onsdag, december 31, 2003

Kritiker om årets höjdpunkter

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031231

Efter tio tysta år drar Sveriges främste essäist, Johan Asplund, ur korken ur ketchupflaskan och publicerar tre böcker under året: Genom huvudet, Avhandlingens språkdräkt och Hur låter åskan?. Essän är, som Göran Rosenberg en gång deklarerat, ”en mellanform mellan journalistik och litteratur, eller vetenskap och konst, där alla medel är tillåtna, försåvitt de leder till förståelse.” Asplund placerar sig mellan vetenskap och konst. Eller kanske: han gör vetenskap av konst.
     Ett bättre exempel på att det privata är politiskt än kulturjournalisten Anneli Jordahls bok Klass – är du fin nog? får man leta efter. Det är en insiktsfull och personligt hållen intervjubok om klassresans art. Vi lär oss att klassbegreppet på intet vis är upplöst. Möjligen återuppväckt. En bok för alla som någon gång känt sig som en bluff.
     Det ska vara syskon i år. När The Knife, bestående av syskonen Karin och Olof Dreijer, släpper två CD under samma år, hamnar det på min topp tre. Vid årets början kom fenomenala Deep Cuts och nyligen soundtracket Hanna med H. The Knife tar oss med till ett oförutsägbart ljudlandskap som vi inte självklart kan genrebestämma, och med en sång av Karin Dreijer med inslag av mysticism som vi inte hört sedan Cocteau Twins saliggjorde oss på 80-talet.
     

måndag, december 29, 2003

Vägra Wagner

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031229

Klassisk musik har länge varit en vit fläck på min musikaliska karta. Musik, har jag alltid tänkt, ska störa, irritera, gärna med viss råhet, gärna vara politisk till sitt uttryck. Klassisk musik har aldrig uppfyllt mina kriterier.

Med möjligheten att ladda hem musik via olika P2P-system har emellertid intresset vaknat något. (Lugn, kompositörernas upphovsrätt är sedan länge upphävd.) Även de stressymptom jag för en tid sedan råkade ut för bidrar till intresset.

För att lära mig att mota stress gick jag några kurser och fick hem en CD-skiva med avslappningsövningar. Men den optimala avslappningen sker tillsammans med hunden, Milton, med Milton i famnen i soffan. En hunds avslappningsteknik är eftersträvansvärd; total och medryckande.

Till detta spelar jag gärna klassisk musik. Och Milton gillar musiken; till Mozart, Bach, Händel, Dvorak motar vi stressen. Men när jag sätter på Wagner – som är den klassiker som kanske kommer närmast min traditionella musiksmak; dramatisk, med nerv – är det stopp; då lämnar Milton rummet.

Wagner lämnar oss ingen ro.

onsdag, december 17, 2003

Det Unckelt tänkta

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031217

Vi har sedan 1993 års universitetsreform en ekonomisk situation vid universiteten som innebär att ca 60% av resurserna till undervisande institutioner för beror på studenternas prestationer.

Man behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut att ett sådant system premierar en anpassning av svårighetsgraden i undervisningen till studenternas vilja att studera. Systemet premierar likaså en storskalig och fabriksmässig undervisningsform, för att minimera kostnaderna per produktionsenhet (läs: per student).

Det Unckelt tänkta blev det dunkelt gjorda. Den politiske pappan till denna reform är Per Unckel och den kvalitetssänkning i högre utbildning som jag gav exempel på ovan är inget man talar om på universiteten, men som alla, vågar jag påstå, är medvetna om.

Därför gläder det mig att läsa DN Debatt den 12/12, där två folkpartister föreslår en ny resurstilldelning för högre utbildning. De vill ge lärosätena en hel studentpeng som inte beror på studenternas prestationer, och lägga ett ekonomiskt incitament på studenten: ju bättre prestationer, desto högre bidragsdel i studielånet.

I grunden handlar dock dessa två system om vilken pedagogisk grundsyn man omfattas av.

Det rådande, Unckelska resurssystemet utgår från att studenters kunskap nås genom en förmedling av information från lärare och litteratur. Därför ska institutionerna ges mer resurser, desto bättre denna förmedling utförs. Denna kvalitet antas märkas i antalet godkända studenter på kurserna.

Det är en förlegad pedagogisk modell över kunskapsinhämtning. Det folkpartistiska förslaget på DN Debatt utgår från att studenter tillägnar sig kunskap genom att på bästa sätt utnyttja de förutsättningar som universitetsläraren skapar. Det utgår från att studenten är huvudperson i kunskapsprocessen. Därför föreslås det ekonomiska incitamentet tillfalla studenten.

Än rimligare förefaller förslaget om man betänker att studentpengen är låg och har successivt urholkats genom åren. Det har medfört att de flesta ämnen i samhällsvetenskap och humaniora inte har råd att undervisa mer än 6-8 timmar per vecka i genomsnitt.

Att förändra resurstilldelningssystemet i denna anda rimmar väl med den allmänna förändringen av universitetens pedagogiska grundsyn: från förmedling till lärande. Fokus flyttas från lärarens förmåga att förmedla information, till lärarens förmåga att skapa goda förutsättningar för studenters eget lärande.

Formerna för resurstilldelning till högre utbildning är en pedagogisk fråga – inte ekonomisk.

måndag, december 08, 2003

Girigheten inte problemet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031208

Är vi alldeles säkra på att set centrala problemet i Skandiahärvan är girighet? Höga bonusar, pensionsersättningar och attraktiva bostäder liksom andra förmåner är väl legio inom de större företagens ledningsgrupper? Varför blir det ett så högt ramaskri när det sker på Skandia?

När ledningarna vid exempelvis ABB, Volvo eller Ericsson tillskansar sig ekonomiska förmåner, får det inga andra konsekvenser än att kunderna får betala detta genom företagens produkter och tjänster. Det verkar vi acceptera. Men inte Skandia.

Girighet är en hörnsten i en kapitalistisk ekonomi. Utan girighet, inget incitament att tillverka, sälja och köpa produkter. Det är en sanning så vedertagen som den kan bli. Girighet är snarast kapitalismens förutsättning. Problemet Skandia är därmed inte girighet, utan girighet i kombination med dess produkt: pensionsförsäkringar.

Vissa produkter och tjänster är svårare än andra att släppa fritt på kapitalisternas arena. Vissa vill vi nämligen behålla det gemensamma ansvaret och förvaltningen av.

Luften vi andas och vattnet vi dricker har vi svårt att tänka oss någon profitera på. Pensionen vi ska leva av de sista trettio åren av våra liv, ser med det aktuella ramaskriet också ut vara svår att släppa.

Lika svårt har i alla fall jag att förstå varför en sådan basal nödvändighet som elektricitet ska ut på kapitalisternas arena. Har något annat hänt än att elpriserna ökat, oavsett hur man väljer till och bort olika elbolag?

Förhoppningsvis får vi lika svårt att fördra tanken att sjukhusens, äldreomsorgens och skolornas ledningspersoner plötsligt tar åt sig några hundratals miljoner var i bonus. Det sker nämligen alltid – i olika grader – på kapitalismens arena.

lördag, november 22, 2003

Virtualitetens verkliga historia

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031122


Lisa Gitelman och Geoffrey Pingree (red)
New Media 1740-1915
The MIT Press

Virtuell, virtualitet, virtualisering – begrepp som har blivit allt vanligare i vårt språkbruk på grund av utvecklingen och spridningen av informationsteknik i samhället. Virtuell verklighet, virtuella världar, virtuella gemenskaper, virtuella boklådor – exemplen är många och välkända.

Den gemensamma betydelsen i de existerande definitionerna av begreppet virtuell är att något är datorgenererat. Frågan är om denna betydelse ger oss tillräcklig förutsättning att förstå virtu-alitet på djupet.

För att öka förståelsen av virtualitet bör dels själva begreppet vidgas, dels företeelsen förankras historiskt. I litteratur om virtuell verklighet som utgivits de senaste decennierna, lyser en historisk förankring med sin frånvaro.

Skälet är med största sannolikhet idén om att virtualitet har förutsatt avancerad datorteknik. Med en sådan förståelse av virtualitet är dess historia kort – knappast mer än tre decennier. Med en annan förståelse av virtualitet har företeelsen en längre historia.

Varje ny teknik skapar politiska, kulturella och sociala frågor om hur människor bör leva tillsammans. Dagens virtualitet genererar frågor kring demokrati (Internetval, 24-timmars-myndigheten), undervisning (e-learning, flexibel undervisning), yttrande- och tryckfrihet (personuppgiftslagstiftning, upphovsrättslagstiftning), samhällsgemenskap (virtuella gemenskaper) och flera andra.

Ingen teknik är dock statisk, utan ny teknik tolkas ofta utifrån sin föregångare. Ett typiskt exempel är att kalla text- och bildpartier på webben för webbsidor; en tolkning som utgår från tidningsteknikens form och språk.

Men varje aktuell teknik säger också något om framtida användning och teknikutveckling. Därför är det viktigt för förståelsen av virtualitet att undersöka vilka spår dagens virtualitet bär med sig från gårdagens.

Antologin New Media 1740-1915 av Lisa Gitelman och Geoffrey Pingree (red) ger upphov till dessa funderingar. Här beskrivs ingående och intresseväckande hur olika former av ny teknik har introducerats genom den moderna historien. Det övergripande temat är vilka politiska, kulturella och sociala frågor som genererades vid introduktionen av tidiga former av teknik. Tre exempel får illustrera.

Det första zograskopet dateras till i mitten av 1700-talet. Genom en konvex lins och en spegel kunde ett djup i den bild som reflekterades upplevas. Bilden upplevdes tredimensionell.

Publikationer av populär karaktär, liksom annonser, var de vanligaste källorna till bilder för zograskop. Bilder på byggnader, städer och parker skapade förutsättningar för den bildade borgerligheten (som hade råd att tillgå ett zograskop) att få starkare intryck av sin omvärld.

Eftersom zograskopet frammanade en känsla av att ”vara där” – vilket har tydligt samband med idén om virtualitet – skapades erfarenheter av andra platser och länder. Dessa erfarenheter skilde användare av zograskop från övriga.

På så sätt lämnade zograskopet ett litet bidrag till framväxandet av en borgerlig offentlighet i England. Tekniken skapade förutsättningar för nya eller andra föreställningar om samhället för en liten del av befolkningen.

Det andra exemplet är telegrafen. Under senare delen av 1800-talet utvecklades telegrafnätet i många länder. Med morsealfabetet kunde särskilda telegrafoperatörer kommunicera med varandra och överföra meddelanden från allmänheten över stora avstånd.

Genom att enbart ett fåtal i samhället behärskade tekniken, fick dessa operatörer stor makt. Det var svårt, för att inte säga omöjligt att kontrollera att operatören översatte meddelandena rätt. Detta skapade en viss oro hos industrin och handeln, som tidigt anammade telegraftekniken.

Därför var det önskvärt att operatören så långt som möjligt skulle sammansmälta med tekniken, det vill säga enbart agera som en opersonlig översättare. Den optimale operatören var billig och lätt att disciplinera. Av detta skäl föredrogs kvinnor som operatörer.

Ett flertal historier skrevs och berättades om telegrafoperatörernas förehavanden. Bland annat berättas om hur operatörerna levde i två världar, den fysiska världen och en ”telegrafisk värld”, där de kunde lyssna av många meddelanden som innehöll sorg och glädje, nöjen och affärer. Likheten med att delta i olika e-postlistor eller chatrum är stor.

Denna kommunikation operatörer emellan, liksom avlyssnandet av meddelanden, har i dag fått beteckningen virtuella gemenskaper när likartade företeelser sker med datorteknik på Internet.

Det tredje exemplet, stereoskopet, förevisades allmänheten första gången 1838. Genom att varje öga genom en spegelkonstruktion presenteras var sin bild av en tvådimensionell figur, blir perceptionen tredimensionell.

Att två plana ytor kunde upplevas ha djup ledde till debatt om seendet och vetenskapen om relationen mellan perceptionen av objekt och objektet självt. Experimenten med stereoskop skapade situationer där man ser något som inte finns, vilket i sin tur ledde till antydningar om att relationen mellan synintryck och upplevelse i viss mån är godtycklig.

Så utmanades det sedan länge vedertagna antagandet om en direkt korrespondens mellan objekt och mänsklig perception. Stereoskopet bidrog därmed till ett annorlunda och mer problematiskt förhållande till verkligheten – vilket är typiskt för virtualitet.

