt vill göra sociogram över människor via deras kommunikation nu när det är tekniskt möjligt. Och fildelningssajter eroderar den traditionella föreställningen om upphovsrätt därför att det är tekniskt möjligt.
     Glittret lyser kring teknikförespråkarna. Vår utmaning är att lära oss känna igen och tränga igenom och förbi glittret.

torsdag, oktober 02, 2008

Nuet som tidens periferi

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 081002

Malte Persson
Edelcrantz förbindelser
Bonniers

I mitt eget sökande efter de riktigt tidiga pionjärerna bakom uppfinningar som syns införlivade i dagens informationsteknik, läste jag för ett par år sedan om kanslirådet och akademiledamoten Abraham Niclas Edelcrantz (1754-1821). Särskilt läste jag hans bok Afhandling om telegrapher och försök til en ny inrättning däraf från 1796.
     Även om fransmannen Claude Chappe var några år före Edelcrantz med att upprätta optiskt telegrafi i Frankrike, var Edelcrantz telegraf såväl bättre rent praktiskt som mer betydelsefull för modern IT.
      Där Chappes telegraf endast omfattade maximalt 92 tecken med en hastighet om max tre tecken per minut, byggde Edelcrantz telegraf på det binära talsystemet med maximalt 1024 tecken och en hastighet om 20 tecken per minut.
     Nå. Denna inledning vill enbart befästa glädjen i att en av Sveriges yngre och främsta författare, Malte Persson, som av en händelse fann anledning vid ungefär samma tidpunkt att studera och skriva om denne Edelcrantz i sin nya roman Edelcrantz förbindelser (Bonniers).
     Malte Persson driver en av bloggosfärens mest bildande bloggar, Errata, om litteratur, kritik, poesi och kulturdebatt. Dessutom skriver han lysande kritik i Expressen. Och som en parentes (eller som huvudsak) kan nämnas att Malte Persson en vacker dag utgör en av de aderton. Sanna mina ord.
     Nå, igen. Denna avledning vill enbart säga att Edelcrantz förbindelser är en synnerligen välskriven och läsvärd roman. Med språket som såväl verktyg som material tar Persson oss till Stockholm före och efter decennieskiftet 1800.
     Den tidige Edelcrantz hette Clewberg. Han bildade sig och arbetade i både Åbo och Stockholm och umgicks innerligt med sin bäste vän Kellgren, poeten och akademiledamoten. Clewberg arbetade främst inom kultursfären och fick en mängd uppdrag, flera av hovet under Gustav III.
     Clewberg adlades 1789 under namnet Edelcrantz. Här uppstår även en metamorfos; intresset för optik, fysik och vetenskap i allmänhet växer sig starkare än intresset för kulturen. Han vämjes i denna tidsålder, som, med Malte Perssons ord, ”är lika oförnuftig i sin smak för förnuft som i sin smak för smak”.
     Omåttligheten firar triumfer. Edelcrantz avstår. Han går, återigen med Perssons ord, ”från plebejisk Clewberg till adlig Edelcrantz”. I Frankrike pågår revolution. Sverige oroas för krig. Edelcrantz bygger sina första optiska telegrafstationer och skriver på sin avhandling. I händelse av krig behövs snabba kommunikationer.
     Det går, som jag antydde inledningsvis, en rak linje från Edelcrantz optiska telegraf till dagens Internet. Tillkomna av liknande skäl. Använda för samma ändamål: Att skriva på långa avstånd.
     Edelcrantz förbindelser är en lärd och lekfull bok om nätverkande i slutet av 1700-talet. Lekfull? Jag tänker på samtidsreferenserna. Om narren Staël von Holstein, om dåtidens kaffeförbud som pendang till dagens drogdiskussion, om lånebibliotekens vara eller icke vara – är ett utlånat verk ett osålt verk, till skada för publicisten? Det var 1700-talets fildelningsdiskussion.
     Men ändå, och slutligen: Malte Persson respekterar historien; genom Edelcrantz vill han säga att dagens fokus på nuet som ett centrum, ett priviligierat sådant, med historien som periferi, är ett märkligt fokus.
     Med Edelcrantz förbindelser slår han ett slag för nuet som tidens yttersta periferi och sätter historien i centrum.