Antologin ger utmärkta beskrivningar över frågor ny teknik har genererat genom historien. Att göra den envetna kopplingen till virtualitet är mitt eget projekt. Men antologin ger onekligen upphov till olika tankar.

Därför, en eloge till Massachusetts Institute of Technology som satsar resurser på teknikhistorisk forskning – och inte enbart på utveckling av nya tillämpningar av en teknik med så stor förändringspotential som IT har.

Teknikutveckling utan djupare teknikförståelse kan vara ödesdigert.

torsdag, november 13, 2003

Demokrati för en elit

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031113

Martin Kylhammar och Jean-Francois Battail (red)
På väg mot en kommunikativ demokrati?
Carlssons

Demokrati är svårt. Det är ett tillstånd vi aldrig når, därför att vi aldrig är överens om vad demokrati är. Därmed blir demokratin en rörelseriktning. Därför, som många hävdar intill klichéns gräns, måste demokratin ständigt erövras.

Demokratiutredningens slutbetänkande En uthållig demokrati (SOU 2000:1) tar ställning för det som kallas deliberativ demokrati (även kallad deltagardemokrati).

En sådan demokratisyn betonar argumentationens och samtalets betydelse för demokratin. Syftet är att medborgares deltagande i politiska spörsmål ska öka. Antagandet är att bättre – i betydelsen mer demokratiska – beslut kan fattas ju fler medborgare som deltagit i diskussioner om politiska frågor.

Den nuvarande representativa demokratin anses vara för expertstyrd och endast ge medborgare inflytande vid allmänna val vart fjärde år. En direktdemokrati med många folkomröstningar anses bestå av för mycket folkvilja och för lite folkstyre.

Med styre följer ansvar, vilket är svårt att utkräva i en utbyggd direktdemokrati. Folket kan inte ställas till svars för beslut i folkomröstningar, vilket valda politiker kan när de fattar beslut i olika parlament.

Vad en deliberativ demokrati behöver är alltså kommunikation, liksom förutsättningar för kommunikation. Detta undersöker ett antal humanister i en ny antologi: På väg mot en kommunikativ demokrati? med Martin Kylhammar och Jean-Francois Battail som redaktörer.

I redaktörernas inledande essä får vi ett nytt förled till dagens samhälle: seminariesamhället. Med akademins seminarium som förebild blir demokratins kärna ”öppna, prövande samtal mellan kunniga, kompententa och idérika människor”.

Demokratins samtal bör öppna för dissensus (meningsskiljaktighet) i stället för att ständigt sträva mot konsensus (samstämmighet). Det låter bra. Finns förutsättningarna? Fungerar media som samtalsforum?

Medieforskaren Åsa Kroon diskuterar problemen för medborgaren att hålla en kritisk distans till medias rapportering. Christian Svensson Limsjö har studerat teves debattprogram och har svårt att se dem vare sig som demokratiska forum eller som rationella samtal.

Förre kulturchefen på SvD, Peter Luthersson, menar att demokratin skulle aldrig ha kunnat utvecklas så väl utan ett fungerande tidningsväsende. Men även här är vi på väg utför, i och med flera svenska kultursidors giftermål med nöjessidorna. Vilket genom det populäras dramaturgi, som Luthersson skriver, ”… hotar att lösa upp bindningen mellan kultur och kunskap”. I en deltagande demokrati förutsätts kunskap – eller medborgarkompetens, som det också har kommit att kallas.

Pedagogen Bernt Gustavsson pekar på utbildningssystemets förlorande dragkamp mellan humanism och demokrati å ena sidan och ekonomisk och teknisk effektivisering å den andra. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman pekar på Sveriges frånvaro av intellektuella som förebilder i demokratiskt deltagande, särskilt i jämförelse med Frankrike.

Förre chefredaktören för Dagens Forskning, Anders Björnsson, pekar på typiska samtalsforum i Europas demokratiutveckling: salongen, kaféet och klubben. Inget av dessa forum lever kvar i dag i ursprunglig form.

Det ser mörkt ut för en deltagande demokrati, med andra ord. Som lök på laxen skriver kommunikationsforskaren Viveka Adelswärd att vi inte ens lyckas skapa ett samhälle där samtalet premieras, utan ett där pratet upphöjs till norm. En pratkultur, inte en samtalskultur, växer fram. Asocial pratsamhet, som socialpsykologen Johan Asplund träffsäkert uttryckt det.

Sannolikt skulle inte denna antologis författare hålla med mig, men jag uppfattar ett stråk av mild elitism genom flera av artiklarna, liksom en lika mild ringaktning för andra former av kommunikation än de författarna förespråkar. Den deltagande demokratin verkar inte vara för vem som helst.

Alla kan vara lika delaktiga i en representativ demokrati. Denna demokratimodell garanterar i sin idealform alla medborgare lika stort inflytande över politiken, genom att varje medborgare har en röst.

Kan alla medborgare vara lika delaktiga i en deliberativ demokrati; i ett seminariesamhälle? Risken är stor att seminariesamhället premierar de som kan uttrycka sig väl i tal och skrift, som behärskar seminariekulturen, som är retoriskt högtstående, som är skickliga nätverkare, som ges tillträde till de arenor där samtalen förs eller som kan skapa egna arenor.

Risken är att deltagandet reserveras en elit.

lördag, november 08, 2003

Systemfel i tänkandet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031108

Det kan låta som en självklarhet att landstingen med sin knappa ekonomi börjar prioritera i sin verksamhet. Än rimligare blir det när bättre medicinsk teknik och vetenskap utvecklas, eftersom behandlingen ofta blir dyrare.

Östergötlands landsting är först ut med en prioriteringslista. Enligt den ska bland annat vården av godartade tumörer, hemorrojder, lindriga prostatabesvär helt finansieras av vårdtagaren. Majoriteten av landstingen är inne på samma linje, enligt en rundringning Dagens Medicin (nr 39/03) gjort.

När något låter självklart är dock behovet att ifrågasätta som störst. Det första att ifrågasätta är att politiker gör prioriteringarna bland olika diagnoser. Även om jag gärna ser ett större politiskt inflytande i många sammanhang, är detta så långt från deras kompetensområde man kan komma. Detta är läkarkårens ansvar.

Det andra att ifrågasätta är att en så viktig fråga som rör en solidarisk sjukvård prioriteras inom landstingen. Prioriteringen sker på en alldeles för låg nivå. Det luktar suboptimering lång väg.

Suboptimering innebär att en delverksamhet optimeras på ett sätt så att den större verksamheten delverksamheten ingår i får ökade kostnader, större än det delverksamheten sparar. Detta är klassisk systemteoretisk analys.

I fallet med landstingens prioriteringar är risken stor att de vårdtagare som måste bekosta vården själva inte har råd med det. Risken är att det i sin tur leder till att de måste sjukskrivas.

Sjukskrivning innebär att försäkringskassan får ökade kostnader på grund av landstingens sparande, kanske större kostnadsökning än landstingens besparingar. Vad har samhället vunnit då? Inget.

Med landsting som tycks sakna systemtänkande, gives inget annat alternativ än att förstatliga sjukvården. Då kan åtminstone prioriteringsdiskussionen föras på rätt nivå.

Hur stor del av BNP ska gå till sjukvården? Är fördelningen av resurser till olika samhällsområden rimlig? Hur stor del bör gå till militär verksamhet? Bör tillverkning av svårsålda JAS-plan ges högre prioritet än solidarisk sjukvård?

Den prioriteringsdiskussionen skulle välkomnas betydligt mer än den Östergötlands landsting åstadkommer.

torsdag, oktober 30, 2003

Städer på kvinnors villkor

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031030

Tidskrift
FemKul nr 4/03
www.femkul.com

För ett antal år sedan hade jag anledning att studera användningen av VR-teknik i stadsplanering. Tolkningar om tekniken både som stöd för estetiska bedömningar och som stöd för retorisk manipulation lät sig formuleras.

När jag läser FemKul, en feministisk kulturtidskrift på nätet, med feministisk stadsplanering och arkitektur som tema för det aktuella numret (nr 4/03), blir jag ofrånkomligen varse om betydelsen av ett genusperspektiv. Och om frånvaron av ett sådant i mina egna studier.

Det är inte en fråga, inte heller en hypotes, utan ett frankt påstående: städer och byggnader kan utformas på sätt som antingen befrämjar jämställdhet mellan könen eller bevarar kvinnans underordning i samhället.

En stad som planeras med ett genomtänkt genusperspektiv skulle se annorlunda ut än dagens städer. En förebild är fortfarande Jane Jacobs idéer från 1961 i boken The Death and Life of American Cities. Där förespråkade hon en levande stad byggd på småskalighet i det stora – fjärran från dagens stormarknadskomplex i städernas utkanter.

Landskapsarkitekten Monika Goras gestaltar i projektet Interferenser hur en park i en storstad kan utformas ”kvinnovänlig”. Rädslan i det offentliga rummet återfinns hos både män och kvinnor, men rädslan ter sig olika.
Kvinnor känner sig oftare hotade på mörka och ensliga platser, medan män oftare upplever hot i folkmassor eller i barer och pubar. Därför borde det vara självklart att den kvinnliga erfarenheten tas tillvara i form av att kvinnliga stadsplanerare ges större inflytande över utformningen av det offentliga rummet.

Ges kvinnor detta inflytande? Bland arkitektutbildningarna i Sverige har sedan början av åttiotalet könsfördelningen varit jämn bland studenterna. Och av Arkitektförbundets 9 000 medlemmar är 45 procent kvinnor.

Trots det råder dock föreställningen om arkitekten och stadsplaneraren som en man; berömda arkitekter är företrädesvis män. Männen syns.

Det kan bero på att de allra flesta positioner i arkitektsamhället som ger inflytande innehas av män. Av 24 professorer är 20 män. 95 procent av cheferna på Sveriges arkitektbyråer är män. Andelen män är lika hög bland landets stadsplanerare. På så sätt behåller patriarkatet makten över det offentliga rummet.

Självfallet går det att bygga för jämställdhet. Att ifrågasätta de patriarkala strukturerna inom arkitektsamhället är en god början. FemKul har satt sitt feministiska finger på ett viktigt samhällsområde.

fredag, oktober 10, 2003

Varför super Jeppe?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031010

Den första oktober sänktes alkoholskatten radikalt i Danmark, vilket redan har resulterat i en ökning av privatinförseln till Sverige. Finland överväger att sänka sin skattenivå för att motverka gränshandel med de baltiska länderna.

I Sverige beklagas varje grannlands skattesänkning på alkohol av många politiker och samhällsvetare. Det innebär ju att Sverige sannolikt måste harmonisera sin alkoholskatt med andra europeiska länder för att kunna behålla Systembolaget som distributionsform. Med globalisering följer harmonisering. Därmed förlorar svensk alkoholpolitik dess genom tiderna främsta instrument: alkoholskatten.

Det är emellertid inte givet att det är en förlust – även för de som värnar om en restriktiv alkoholpolitik. Vinsten är att vi får möjlighet – tvingas, rentav – att ställa oss nya frågor om vad alkoholpolitik bör vara, och hur den hänger ihop med övriga politiska frågor.

Med alkoholskatt som det viktigaste alkoholpolitiska instrumentet har vi inte lyckats ställa en bättre fråga än: Hur reducerar vi människors alkoholintag? Eller med andra ord: Hur hindrar vi Jeppe från att supa?

Därmed döljs såväl mer grundläggande alkoholpolitiska frågor, som de svar, de politiska åtgärder som frågorna öppnar för. En fundamental fråga i alkoholpolitiken måste vara: Varför super Jeppe? Och den pragmatiska frågan blir: Hur skapar vi ett samhälle där så få jeppar som möjligt super? Hur reducerar vi de mekanismer som skapar behovet hos Jeppe att supa?

En lägre alkoholskatt kanske tvingar fram svar.

fredag, september 26, 2003

Om att känna sig som en bluff

Anneli Jordahl
Klass – är du fin nog?
Atlas

Sällan har ordet tajming varit mera välfunnet.
     När SVT:s vallokalundersökning visar tydliga klasskillnader i hur människor röstat i EMU-valet har begreppet klass på bara några dagar blivit rumsrent och rentav förklarande hos fler än Göran Greider. Borgerligheten i Sverige har ju gjort sitt bästa under de senaste 10-20 åren att förklara begreppet otidsenligt och innehållslöst.
     Samtidigt kommer kulturjournalisten och klassresenären Anneli Jordahl ut med sin bok Klass – är du fin nog? (Atlas). Det är en blandning av självbiografi och intervjubok, där Stina Wirsén bidrar med minimalistiska illustrationer.
     Det är klassresan som är studieobjektet. Jordahls klassresa består i att vara född och uppvuxen i ett typiskt arbetarhem, i ett arbetarområde i Trelleborg, men bryta med gängse värderingar om utbildning och yrkesval. Hon flyttar till Stockholm, tar en fil kand och börjar försörja sig som frilansande kulturjournalist.
     Att försöka förstå klassresan förutsätter två saker: acceptans av en indelning av befolkningen i olika sociala skikt och att det är möjligt att förflytta sig mellan dessa. Inom etnologisk och sociologisk forskning har klassresor och -resenärer studerats en del. Sociologen Mats Trondmans tegelsten till avhandling från 1994, Bilden av en klassresa, är fortfarande ett huvudverk i ämnet.
     Vanligast är att studera resan nerifrån och upp; betydligt ovanligare är resor från överklass till arbetarklass. Därför förvånas man lite av Jordahls inledande intervju med David Lagercrantz (son till författaren Olof Lagercrantz), med typisk överklasstillhörighet.
     Vad kan en lätt koketterande (över olusten av sin klasstillhörighet) överklassjournalist och författare bidra med i en bok om klassresan? Det begriper jag inte förrän jag kommer till intervjun med arbetarklasspoeten Ragnar Thoursie. Då blir Jordahls kontrasterande metod tydlig.
     Även om Thoursie går från arbetarklass till universitetsstudier, författarskap och byråchef på AMS, har klassresenären ett bagage som sitter som fastklistrat. Skillnaden mellan Lagercrantz och Thoursie är enorm.
     Där Thoursie uppvisar den för klassresenären närmast in absurdum lutherska arbetsmoralen, ekonomisk försiktighet och plikttrogenhet, framstår motsatsen hos Lagercrantz; lättsinnet. Kontrasteringen fungerar utmärkt.
     I egenskap av typisk klassresenär känner jag igen de flesta tecknen i Jordahls självbiografiska avsnitt. Rädslan att inte duga, skräcken att bli avvisad, vantrivseln i vissa kulturtypiska sammanhang.
     En klassresenär måste alltid vara bättre – arbeta hårdare, producera bättre kvalitet – vilket ofta leder till att klassresenären skapar strängare kriterier inom sitt område. Känslan är inte helt olik den kvinnor upplever som slår sig in på traditionellt manliga yrkesdomäner; tvånget att vara dubbelt så bra som männen för att duga. En klassresenär känner aldrig att en viss position är förtjänad, utan känslan av att bli avslöjad som den bluff man är, har alltid överhanden.
     Det främsta sättet – kanske det enda – att byta socialt skikt uppåt i dag är att studera vid högskola eller universitet. Jordahl oroar sig för att klassresan är svårare att göra i dag än när hon studerade i början av 80-talet, med urholkade studiemedel och osäkrare arbetsmarknad för akademiker.
     Men vi ska inte glömma att det är de värderingar inom arbetarklassen, i sig goda men kontraproduktiva för klassresenären, som utgör grunden för den sociala snedrekryteringen till högre utbildning.
     Lägre ränta på studielånen löser inte problemet.

måndag, september 22, 2003

Vetenskapens gränser

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030922

Roland Poirier Martinsson
Russels kalkon
Norstedts

Vad blir resultatet när en filosofie doktor i teoretisk filosofi inleder en vetenskapshistorisk framställning med tesen att ”vetenskapens teorier ibland är falska och hittills genom historien nästan alltid visat sig vara falska”?

Vetenskapskritik? Vetenskapsförakt? Kreationism – att det är Bibelns teorier om världen i stället för vetenskapens som är sanna? New age?

Ingendera, utan en skarp, utomordentligt roligt och läsvärd bok med titeln Russels kalkon (Norstedts), skriven av Roland Poirier Martinsson.

Vetenskapen har i modern tid som ingen annan företeelse format människan och hennes föreställningar om sig själv och världen. Före vetenskapen var det religionerna, Gudarna och deras jordiska ställföreträdare som dominerade kunskapsbygget.

De senaste årtiondena har olika rörelser som kan kategoriseras under New age försökt formulera teser om tillvaron som konflikterar med vetenskapen. I allmänhet fullständigt felaktiga teser, men ett och annat hugskott kanske bör tas på allvar. Akupunktur, till exempel?

Poirier Martinsson skriver inte en särskilt originell vetenskapshistoria. De mest kända namnen och resultaten finns med. Det är syftet som är något annorlunda – att visa vetenskapens stora men samtidigt avgränsade betydelse för människan och samhällets utveckling.

Att vetenskapen har fått allt större auktoritet genom historien beror inte på att vetenskapen utvecklats. Snarare utgår dagens vetenskap från flera grundläggande antaganden som de grekiska filosoferna och vetenskapsmännen formulerade några hundra år före vår tideräkning.

Snarare beror auktoriteten på att den stora konkurrenten om sanningen försvann – samt att många teoretiska förutsägelser stämmer. Tills teorierna visats falska, vill säga, vilket alltså hittills nästan alltid har skett.

De teorier som visat sig hållbarast är de som inte utgår från studier av verkligheten – vilket är helt i Platons anda. För Platon var verkligheten oåtkomlig för människan; endast skenvärlden – fenomenvärlden – kunde uppfattas.

Sanningen, menade Pythagoras, är matematik. Det enda rätta sättet att beskriva naturen och universum är genom det matematiska formspråket. Och i Pythagoras anda beskrivs i dag universums minsta beståndsdel – kvarken – inte genom empiriska observationer (ingen har någonsin sett en kvark), utan genom matematiska beräkningar.

Trots vetenskapens omfattning, anspråk och envälde beträffande sanningen, har den inget svar på om det är rätt eller fel att råna en försvarslös människa. Poirier Martinssons exemplifierar med Samuel Becketts drama I väntan på Godot. Vladimir och Estragon funderar på att råna den hjälplöse Pozzo, men beslutar sig för att i stället hjälpa honom.

Var och en inser – vet – att de fattade rätt beslut. Men denna kunskap härrör sig inte från vetenskapen. Vetenskapen har nämligen inget att säga i denna fråga.

Häri ligger ingen kritik, utan snarare en påminnelse om att kunskapen om många viktiga frågor som rör människan på djupet inte levereras av vetenskapen. Den kunskapen måste vi söka från annat håll.

Konsten att bemästra en kris

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030822

Billy Ehn
Stenmuren. Redskap i krisarbete
Carlssons

Det är rimligt att inleda en anmälan av Billy Ehns nya bok Stenmuren (Carlssons) med en referens till hans föregående bok Universitetet som arbetsplats. Stenmuren fortsätter där den förra slutade, men med ett helt annat fokus och helt annan stil.

Universitetet som arbetsplats är en redogörelse för problemen med att leda en universitetsinstitution från att vara en liten behaglig grupp forskare och lärare, till att slås samman med tre andra institutioner till en organisation. Stenmuren har en helt annan karaktär.

Efter en stor konflikt och ett massivt misstroende – starka känsloyttringar i form av personangrepp i olika former – mot Ehn, gick han in i en personlig kris. Kollegornas – och i vissa fall vännernas – enormt hätska angrepp mot honom som person hade han inte i sin vildaste fantasi räknat med. Kritik, javisst, men inte hatbrev och telefonhotelser.

I krissituationer uppmanas ofta människor – av exempelvis samtalsterapeuter – att försöka gestalta sin smärta, förödmjukelse, ilska eller vilken känsla som är framträdande. Eller skapa någon form av terapeutisk syssla som upptar tid. Billy Ehn valde bägge. Han bygger en stenmur i sommarstugan och skriver en bok om bygget.

I stället för att redogöra, som är den vanliga akademiska stilen, gestaltar Ehn sitt krisarbete med fiktionens form. Boken har två berättarjag. Den ena heter Georg Reiman och är Billy Ehns alter ego. Den andra är en lärare i personalutveckling som är Georgs nära vän.

Dessa berättarjag kompletterar varandra på ett smart sätt. Där Georg berättar personligt om sina upplevelser, känslor och byggandet av stenmuren, tar det andra berättarjaget ett steg tillbaka och reflekterar distanserat över vad Georg har varit med om. Jag upplever stilgreppet lysande.

Det andra berättarjaget intervjuar också Georg, hans fru, en av Georgs närmsta vänner på arbetsplatsen och Georgs terapeut, för att fylla ut bilden.

Byggandet av stenmuren är ett slitsamt företag rent fysiskt. Men det handlar inte om att försöka fly sina känslor, utan försöka gå dem till mötes. Att låta känslan av vrede gå igenom sig. Inte att uppfyllas av den, eller att hålla den från sig, utan låta känslan ta den tid den behöver för att sedan passera.

En del av boken är en fascinerande berättelse om stenmurar, byggandet av dessa och av stenen som kulturfenomen. Ehn refererar till ett femtiotal diktsamlingar om stenen. Vem trodde att stenen äger sådan betydelse?

En annan del av boken uppvärderar företeelser i krishantering som till exempel ältandet av problem – något som låter väldigt negativt, men som är onekligen positivt om det görs på rätt sätt.

Liksom bitterhet. Det är nämligen inte utan bitterhet Ehn gestaltar sina känslor till kollegorna på institutionen. Men det är en reflekterad och motiverad bitterhet – inte den slentrianmässiga och förlamande.

Hur förlåter man de som gjort en så illa? Och hur förlåter en ateist? Förlåtelse handlar, som jag tolkar Ehns förlåtelseprocess, om att förstå den andre – inte om att ge absolution. Men också att förstå sig själv; att bli fri från känslorna man plågar sig med. Det är dock en mycket svår process.

Min läsning av Stenmuren är väldigt personlig. Inte bara inkännande, utan även igenkännande. Efter att själv nyligen gått igenom en personlig kris med konnotationer till min arbetsplats, som för övrigt är en annan universitetsinstitution, ökar Stenmuren min förståelse för min egen krishantering. Ehn skriver om stenmursbyggande på ett generellt sätt, så att den som själv krisat lätt kan byta ut stenmuren mot sin egen terapimetod.

Min var och är fotograferandet. Jag köpte en digitalkamera och vandrade längs havet, vid älven, i skogen, vart som helst för att undersöka om en ful värld kunde bli vackrare genom en kameralins. Och om det är möjligt att se sig själv annorlunda – och att överhuvudtaget börja se sig själv – genom att ta självporträtt.

Det föll väl ut. Vilken terapimetod som väljs är inte viktigt; viktigt är att någon väljs. Däremot har jag haft svårt att förstå sambandet mellan terapimetoden och ett positivt resultat. Stenmuren ger verktyg att förstå detta och mycket annat. Som exempelvis varför det är så svårt att förlåta. Men också att det är möjligt.

Varje samtalsterapeut borde rekommendera Stenmuren till människor som råkar ut för personliga kriser, liksom de som har släktingar eller vänner i svårigheter. Min förståelse har ökat; jag tror inte jag är unik i det avseendet.

onsdag, september 10, 2003

När socialfällan slår igen är det för sent

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030910

Bo Rothstein
Sociala fällor och tillitens problem
SNS Förlag

För den som är det minsta intresserad av mellanmänskliga relationer torde den sociala fällan vara ett fenomen att fördjupa sig i. Sociala fällor kan uppträda lite varstans i vår tillvaro; i grannskapet, i föreningar, på jobbet och framför allt på samhällsnivå.

Huvudorsaken till att sociala fällor uppstår är bristande tillit till medmänniskor. Om dessa två relaterade fenomen har Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, skrivit en inträngande, detaljerad och lösningsorienterad bok med titeln Sociala fällor och tillitens problem.

Genom att variera teoretiskt, begreppsligt och metodologiskt avancerade resonemang med många exempel, jämförelser och även illustrationer från kulturen – både boken Populärmusik från Vittula och filmen Gudfadern ger insikt i den sociala fällans problematik – förmedlar Rothstein en rik och djup inblick i ett intressant och aktuellt samhällsproblem.

En social fälla kan uppstå i en situation där människors handlande bestäms av bedömningen av hur andra människor kommer att agera i framtiden. Alla vinner på att alla väljer att samarbeta, eller att agera på samma sätt. Det förutsätter dock att människor kan lita på varandra.

Om människor inte litar på att andra samarbetar är det meningslöst att själv samarbeta, eftersom ett positivt resultat beror på att alla andra samarbetar. Om denna tillit inte finns är det högst rationellt att inte samarbeta – och den sociala fällan slår obönhörligen igen. Alla får det sämre, trots att alla vet att alla skulle tjäna på att samarbeta.

Ett konkret exempel är viljan att betala skatt. Om jag inte litar på att dels andra medborgare betalar skatt, dels skattemedlen används på ett rimligt sätt, är det rationellt att finna sätt att undkomma skatt, trots att jag vet att samhället fungerar bäst om alla betalar skatt.

Annat exempel är lönebildning; varje fackförbund vet att alla tjänar på en lönebildning som inte driver upp inflationen, men eftersom fackförbunden inte litar på varandras, försöker varje förbund höja lönerna för sina medlemmar så mycket det går.

Poängen är att det är inte rationellt att vara den ende som agerar ansvarsfullt. Om jag inte litar på att andra källsorterar sopor, bidrar inte mitt källsorterande till någon bättre miljö. Om yrkesfiskaren inte litar på att andra fiskare begränsar sitt torskfiske, är det meningslöst att själv begränsa fisket för att förhindra utfiskning.

Tilliten till andra är alltså kärnan i problemet. Och i lösningen – om vi kan skapa bättre förutsättningar för tillit minskar risken för sociala fällor.

I Sverige får riksskatteverket in runt 98 procent av den skatt de debiterar skattebetalarna. I Ryssland är motsvarande siffra 24 procent. Skillnaden stavas tillit – till såväl andra medborgares skattevilja som statsförvaltningens hantering av skattemedlen.

Rothstein ger naturligtvis stor erkänsla till amerikanen Robert Putnam och hans studier av tillitens – det sociala kapitalets – betydelse för demokratin i både Italien (Den fungerande demokratin) och USA (Den ensamme bowlaren). Rothstein är dock inte ense med Putnam om hur ett samhälles underskott på socialt kapital – och därmed risken för sociala fällor – kan lösas.

Där Putnam ser lösningen på individnivå, genom att människor organiserar sig mera i lokalsamhället för att öka det sociala kapitalet, ser Rothstein lösningen på samhällsnivå. Samhällen med en väl fungerande politisk förvaltning, hävdar Rothstein med starkt empiriskt stöd, har generellt ett stort socialt kapital.

Sverige framhålls som ett gott exempel – graden av korruption är låg jämfört med andra länder. Därmed litar vi i hög grad på att rättssystemet och andra offentliga institutioner är opartiska och behandlar medborgare lika.

Då är det väl bara för länder med lågt socialt kapital att skapa bättre statsförvaltning och bättre politiska institutioner? Visst, men det är det stora problemet. Vi vet inte, menar Rothstein, hur institutioner som främjar socialt kapital uppstår. Tillit går inte att administreras fram.

I samhällen där föreställningen om att korruption är legio, är det ytterligt svårt att genom ett regeringsbeslut om att stoppa korruptionen övertyga medborgarna om att den har upphört.

Därmed vet vi inte hur ett samhälle kommer ur en social fälla, när den har slagit igen. Vi vet inte vilka medel Ryssland ska tillämpa för att öka skatteintäkterna från medborgarna – det vill säga hur medborgarnas tillit till varandra och tjänstemännen ska kunna öka.

Det kan tyckas småaktigt att vi ställer till ramaskri över statsråd som köper Toblerone med fel kontokort eller uppbär arvode från EU och statsrådslön samtidigt, ombudsmän som flyger första klass i stället för ekonomiklass och statstjänstemän som har höga representationskostnader.

Sådan småskurenhet, slår det mig efter läsningen av Rothsteins bok, är dock viktig för att upprätthålla tilliten och förhindra sociala fällor. När väl fällan slagit igen är det för sent.

onsdag, september 03, 2003

Vänstervisioner mot vänstern

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030903

Johan Ehrenberg
Stackars oss!
ETC Förlag

Det ser ut som om ja-sidan är väldigt heterogen inom partierna. Såväl socialdemokraterna som kristdemokraterna och moderaterna uppvisar relativt stor andel nej-sägare för att vara uttryckliga ja-partier.

Nej-sidan framstår som homogenare. Inom vänsterpartiet, miljöpartiet och centern syns knappt några ja-sägare. Det är dock inte helt sant. Det finns en vänsterfalang som hävdar att vänstern bör rösta ja. Se till exempel webbplatsen www.vansterforemu.se, eller Arena nr 1 -03 där tesen är att ett federalt Europa är ett vänsterprojekt.

Frågan är ändå om inte ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg är den som syns mest bland vänsterns ja-sägare. I sin nya bok Stackars oss! (ETC Förlag) reser han till några städer på kontinenten och reflekterar över socialism, EU, rikedom, makt och demokrati.

Det är en dåligt korrekturläst bok och Ehrenberg är ingen stilist, men han har ett speciellt tilltal; personligt, uppfordrande och han talar från ett gott hjärta.

Även de viktiga frågorna, och svaren, är typiska för honom. Han ser Tony Blair åka från Downing Street genom avspärrade gator på tjutande däck och frågar: ”Hur förvandlades drömmen om att rösta fram folkets makt till en vansinnesfärd i skottsäkra limousiner?”

I Aten funderar han över demokratins alltmer förkortade räckvidd. Varför är det så otänkbart att ens nämna ordet demokrati i samband med näringsliv och företagande? Och varför hävdar folkvalda politiker att det enbart finns en väg och något annat är inte möjligt? Hur smög sig maktlösheten in?

Ju mindre demokrati desto mer tjuvsamhälle, menar han. Att näringslivets toppar tillskansar sig inte bara höga löner, utan även optionsprogram kopplade till börsvärdet, är tjuveri. Tjuveri, liksom monetär rikedom, innebär alltid att någon tar från någon annan. Och tjuveri är aldrig demokratiskt beslutat.

I London blir han nedstämd över paradoxen att klassklyftorna växer sig djupa samtidigt som politikerna påstår att klasskampen är död. På Chester Square finns en förmögenhet om 300 miljarder kronor på 300 meter gata. Hjälporganisationer brukar hävda att en krona om dagen ger mat åt en svältande. Om det är sant kan invånarna på Chester Square utrota svälten.

Det gör de inte, därför att de inte förmår. Ingen, menar Ehrenberg, klarar av att ta ansvar för så stora förmögenheter. Det ansvaret, och den makt ett enormt kapital ger, klarar bara det gemensamma. Kapitalismen klarar inte av att fördela rikedom. Därför behövs mer demokrati. Inte mindre.

Men det är i Berlin han pläderar för ett ja till EMU och till ett federalt Europa, tvärtemot vänsterns dogmatiska hållning. Kärnan är hans misstro mot nationernas förmåga att lösa problem; att många kamper som enbart förs på den nationella arenan inte kan vinnas.

Om lönekampen förblir nationell förlorar löntagarna, om kampen mot stora företags exploatering i Asien vore nationell hände inget, om kampen mot miljöförstöring enbart utförs nationellt sker väldigt lite av vikt.

Nationalismen är ett högerspöke från vänster i EMU-debatten. Men det finns fler. Det som får Ehrenbergs bägare att rinna över är vänsterns ekonomiska argument. En flytande kronkurs, menar nej-sidan, är bra därför att då kan kronans värde sänkas när företagens kostnader stiger mer än konkurrenternas. Eller när de offentliga utgifterna (exempelvis en förbättrad vård och omsorg) ökar ”för mycket”.

Det är, menar Ehrenberg, en nyliberal, mörkblå politik, som försvarar marknadens makt över penningpolitiken. En sann socialist kan aldrig försvara marknadens makt, varför det blir självklart att välkomna euron.

EU och EMU är en chans. Genom deltagande kan något göras. Och demokrati är aktion. Demokrati föds när människor gör något själva i stället för att vänta på andra.

Han är inte så naiv att han ser EU som universallösningen på problemet med det demokratiska underskottet och fattigdomsklyftorna. Men alternativet är stiltje; en återvändsgränd.

Johan Ehrenberg ställer vänsterväljare inför frågan vad som är att föredra: politiska visioner om mer demokrati utan att veta om de kan uppnås, eller den traditionella vänsterns fullständiga frånvaro av visioner. Det är vänsterns EMU-val.

lördag, augusti 09, 2003

Historiens sköna slut

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030809

Aldous Huxley
Du sköna nya värld
Lind & Co

Jag tillhör dem som gärna läser samma bok flera gånger. Det är känslan av att uppfatta inte bara boken, utan även tillvaron på ett i något avseende nytt sätt man vill åt.

En klassiker från 1932 är Du sköna nya värld av Aldous Huxley, som är nyligen återutgiven på pocket med nyskrivet förord av Göran Rosenberg.

Länge stod George Orwells 1984 för den främsta framtidsfasan; ett samhälle så totalt centralstyrt och individkontrollerat in i minsta detalj. Inte ens tankarna var fria. Frågan är dock om den boken skrämmer lika mycket i dag, efter kommunismens fall.

Jag tror inte det. Snarare borde Du sköna nya värld vara den framtidsvision som skrämmer i dag. I varje fall skrämmer den mig.

Det som kan ge skrämselhicka är avhumaniseringen av människorna – hur reproduktion inte längre är en mänsklig handling, hur döden har blivit en trivial ickehändelse, hur intill perfektionism människor avlas med hjälp av genetiska program, hur människor fostras genom en extrem instrumentell betingning, hur kemikalier håller människornas mentala hälsa i schack.

I Huxleys värld äter människorna soma – ett slags psykofarmaka som stänger ute negativa känslor och bevarar lugnet. I vår värld förskrivs allt mer av Stesolid, Cipramil, Propavan, Zoloft, Seroxat och allt vad de olika lyckopillren heter. Syftet med våra antidepressiva mediciner är dock detsamma. Stänga ute ångest, aggressioner och bevara lugnet. Rätta in människor i leden.

Ändå är det inte ovanstående som skrämmer mig mest under omläsningen, utan frånvaron av politik i det samhälle Huxley gestaltar. Denna frånvaro är också själva grundförutsättningen för uppkomsten av den sköna nya världen.

Francis Fukuyamas tes i boken Historiens slut och den sista människan från 1992 är i korthet att den liberala marknadsekonomin har visat sig överlägsen alla andra former av social organisation. Därför kommer vi inte att se några andra politiska visioner, inte heller några politiska konflikter om vilken samhällsform vi vill leva i.

Visst, mindre konflikter kommer alltid att finnas, liksom visst motstånd mot det rådande (exempelvis dagens globaliseringsmotstånd), men i historiens backspegel blir dessa bara krusningar på tidsytan.

Utan politik kommer inte heller demokratin att överleva. Själva grunden för att medborgare ska ges inflytande över samhällsutvecklingen är att det finns olika alternativ, liksom att dessa alternativ är konflikterande.

Demokratins livsluft är konflikten mellan olika samhällsvisioner. Därför är varje rop på politiskt samlingsstyre och samarbetsanda över partigränser (”för samhällets bästa”) ett hot mot demokratin.

Den politiska kampen om det goda samhället är stendöd i Huxleys sköna värld (eftersom det redan är uppnått) och frågan är om även vi inte är på god väg dit. Våra politiska konflikter är pseudokonflikter; krusningar.

Den enda kampen vi ser i dag är kampen om det individuella välbefinnandet. I Du sköna nya värld är den kampen redan vunnen. Vinsten är dock den yttersta av pyrrhussegrar.

torsdag, juli 31, 2003

Att återerövra framsteget

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030731

Michael Godhe
Morgondagens experter
Carlssons

Av de discipliner där jag läst en doktorsavhandling – främst inom humaniora och samhällsvetenskap – är idéhistorikers avhandlingar överlägsna i tillgänglighet för en bredare allmänhet.

Michel Godhes färska avhandling Morgondagens experter (Carlssons) är inget undantag. Här avhandlas teknisk utveckling under det långa 50-talet – 1946 till 1964. Fokus ligger på vilka förhoppningar och förväntningar på ungdomar som populärvetenskaplig litteratur uttryckte under denna efter- och kalla krigstid.

Genom analyser av populärvetenskapliga verk, science fictionlitteratur och populärvetenskapliga tidskrifter sammanställer Godhe en bild av en tid när framstegstron är i gungning. Hoppet ställs till ungdomen, att teknikoptimism och teknikintresse ska bita sig fast hos den. Det moderna projektet måste återerövras.

Det långa 50-talet kom även att benämnas rymdåldern. Tanken var att Jorden var uttömd på kunskap, och nu skulle rymden erövras av det unga släktet.

Han visar hur naturvetenskapen populariseras och träder fram som något av en ungdomsdanare, under viss rädsla för den så kallade ungdomskulturen. Tidskrifter som Teknikens värld och Teknik för alla uttryckte sig fostrande på ledarplats, liksom litteratur i denna genre. Godhe utkristalliserar fem danande dygder för unga rymdintresserade män som populärvetenskapen uttryckte.

Den första var sanningslidelse, i likhet med vilken forskare som helst. Dessutom krävdes fantasifulla visioner och förmågan att arbeta hårt för att uppnå dem. Den fjärde dygden var offervilja; många rymdprojekt medförde skador på humankapitalet och rentav dödsoffer. Till sist krävdes förmågan till samarbete, eftersom visionen om rymdens utforskning var internationell.

Beskriven på detta sätt är Michael Godhes avhandling en utmärkt och intressant sammanställning av i första hand den tidens populärvetenskap och i andra hand dess försök till inflytande över ungdomen.

Men inte så mycket mer än en sammanställning. Vid tolkning av ett empiriskt material – oavsett det är observationer, intervjuer eller textmaterial – är det vanligt att göra både erfarenhetsnära och erfarenhetsdistanserade tolkningar.

Med erfarenhetsnära tolkningar avses sammanställningar, kategoriseringar och beskrivningar av det empiriska materialet. Med erfarenhetsdistanserade dito avses mer teoretiskt underbyggda och mer långtgående tolkningar. Skillnaden är lite grand som mellan yta och djup.

Godhes avhandling är utmärkt på ytan men når inte det djup i analysen som åtminstone jag förväntar mig av en avhandling. Sammanhangen som kan generera djupare betydelser saknas.

Godhe hade kunnat exempelvis reflektera över vad som är specifikt med 50-talet, det vill säga skapat ett kronologiskt sammanhang med kulturella jämförelser med andra epoker. Även en del vetenskapsteoretiska sammanhang skulle kunna bidra till ett djup, liksom en genusanalys.

Morgondagens experter är enkönade; litteraturen danade pojkar till män. Hur uttrycktes det? Hur exkluderades kvinnorna? Varför?

Att missa den analysen är som glömma tvättmedlet till tvättmaskinen.

fredag, juli 25, 2003

Mycket märkligt

I serien Tankar från torpet, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030725

När jag var barn tedde sig mycket märkligt i torpet. Bland de första minnena jag har är en gammal gumma som står och rör i en vedeldad tunna med kokande vatten intill hölogen.
     Vad gör hon, frågade jag storögt. Tvättar kläder, svarade mina föräldrar. Varför gör hon det inte i tvättstugan, frågade jag, i mitten av sextiotalet, modernitetens decennium.
     Annat märkligt var språket. Inte bara konstiga ord som kylteret (med ett che-ljud efter l:et), batten (där e:et försvinner) och kräka, utan även uttalet av kända ord. I dag ler jag alltid igenkännande inom mig när jag hör den lokala dialekten.
     Den största märkligheten: När sensommarkvällarna blev regnmörka glittrade det i skogsbrynet. Det var vittra sas det; småfolket i skogen som var nyfikna på människornas värld. De stod och betraktade oss. Jag lyssnade andäktigt till historierna och tittade stint mot skogen.
     Det glittret ser jag fortfarande; kittlande.
     Fortfarande uppfattar jag märkligheter i torpet. Att någon kör djurkadaver och lämnar i skogen ett par hundra meter från byn utan att gräva ned dem är för mig en gåta.
     En märklighet har blivit omvänd. Tidigare har jag alltid retat mig på de dåliga grusvägarna till torpet och byarna runtomkring. Gropigt, stenigt, slirigt. Bilen skramlar. Varför underhåller ingen?
     Numera kommer jag hem till Umeå och tvärbromsar, guppar, tvärsvänger på tidigare raka gator som numera har stora ojämnheter på höjden (fartgupp) och på tvären (trottoarer som byggs ut i gatan).
     Grusvägarnas beskaffenhet beror på för liten satsning på vägunderhåll. Umeås gator på för hög satsning på gatuunderhåll. Det är nästan så jag föredrar grusvägarna.
     Det är en omvänd märklighet.

torsdag, juli 24, 2003

Olycksbådande läsning

I serien Tankar från torpet, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030724

Läsupplevelser hör inte bara sommaren till, utan även torpet. Sedan torpets gamla rönn – som gick under benämningen Gammelfarfar – dött, kan jag dock inte sätta upp torparläsningens allra viktigaste förutsättning: hängmattan. Aldrig läser man romaner så bra som i en hängmatta.
     Jag försöker varje sommar pricka in någon eller några böcker som jag tror särskilt passar torparmiljön. Det finns nämligen särskilda torparböcker.
     En bok av Slas fungerar nästan alltid, när Slas ger sig ut i den svenska landsbygden och gestaltar folks liv och öden.
     Ett par somrar har det blivit böcker av Robert Kangas. Hans skildringar av svensk landsbygd har en mörk ton; Kangasland. Det är ett socialt landskap som inte är så uppbyggligt. Rent av skrämmande. Särskilt när jag fördomsfullt jämför vissa figurer i trakten med någon figur i hans böcker.
     Denna sommar har Torgny Lindgrens gestaltning av jakten på den perfekta pölsan i Västerbottens inland fungerat väl som typisk torplitteratur (även om torpet ligger i Ångermanland).
     Aldrig har någon lyckats uppvärdera en för mina smaklökar så beklämmande maträtt som alla dessa beskrivningar av pölsans tillagning och inmundigande.
     Det betyder dock inte att pölsan är något annat än hundmat i min värld. Jag brukar ha en rulle pölsa hemma, som jag skär av en bit och rör ut i torrfodret till hunden. Det är väldigt uppskattat.
     Jag tolkar boken inte enbart som en hyllning till pölsan, utan också som en varning för pölsaätandets konsekvenser. Se bara hur det gick för den mot lungsoten immune Lars Högström. För att inte tala om hans kompanjon.
     När jag tänker efter är ofta torparläsningen olycksbådande.

onsdag, juli 23, 2003

En annan färgskala

I serien Tankar från torpet, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030723

Det finns en fysikaliskt bestämd färgskala. Vitt ljus som passerar genom ett glasprisma genererar ett färgkontinuum som kan avgränsas till en färgskala.
     Isaac Newton delade upp detta kontinuum i sju färger: rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett.
     Färgskalor i praktisk användning är emellertid resultat av kulturprocesser, oavsett det handlar om färgfabrikanters utbud eller de färger som räcker för primitiva folkslag i deras specifika omgivning. Antropologer har beskrivit indianstammar som tillämpade andra färgskalor än Newtons.
     På den amerikanska prärien räckte det med att benämna tre färger, så kunde den omgivande naturen beskrivas. Brunt och blått var två av färgerna. Vilken den tredje var minns jag inte.
     Under en promenad i torpets omgivning slår det mig att samma antal färger även gäller torpet. Omgivningen begränsas nästan helt av färgerna grönt (åkrarna och skogen), blått (himlen och sjöarna) och rött (husen och ladugårdarna).
     Här betraktar jag alltså inte vitt (husknutar och moln) och svart (bottenlösa tjärnar och moln) som färger.
     Särskilt av grönt – i hundratals nyanser, verkar det – får torparen en perceptuell överdos varje sommar.

tisdag, juli 22, 2003

Frekvensväxling

I serien Tankar från torpet, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren, 030722

Varmvatten, vattentoalett och dusch i torpet? Inte en chans. Det räcker fullt och fast med elektricitet. Sommartorpet är och bör vara en manifestation av ickemodernitet.
     Vatten värms på spisen, behoven görs på utedasset och kroppstvagning sker helst i en skogstjärn eller med en vattenkanna på tomten. Det är något visst med att tvingas ta hand om sina egna exkrementer.
     Torparlivets essens är att växla tempo. Nej, tempo är för specifikt ord; det rör endast hastighet. Frekvens är ett bättre ordval.
     I torpet tar allt längre tid. Färre sysslor utförs per dag, eftersom varje syssla tar längre tid att utföra.
     Man träffar färre människor, eftersom ett torp är ensligt beläget. Någon stuggemenskap, som att grilla tillsammans med stuggrannarna, existerar inte. Inte heller är den eftertraktad. Man byter några ord vid vägen, på sin höjd bjuder på kaffe eller en pilsner. Den som förutsätter ständig socialitet på somrarna, bör akta sig för sommartorpare.
     Men den relativa frånvaron av modernitet och socialitet innebär inte en total frånvändhet. Tidningen läses varje dag, nyheter och väderleksrapporter inhämtas från såväl radio som tv.
     Vädret är värt ett eget stycke. Det är som ett arv från förr att alltid vara uppdaterad på såväl väderprognoser som hur vädret varit. Man måste ju ha något att säga om man stöter på någon i byn och ska växla några ord.
     Även om det hör till att växla frekvens i torpet, sker det inte helt otvunget efter en vinter i stan. Ibland uppstår det tillstånd somliga kallar lappsjuka. Långsamhetens stress tar överhanden och man beger sig tillbaka till staden.
     Det gäller att skapa motmedel.

måndag, juli 21, 2003

Nästa år – kanske...

I serien Tankar från torpet, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030721

Låt oss börja med att slå fast skillnaden mellan sommartorp och sommarstuga. Ett torp har en gång bebotts, men med modernitetens utveckling har torpet någon gång under decenniernas gång ansetts beboeligt endast på sommaren.
     Från 1905 till början av 60-talet ansågs mitt torp beboeligt året runt, men det decennium när Sverige moderniseras som kraftigast, blir torpet ett sommartorp. Därför finns det gamla kvar i väggarna i torpet, något som aldrig kan märkas i en sommarstuga (hur gammal den än är).
     Somliga har hävdat att jag inte är rätt person att vurma för sommartorp. Jag saknar såväl kunskap i händerna, som förmåga att tänka förnuftigt kring byggnation, snickeri och reparationsarbete.
     Inte bara praktisk kunskap saknas, utan även språket. Även om jag till nöds skulle kunna spika fast en planka någonstans, kan jag inte köpa den. Vad säger man i byggaffären? Två tum fyra? Vad är det?
     Ernst och de andra i SVT:s Sommartorpet skulle kunna ge mig prestationsångest, om det inte vore för att torparlivets essens är något annat än de visar i sina program. Torparlivet är att formulera ambitiösa projekt och ständigt samtala om allt som borde göras – men sällan genomföra projekten, utan ständigt skjuta upp dem.
     Konsten är att rycka på axlarna när något ”måste” göras, en nätt kroppsrörelse jag har utvecklat till närmast fulländning tillsammans med ett visst ansiktsuttryck.
     Mañana, säger man i spansktalande länder. Nästa sommar kanske, säger sommartorparen.
     Det räcker långt att kunna ta ned några träd och klyva dem så det finns ved, gå med lien så det inte växer igen, stryka på lite färg här och var och sätta några fåror potatis till sillen för att torparlivet ska bli drägligt.
     Torparens plats är ändå på soffan.

lördag, juli 19, 2003

Det är svårt att värja sig

I serien Hatkärlek, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030719

Torbjörn Tännsjö äger förmåga att irritera människor. Även mig. Men jag hyser även beundran för honom. Varje gång han skriver ett inlägg – alltid i svåra, brännande frågor – på DN Debatt är det intressant.

Handikapporganisationer har gått i taket för hans uppfattning om fosterdiagnostik, kristdemokraterna för Tännsjös kritik mot den kristna moralen som värdegrund i skolan (därför menade Alf Svensson en gång att Tännsjö borde få sparken från universitetet), idrottsrörelsen för en artikel där han jämför elitidrott med fascism. Med mera. Han berör, minst sagt.

Vad är det som retar upp mig när jag läser Tännsjös böcker och artiklar? Ett svar finner jag i hans normativa hållning. En vanlig ansats inom praktisk filosofi är tillämpad etik. Med det avses förmågan att tillämpa en moralisk princip på ett praktiskt problem, och kunna dra rätt slutsats om hur vi bör handla för att lösa problemet.

Tännsjös ansats, som jag förstår han hållit sig till från sin doktorsavhandling på 70-talet till dagens professorsstol, är den normativa etiken. Det räcker inte med att kunna formulera vad som är ett moraliskt riktigt handlande. Först måste vi finna den korrekta moralläran. Det är hans filosofiska projekt.

Enligt Tännsjö kommer utilitarismens moralprinciper närmast sanningen. Enligt denna lära ger varje moraliskt korrekt handling goda konsekvenser, med vilket i sin tur avses att maximera välbefinnandet – lusten, lyckan – för så många som möjligt.

Om vi finner att tillämpningen av utilitarismen vid olika moraliska problem ger dåliga konsekvenser, bör utilitarismen förkastas. Helt enligt dess egen grundprincip. Att den fortfarande tillämpas och är vitt spridd i samhället tyder på att den ger goda konsekvenser.

När bilvägar byggs, till exempel, värderar man människoliv och jämför med kostnader för olika säkerhetsanordningar. Därefter fattas beslut om en viss säkerhetsnivå. Skulle samhället i stället utgå från, säg, en pliktetik som hävdar att människolivet är heligt och allt som kan bör göras för att förhindra människors död, skulle varje bilväg utrustas för maximal säkerhet, oavsett kostnad.

Så varför återkommer Tännsjö gång efter annan med argument för mer utilitarism om samhället redan tillämpar den? Svaret är att för vardagsutilitaristen är denna morallära svår att konsekvent tillämpa i svåra frågor. Som exempelvis dödshjälp, som han menar bör tillåtas i ett samhälle som utgår från en utilitaristisk morallära. Tännsjö är konsekvent som ingen annan.

Det går att uppfatta honom som en missionär, likt en kyrkans man som propagerar Guds ord. Ett typexempel är hans Grundbok i normativ etik, där han undersöker sju olika moralläror. I sin undersökning och kritik av dessa, fungerar hela tiden utilitarismen som rättesnöre.

Missionärsmetaforen är dock missvisande med sin konnotation till religionen. Tännsjö är ateist. Kristen eller annan religions moral är närmast en motsägelse för honom. ”Gud saknar moralisk relevans”, har han skrivit.

Men alldeles oavsett vad man tycker om hans morallära, består hans skicklighet. Han är extremt tydlig, extremt avgränsad och väljer exempel och argument som ställer stora krav på den som försöker gå honom emot.

Det är ingen slump att han ofta skriver i dagspress. Ju mindre utrymme han har, desto skarpare framstår hans argumentation. Också genom analys av andras (o)moral, som hans senaste artikel på DN Debatt om att Bush, givet sin egen kristna morallära, agerar djupt omoraliskt i kriget mot Irak, propagerar Tännsjö för utilitarismen. Krig kan nämligen lätt motiveras från utilitaristiskt håll.

Det kanske var sådana som Torbjörn Tännsjö Voltaire tänkte på när han formulerade upplysningens frihetsaxiom: Jag avskyr det du säger, men är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.

Yttrandefrihetens grundsats brukar vi blint ställa oss bakom och gärna citera. Men den som gör det, handlar helt i enlighet med utilitarismens moral. Att behålla yttrandefriheten intakt ger många människor högre välbefinnande än en enskild persons fortsatta liv.

För utilitaristen är människan ett medel, en vara, något som kan kalkyleras med. Därför avskyr jag utilitarismen. Men det är svårt att värja sig.

onsdag, maj 21, 2003

Om verklighetens spruckna spegel

Bengt Kristensson Uggla
Slaget om verkligheten
Symposium

Genom att väva in olika kunskapsfält, kan författare måla en rik bild av ett ämne med breda penseldrag – och få färgen att täcka. Bengt Kristensson Uggla, docent i tros- och livsåskådningsvetenskap, vill med sin senaste bok Slaget om verkligheten (Symposium) sälla sig till denna skara.
     Här beskrivs ingående – utan att bli omständligt – den förändrade status verkligheten fått de senaste decennierna. Förutsättningarna för att objektivt och sant beskriva verkligheten har kommit i gungning. Det är i huvudsak på två områden verkligheten gungar: vetenskapen och språket.
     Tvivel hyses på vetenskapens förmåga att lösa samtidens stora problem, som exempelvis miljöförstöringen, massfattigdomen, meningslösheten och arbetslösheten. Det har uppstått en klyfta mellan vetenskapens anspråk och vad vetenskapen verkar kunna uträtta – trots dess framgångar.
     Den enda rätta Metoden är inte längre någon garant för Sanning. Sanning uppfattas allt mer som ett resultat av tolkningar, vilket gör verkligheten mångtydig. Skillnaden mot vetenskapens strävan efter entydighet är diametral.
     Sanningen – den vetenskapliga – har alltid uttryckts med språket, vilket har förutsatts vara helt neutralt. Den rena, otolkade, av människan opåverkade verkligheten skulle uppfattas genom ett neutralt observationsspråk. Språket var den spegel, med vilken verkligheten reflekterades.
     Nu har spegeln spruckit. I stället har språket blivit ett konstruktionsverktyg, där verkligheten byggs upp – konstrueras – genom människors olika tolkningar.
     Kristensson Ugglas poäng är dock inte att kritisera de idéer som krackelerar modernitetens idé om verkligheten. Nej, hans agenda är att kvalificera – eller modernisera – den humanism vi känner från renässansen och framåt.
     Renässanshumanismen placerade människan i centrum som utgångspunkt för alla verksamheter. Med upplysningens filosofer har detta centrum beskrivits som enhetligt och odelbart – individen.
     Människans självförståelse inom humanismen har dock ifrågasatts av tänkare som Nietzsche, Freud, Heidegger och Foucault. I nutiden kritiseras också humanismen från olika perspektiv. För att nämna några: från civilisationskritiskt håll (under humanismens epok har slaveri, folkmord och rasism flödat), från etniskt håll (humanismens deklarationer är eurocentriska), från feministiskt håll (humanismens agenda har enbart gällt män).
     Resulterar kritiken i en posthumanism eller i en antihumanism? Mot bokens slut tecknar han konturerna till en humanism efter humanismens epok – en posthumanism – som inte har renässanshumanismens odelbara människa som utgångspunkt, utan relationen mellan människor: av tillit mellan människor byggs posthumanismen.
     Man anar ett annorlunda samhälle, som Kristensson Uggla dock beskriver knapphändigt. Att utveckla sin idé om posthumanismen torde vara projektet för nästa bok.
     Boken gör oss betydligt klokare på hur vi kan förhålla oss till verkligheten i en tid när idén om absoluta sanningar är passé och vi är utelämnade till tolkningar. Insikten förutsätter dock förnyad självförståelse.
     Vad människan är, har länge varit en fråga för såväl naturvetenskapen som humaniora. Den viktiga frågan för framtiden är vem människan är.
     Det är en helt annan fråga.

tisdag, maj 13, 2003

Konsten att berusa

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030513

Ledningen för SL med vd:n Gunnar Schön i spetsen är den senaste i raden av affärer, där ekonomiskt fusk eller oegentligheter har uppmärksammats. I detta fall har det rört sig om överdådig representation, i andra fall om andra saker.

Sahlin missbrukade kontokort, Marjasin klippte och klistrade kvitton, Motalapolitiker festade i Bryssel med kommunala medel, Percy Barnevik tillskansar sig en pension värd en miljard, Karlssons kräftskiva skulle betalas med skattepengar.

Dessa affärer har något gemensamt: svaret på frågan varför. Varför agerar personer med makt i ledande positioner på ett omoraliskt och ibland även olagligt sätt? Det vanligaste svaret när någon expert, ofta en beteendevetare, tillfrågas i media är att makt berusar. I berusningen kan man inte tänka klart.

Svaret är trovärdigt. Det är ett tydligt bildspråk; en träffande metafor. Men vad betyder det?

Makt berusar. Men det är en konst att berusa. Det hävdar professorn i företagsekonomi vid Stockholms universitet Pierre Guillet de Monthoux i en för sitt ämne originell bok: Det sublimas konstnärliga ledning. Här pläderar han för att konst och estetik bör vägleda företagsledare och andra ledare i högre utsträckning än i dag.

I dag har ingenjörens rationalitet företräde inom företagsledning; logik, teknologisk och ekonomisk rationalitet, statistisk sannolikhet. Företag ska ledas genom rationell kalkyl. Verksamhetsmål ska beräknas.

Det förhåller sig tvärtom, menar Guillet de Monthoux. Att leda en verksamhet är en konst. Det är att företa ”en resa i den estetiska rymden”. Sex olika konster måste behärskas: konsten att begripa, att begeistra, befria, beundra, berusa och befolka.

En konst som företagsledare måste behärska är alltså konsten att berusa. Heidegger, Sartre, Nietzsche, von Clausewitz är olika källor för att begripliggöra denna konst. Men viktigaste utgångspunkten är Dionysos.

Konsten att berusa handlar emellertid inte om att berusa sig själv. Det är enkelt. Konsten handlar om att berusa andra; främst de som arbetar inom den organisation man har ansvar för. Det Dionysiska ruset, festen, blir synonymt med arbetsglädje, engagemang och eufori.

Men konsten att berusa innefattar även att förstå den nyttiga berusningens gränser. Det förstod inte alla bubblande, nyekonomiska IT-företag på 90-talet.

Personerna i olika makt- och ansvarspositioner som nämndes inledningsvis har ytterligare ett gemensamt: alla har missuppfattat konsten att berusa. Det är ingen konst att låta makt berusa sig själv.

Att använda sin makt för att berusa andra är svårare.

fredag, maj 09, 2003

Hut går hem

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030509

I lördags skrev jag en uppfordrande artikel där jag hävdade att musikbranschen borde söka sätt att sälja musik i digital form över nätet, i stället för att jaga Internetanvändare som kopierar musikfiler mellan sig. För samhällsmoralens skull.

Ett par dagar senare frågar min dator mig om jag vill uppgradera mitt musikprogram iTunes. Jag tackar ja och undersöker vad som är nytt.

Som av en händelse har Apple skapat en musikaffär integrerat med musikprogrammet, där man kan köpa antingen enskilda låtar för 99 cent styck eller hela CD-skivor för 10-12 dollar styck. Det är halva priset jämfört med en musik-CD i svensk handel.

Med en enkel knapptryckning hämtas musikfilerna till det egna musikbiblioteket och kan brännas på en CD-skiva. Emellertid säljs musiken enbart inom USA, men det är sannolikt bara är en tidsfråga innan det fungerar överallt.

Men köper verkligen Internetanvändare musik när musikfiler i viss utsträckning kan kopieras gratis på olika platser på nätet? Jag tror det. I min lördagsartikel skrev jag att ”för många vore det värt några tjugor att snabbt få tag i en CD på nätet som håller garanterad kvalitet”.

Tesen bekräftas i Internetupplagan av musiktidskriften Billboard. Där rapporteras att det såldes 275 000 digitala musikfiler under de första 18 timmarna av denna virtuella musikaffärs existens. Med tanke på att de som använder Apples datorer är i minoritet bland datoranvändarna är det en respektabel siffra.

Om handlaren agerar handlare i stället för väktare fungerar samhället bättre. Det platonska moralsystemet gäller fortfarande.

lördag, maj 03, 2003

Napster i Platons spår

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030503

Uppkomsten av Napster och efterföljande så kallade peer-to-peersystem – platser på Internet där människor kan utbyta musik och film mellan sig – har utmanat musik- och filmindustrin. Minst sagt.

Mer än en gång har skivindustrin hävdat att kopieringen på nätet är dödsstöten mot musikframställning. Vem vill producera musik om alla kopierar musiken av varandra på nätet utan att ersätta musikskapare och producenter?

Musikindustrin världen över anlitar olika vaktbolag, i Sverige Antipiratbyrån, för att övervaka och skrämma användare som kopierar musikfiler. Man vädjar både till det juridiska systemet och till människors moral för att förhindra kopiering.

Nu har en federal domstol i USA i en dom gett två internetföretag rätt att sprida musik och film över nätet. Under förutsättning att domen håller också i nästa instans – domen har överklagats – står musikindustrins hopp endast till människors moral.

Frågan är om inte musikindustrin missförstår situationens moraliska fråga. Den viktiga moralfrågan gäller inte musikkopierarens moral, utan musikindustrins moral.

Varje samhälle består av två fundamentala funktioner, skriver Platon i Staten: handlaren och väktaren. Dessa är lika viktiga för samhället, men deras funktioner får inte sammanblandas. Handlaren tillverkar och säljer varor och tjänster. Väktaren arbetar i det offentligas tjänst för det allmännas bästa.

Dessa funktioner är inte enbart en arbetsfördelning, utan ett fundament till samhällsmoralen. Jane Jacobs skrev för ett decennium sedan en bok med titeln Morallära för 2000-talet (Ratio), där hon med dialogens format utvecklar och moderniserar Platons moralsystem.

Handlaren och väktaren följer helt olika moraliska normer. Det som är moraliskt riktigt för den ene, är moraliskt förkastligt hos den andre.

Handlarens moralregler är till exempel ”konkurrera”, ”sky våld”, ”visa initiativ och företagsamhet”, ”var effektiv”, ”gör frivilliga överenskommelser”, ”investera i produktivt syfte”. Väktarens moralregler är annorlunda: ”sky handel”, ”var lydig och disciplinerad”, ”respektera hierarkin”, ”var lojal”, ”var generös”, ”var ståndaktig”.

Att finansiera parkeringsvakters eller polisers löner genom de böter de har rätt att utfärda, vore att tillämpa en handlarmoral inom staten. Det skulle leda till affärsverksamhet, mutor och rättsosäkerhet. Därför måste väktaren sky handel.

Att handlaren själv infångar brottslingar och utdömer straff, eller, ännu värre, att handlaren stiftar egna lagar och agerar utifrån dem, vore att tillämpa en väktarmoral inom handeln. Det leder i bästa fall till en ineffektiv verksamhet, i värsta fall till maffiaverksamhet.

Väktarmoralen fungerar inte på marknaden, lika lite som handlarmoralen fungerar i offentlig verksamhet.

I sin iver att behålla lönsamhet – vilket är legitimt för handlaren – agerar musikbranschen väktare, när man jagar dem som kopierar musik på nätet. Det är ett omoraliskt agerande, eftersom moralsystemen blandas samman.

Ett för handlaren moraliskt sätt att hantera problemet vore att utveckla handeln med musik på Internet. Med andra ekonomiska modeller, ett effektivt betalsystem och hög tillgänglighet till musik, skulle fler köpa musikfiler i stället för att kopiera musik i olika fildelningssystem.

För många vore det värt några tjugor att snabbt få tag i en CD på nätet som håller garanterad kvalitet, särskilt med vetskapen om att större delen av tjugorna går till musikskaparen.

Men så länge musikindustrin agerar väktare i syfte att fortsätta kränga CD-skivor i handeln för 200 kr styck, kommer internetanvändaren att söka sin musik på nätet, kopiera gratis och bränna musiken hemma på CD-skivor för sju spänn styck.

Om musikindustrin hävdar att internetkopieraren är omoralisk, skulle Platon hävda att de kan ta varandra i hand.

tisdag, april 15, 2003

Vem vann kriget?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030415

När nu Saddam Husseins regim är störtad, Bagdad intaget av USA-koalitionen och uppbyggnadsarbetet återstår, kan det vara dags att ställa sig frågan: Vem vann kriget? Svaret är inte alldeles självklart.

På ytan har USA-koalitionen vunnit slaget och den irakiska diktaturen förlorat. Hökarna vann över duvorna i Pentagon, i den amerikanska kongressen och i engelska underhuset. Kärleken till pansarnäven vann över kärleken till andra former av konfliktlösning.

Men vem vann och förlorade om vi försöker tränga igenom ytan?

Med varierande formuleringar har det hävdats från den krigsförespråkande sidan att några tusen döda militära och civila irakier (och några hundra soldater ur koalitionen) är ett lågt pris för att störta diktaturen och bereda övriga irakier en bättre framtid.

Den som uttrycker sig i liknande ordalag uttrycker också att det är etiskt försvarbart att döda människor och använda dem som betalningsmedel. Människan framstår därmed som ett medel för att uppnå olika mål.

Det är ett uttryck för en utilitaristisk etik. Om ett flertal människor kan bli lyckligare genom att ett jämförelsevis lågt antal människor avlivas, verkar denna handling vara etiskt försvarbar.

Utilitarismen vann kriget. Men vem förlorade?

Förlorade gjorde den idé som hävdar att människan är ett mål i sig och att varje människa har ett oändligt värde. Enskilda människor kan inte värderas, jämföras och användas som betalningsmedel. Med denna idé är människovärdet absolut. Inte relativt.

Att utilitarismen vinner detta krig är emellertid inte särskilt konstigt. Utilitarismen vinner tätt som oftast de bataljer den deltar i, även om Sveriges ledande förespråkare för denna filosofi, Torbjörn Tännsjö, ibland får kämpa. Utilitarismen är nämligen svår att värja sig mot.

onsdag, april 02, 2003

Världen som Ground Zero

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030402

Jean Baudrillard
The Spirit of Terrorism
Verso

Paul Virilio
Ground Zero
Verso

Ground Zero blev den ödesmättade benämningen på ruinerna efter terrorattacken mot de två tornen, World Trade Center i New York. Två franska kultfilosofer, kända för sin motsträvighet, har skrivit varsin bok om händelsen den 11 september.
     Bägge hyser visst intresse för krig. Jean Baudrillard, media- och symbolforskare, skrev i början av 90-talet en uppmärksammad essä om Gulfkriget (The Gulf War did not take place). Paul Virilio, teknologifilosof, skrev tidigt om krig och teknik (t ex War and Cinema).
     I The Spirit of Terrorism (Verso) försöker Baudrillard förstå terrorismen och dess anda. Se tornens kollaps från terrorismens utgångspunkt. Undersöka terrorismens förutsättningar.
     Terrorism är självklart något omoraliskt, men det är en omoralisk reaktion på något omoraliskt, sett från terroristens utgångspunkt. Den amerikanska hegemonin, västvärldens ekonomiska och ideologiska dominans över övriga världen skapade förutsättningar för attacken.
     I en symbolisk mening begick Twin Towers självmord, skriver Baudrillard. Väst deklarerade krig mot sig själv genom sin gudomliga allmakt och totala moraliska legitimitet – det Gud gör är alltid rätt, och västvärlden ikläder sig alltmer Guds position.
     Denna terrorhandling är signifikant för det fjärde världskriget, vilket startade med denna handling. Det första världskriget avslutade Europas överlägsenhet och dess koloniala era. Det andra avslutade nazismen. Det tredje, i form av det kalla kriget, avslutade kommunismen.
     Det fjärde världskriget kommer att utkämpas på olika arenor, och är per definition ett krig mot varje ”hegemonisk dominans”, varje världsherravälde. Om islam hade dominerat världen skulle terrorismen rikta sig mot islam.
     Men hittills har vi inte ringat in terrorismens anda, endast dess förutsättningar. Som symbolforskare ser Baudrillard dess anda i förhållandet mellan verklighet och symbolik.
     Terrorismens anda är att skapa död som blir mer än verklig, det vill säga en död som också blir symbolisk. Revolutionära krig eller inbördes krig misslyckas ofta – sett från de attackerandes perspektiv – därför att den död man skapar inte lyckas överskrida det reella. Den blir inte symbolisk.
     Varför blev Twin Tower-attacken så symboliskt kraftfull? Inte på grund av antalet döda människor (fler dör av civila handeldvapen i USA varje år), utan därför att terroristerna var lika ivriga att dö som amerikaner är ivriga att leva. Döden, inställningen till och föreställningen om den, är kärnan i Baudrillards förståelse av terrorismen.
     Vi ser därmed en ny form av terrorism, nya terrorister. Det bor mitt i bland oss – Hamburg, Florida, New Jersey. Plötsligt aktiverar de sig som terrorister, tar fiendens eget vapen (civila flygplan) och aktiverar sitt eget dödliga vapen: sin egen död, den egna viljan att dö.
     Självmordsterror har alltid setts som den fattiges enda tillgängliga form av terrorism. WTC-attacken visar den rikes självmordsterror. Terroristerna hade alla nödvändiga resurser: planerings- och koordinationsförmåga, flygkunskap, symbolkunskap, mediakunskap. Och viktigast av allt: viljan att dö.
     Virilio inleder sin bok Ground Zero (Verso) i en annan ände än Baudrillard. Det är en framställning av en extrem kritik av västvärldens idé om Framsteg och Utveckling.
     Den vetenskapliga utvecklingen, tillsammans med dess tillämpning, teknologin, har alltid varit en transportör av hat, skriver Virilio. Teknisk-vetenskaplig utveckling är liktydig med lik, den biologiska människans självförintelse.
     Bomben är, med Virilios speciella terminologi, vetenskapens olycka (accident), vetenskapens förstörelseset som med varm hand erbjuds varje vilja till dominans.
     Konsten går samma väg som tekniken och vetenskapen: en förlorad del av mänskligt framsteg. Konsten, hävdar Virilio, blir allt mer oigenkännlig (utan konstkritiker som avgör vad som är konst skulle vi inte uppfatta den), och präglas allt mer av scientism och teknik.
     Med sin extremt dystopiska analys av utvecklingen, efterfrågar Virilio moraliska förbud. Har förbudet att förbjuda – den basala lag teknovetenskapen utgår från – blivit den enda lagen i en laglös värld?, frågar han.
     Relationen mellan informationsteknik och krig är tydlig. Såpoperor som Big Brother och dess kloner är direkta arvtagare till multimediapresentationerna av krigen i Gulfen och i Kosovo. Arvet är realtidsteve, en mediastrategi som föregick och inspirerade terrorattacken mot WTC i New York.
     Det andra planet, en kvart efter det första, blev bra teve. Det visste terroristerna.
     Denna mediastrategi är inte förbehållen terrorister, utan invaderar även vårt privatliv. I vår ovilja att acceptera vår ofullständighet är vi nu beroende av närhetssimulatorer – teve, webben, mobiltelefoner. Denna informationstekniska utveckling är den mest dystopiska människan skådat, menar Virilio.
     Bägge böckerna är skrivna innan kriget mot Irak. Vad säger de oss om detta krig?
     Av Baudrillard lär vi oss att den död Bush och Blair sprider i Bagdad och Basra förblir endast reell, aldrig symbolisk. Därför kan kriget inte vinnas, även om den reella döden numerärt överskrider terrorattackens antal offer. Döden i New York var symbolisk, knappast döden i Bagdad.
     Av Virilio lär vi oss att kriget mot Irak inte är det krig som borde utkämpas. Bra generaler utkämpar alltid det föregående kriget, dåliga generaler alltid kriget dessförinnan. Vi verkar alltid vara ett krig efter. Det krig som borde utkämpas just nu, verkar alltid omöjligt att åstadkomma. I så fall är Irakkriget det föregående kriget. Det krig som borde utkämpas efter den 11 september är ett annat krig.
     Vilken är den slutgiltiga symboliska betydelsen av terrorattacken? Att världens starkaste symbol för ekonomisk makt är försvunnen – och att själva försvinnandet i sig symboliserar möjligheten till den ekonomiska maktutövningens försvinnande.
     Ground Zero – platsen alltså – kan ses som en metafor för västerlandets undergång. En bild av en teknisk, vetenskaplig och konstnärlig undergång – det som på ytan ser ut som framsteg och mänsklig utveckling är något annat.
     Ground Zero skulle kunna lära oss något om människans ofullständiga förhållningssätt till sin egen ofullständighet.
     Men lär vi oss något?

fredag, mars 21, 2003

Om att utforska sin drivkraft

Nina Burton
Det som muser viskat
Symposium

Kreativitet är ett nyckelord i nuet. Nästan oavsett bransch förväntas vi vara kreativa, finna kreativa lösningar, skapa kreativa produkter och alltid vara nytänkande. Men lever vi i en typiskt kreativ epok?
     Det är inte självklart, när man har läst Det som muser viskat av Nina Burton (Symposium). Vår tid är alldeles för inriktad på hastighet för att kunna ge kreativiteten det utrymme den kräver. Snabb konsumtion, snabb produktutveckling – snabbheten är alltings mått.
     Kreativitet kräver tid. Fortfarande finner Burton att den beskrivning av den kreativa processen som Graham Wallas formulerade 1926 (!) är giltig. Av processens fyra faser är inkubationen den allra oundgängligaste. Det finns empiriska belägg för att avslappning, avspänning, vila, att låta de omedvetna bearbeta arbetet som skett i förberedelsefasen utgör en förutsättning för kreativitet.
     Den som vill ha kreativa medarbetare i en organisation bör därför organisera för vila.
     Kan orsaken till att många människor med traditionellt kreativa arbeten drabbas av utbrändhet återfinnas i det senaste decenniets strävan efter slimmade organisationer, där förutsättningarna för inkubationen i den kreativa processen är bortrationaliserad? Och att människorna i frustration ändå försöker vara kreativa?
     Det är en hypotes så god som någon.
     Vad är kreativitet? Kan man lära sig det? Vad är en kreativ produkt? Hur ska en kreativ miljö utformas? Vem bestämmer vad som är kreativt?
     Dessa och många andra intressanta frågor diskuterar Nina Burton. Svar redovisas förvisso, men i svaren genereras också nya frågor.
     Ofta har fokus riktats mot det ensamma geniet, men vilka andra aktörer finns i processen? En aktör är bedömarna eller kritikerna. De har stort inflytande över huruvida en idé eller en produkt är kreativ eller inte. Från ett marknadsperspektiv är bedömarna kunder. Inom forskningen är bedömarna kollegor eller konkurrenter. Inom konsten curatorer, gallerister och kritiker. Men vilken makt bör de ges?
     Samtidigt som Burton förklarar och klargör, kvarstår mystiken. Ett exempel är att det inte verkar vara möjligt att lära sig kreativitet. Det finns inget knep.
     Tvärtom, kreativitet är något man måste ha kunskap för. Ju mer, desto troligare att man lyckas. Den som vill vara kreativ måste kunna sitt område. Mozart skrev inte dikter. Newton ingen musik. Deras kunskapsområde var ett annat.
     Det som muser viskat är inte en fördjupning i kreativitetsteorier, men en kunnig introduktion till denna komplexa företeelse. Kryddan i boken är de många belysande exempel från historiens mest kända kreatörer, såväl inom konsten som inom vetenskapen.
     Frågan kvarstår dock efter läsningen: Hur känner jag igen en viskning från muserna bland de miljarder impulser min hjärnas nervceller sänder ut varje sekund?

tisdag, mars 18, 2003

Bortom tal och skrift

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030318


Ett centralt tema i Fredrik Lindströms teveprogram Värsta språket, liksom i hans bok Världens dåligaste språk, är att höja talspråkets status och bejaka språkets förändring. Därav hans roliga ironi med olika språkpoliser.
     Utgångspunkten är att språk är föränderligt och avsett för kommunikation. Det är när kommunikationen inte fungerar – när vi inte förstår varandra – som det är något fel på språket. Inte annars.
     Helt invändningsfritt borde inte hans resonemang vara. Att hävda att talspråket har lägre status än skriftspråket är lite förvånande. Är det inte från talspråket de flesta, för att inte säga alla förändringar i Svenska akademins ordlista kommer?
     Att det är rimligt att skriva mejl i stället för elektronisk post tyder väl snarare på att talspråket har en inte alltför låg status.
     Lindström påstår även i Världens dåligaste språk att den ökade datoranvändningen bidrar till att språket cementeras fast och hindrar förändring – att vi uppfattar språket som något förutbestämt.
     Det är också förvånande. Har aldrig Fredrik Lindström chattat? Aldrig besökt den för ungdomar så enormt populära sajten Lunarstorm eller någon annan chatplats på Internet?
     I så fall är det dags att visa hur talspråket formligen sprutar över chatfönstren. Besök ”Lunariseraren”.
     Med humor, en knivsegg ironi, men även viss överensstämmelse översätter Lunariseraren en text till chatspråk, där det är uppenbart att skriftspråket inte äger alltför hög status.
     Denna artikel, exempelvis, skulle se ut som artikeln intill på chatspråk. Bäva månde språkpolisen.

------------------------------------------

bOrTom tal å typ zkRIfT

ett ceNTraLt Tema i frEdJik LindZTrÖMz TEvEprogram värzta zPråket, Likzom i Hanz bok världenz dÅligAZtE ZPRÅk, e att hÖja TAlZpråketz ZTatuZ Å bejAka ZpråKetz föRänDrinG.... däRav haNz roliga typ IrOni mE Olika zpråkpolizEr...
     uTgånGZpunktEn typ e Att zpRÅk e föräNDejlIT å Avzett FÖj KOmmUnikAtion... D e typ när KommunikaTionEn IntE Fungejar typ – nÄr typ vI inte typ förztår varandja – zom d e typ nåt feL pÅ ZpRÅket..... *ler* intE annarz.
     helt INvÄndniNgzfJitT boRdE iNTe typ hanz jEZonemang Va... *skrattar* azzå att typ hävda Att talzPrÅket har läGre ztAtUz Än zkriftZpJåket e liTe förVåNande.... *ler* e d iNte fjÅn taLzPjÅket dom fLezTA, föJ aTT typ Inte ZÄga alla föJäNdrINgAr i Zvenzka typ akAdeminz OrdlIzta kOmMEr?
     AtT D e rimliT att ZKJIva mejl I ztälLet föj EleKtroNizk poZT Tydej typ väl znAjAre pÅ att Talzpråket typ har eN inte alltför låG ztAtUZ.
     lInDztröM påztår ävEn I vÄRldenz dåLiGazTe zPråK att den ökAde daTorANvänDnIngeN bidRaR tE atT zpJåkEt CeMentERaZ FazT typ å hindRAr fÖräNdrIng – typ aTt vi uppfAttAR ZPRåkeT Zom nåt förutbEztÄmt.... typ
     dEt e OKKzÅ FörvÅnANDe.... *ler* hAJ aLdjig frEdRik linDzTröm chattaT??? AlDRIg BezÖkt dEN För uNGDomaR zÅ eNormT populärA zajten luNarztorm lr nÅn anNan chAtplaTz typ på intEjNeT? *ler*
     i typ zå Fall e d Dagz att Viza Hur typ TalzpJÅkeT FOrmLIgen ZPrutAj öVer chaTfönZtjen.... *ler* typ bEzök ”lunarizerajEn” !!!! *ler*
     med humOR, en typ kNiVzegg IroNi, men äVeN vIzz typ övejEnZzTämMeLZe ÖveRzättER luNArIZeraren en text typ te chatzPråk, där D typ e upPenBart att zkriftzpråkEt inte ägeJ typ alltFöR höG typ zTATUZ.... *skrattar*
     dEnna artikel, typ exEmpelViz, zkUlle ZE ut typ zOm aRtiKeLn intilL på chatzPRåk. bÄvA månde zPjåkPolizen.. *ler*

onsdag, mars 12, 2003

Storebror ser dig på nätet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030312

Anders R Olsson
Efter 11 september: kan Storebror hejdas?
Teldok rapport 149

I ett informationellt samhälle som vårt finns det ett viktigt och svårt avvägningsproblem, som utgår från att betydelsen av och effektiviteten i behandling av information ökar.

Problemet gäller avvägning mellan samhällsinformationens offentlighet, medborgarnas informationsfrihet och medborgarnas personliga integritet. Dessa tre områden påverkar varandra på olika och komplicerade sätt. Att värna alla tre är dock nödvändigt.

Att myndigheters information i allt väsentligt är offentlig är viktigt för att få insyn i beslut; ytterst för att säkerställa rättvisa. Informationsfriheten behövs för att medborgare ska få yttra sig i det offentliga rummet om stort och smått, och ta del av andras yttringar; ytterst för att möjliggöra medborgerligt ansvar. Personlig integritet är betydelsefull för att behålla en egen sfär som andra inte har insyn i; ytterst för att behålla ett visst inflytande över sitt eget liv.

Ett avvägningsproblem som detta kan aldrig lösas, i betydelsen klaras av så att vi kan lämna det bakom oss. Snarare är det en avvägning vi ständigt måste diskutera så länge samhället förändras.

Den som i Sverige ägnat stor del av sitt liv åt dessa frågor är journalisten och författaren Anders R Olsson. I hans senaste skrift, Efter 11 september: kan Storebror hejdas? (Teldok), undersöker han hur staten – Storebror, i Orwellsk anda – i olika delar av världen inskränker medborgares personliga integritet efter terrordåden den 11 september.

Olsson gör ett viktigt påpekande: i Sverige saknas organiserad forskning kring hur problem beträffande integritetsskydd hanteras under den pågående IT-utvecklingen. Märkligt. Det gör hans skrifter än värdefullare.

”In God we trust, all others we monitor”, sägs vara mottot för National Security Agency, NSA. Det är USA:s och världens största övervakningsorganisation. Huvuduppgiften är att avlyssna och analysera kommunikation, allt från interntelefoni i det kinesiska kommunistpartiet till all e-post som utväxlas mellan USA och övriga världen.

Ett informationssystem betecknat Echelon har blivit allmänt känt som NSA:s främsta verktyg för att avlyssna, filtrera och analysera e-postmeddelanden. Innan den 11 september gick den kritiska debatten om Echelon varm, inte minst från EU, men dog ut efter flygplansattackerna.

Om terroristdåd medför att det blir politiskt omöjligt att ifrågasätta en oreglerad och okontrollerad internationell avlyssningsverksamhet, så är den personliga integriteten i fara.

Echelon och NSA är bara ett exempel från Olssons lägesrapport. The Patriot Act är ett annat. Ytterligare exempel är FBI:s system Carnivore och ett terrorismförebyggande samhällsprogram betecknat TIPS (som i allt väsentligt liknar östtyska Stasis informationsverksamhet).

Vad har hänt i Europa och Sverige? Inte alls lika mycket. EU:s ministerråd beslöt 2002 att tillåta (inte avkräva) medlemsländerna att tvinga kommunikationsföretag att spara trafikdata. Det innebär exempelvis att varje internetleverantör skulle vara tvungen att spara alla uppgifter om den e-post som leverantören förmedlar.

Medlemsländerna är dock splittrade i övervakningsfrågan. Regeringen i Storbritannien drev linjen att all trafikdata borde sparas hos internetleverantörer i sju år för att finnas tillgängliga för polisutredningar. I andra länder är det inte aktuellt.

Om Sverige finns det knappt något att säga, eftersom det inte har fattats några beslut om utvidgad övervakning. Det följer en inarbetad tradition: avvakta andra länders hantering innan något görs. Till gagn för integriteten.

Ett grundläggande problem med Internet och möjligheten att övervaka människor där, är att vi inte har lyckats skapa en demokratisk kontroll över nätets tekniska utveckling.

Till lycka för naiva cyberlibertiner (”information wants to be free”). Till lycka för polisiära och militära organ som vill övervaka och avlyssna datatrafiken över nätet. Till olycka för medborgares personliga integritet.

Demokratisk kontroll över Internet är enligt min mening den överlägset viktigaste frågan om Internets utveckling, men också den minst uppmärksammade.

lördag, mars 08, 2003

Livet före produktion

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030308

Lena Gemzöe
Feminism
Bilda Förlag

För den som, likt jag själv, upplevde en form av insikt vid läsningen av 90-talets stora feministiska verk, Under det rosa täcket av Nina Björk, borde antropologen Lena Gemzöes bok Feminism (Bilda förlag) vara en god fortsättning. Där Björk utgick från populärkultur och litteratur, fokuserar Gemzöe något mer på feministisk teori och politik. Något mer akademisk i stilen, alltså.

Den inledande fyrfältaren där hon kategoriserar, beskriver och kritiserar feminismens fyra väsentliga tanketraditioner, är i sig värd bokköpet. Hon visar skickligt betydelsen av en feministisk teori, eller sammanhållande tanketradition, för att antingen bejaka eller kritisera samhällsföreteelser.

Med denna kategorisering förstår läsaren varför liberalfeminismen kan bejaka ett förslag om subventionering av hushållsnära tjänster – det den fortfarande aktuella pigdebatten handlar om – för att kvinnor lättare ska kunna ta plats i företagsstyrelser och arbeta på mäns villkor.

Likväl förstår läsaren varför övriga feministiska idétraditioner kritiserar ett sådant förslag; jämställdhet måste uppnås på alla nivåer i samhället. Jämställdhet enbart för privilegierade kvinnor skapar eller vidmakthåller förtryck av andra kvinnor. Klassisk klassanalys, med andra ord.

Feminism handlar något förenklat om två saker: att lära sig se kvinnans underordning i samhället, och att agera så att underordningen bryts. Gemzöe fokuserar främst det förstnämnda – att lära sig se.

Grundbulten i det feministiska seendets konst är strukturer. Underordningen av kvinnor är i första hand strukturell och förekommer inom många samhällsområden. Därför handlar feminism om att bryta ned strukturer som skapar underordningen.

Kunskap är makt. En stor del av den feministiska vetenskapen handlar om kritik av den etablerade forskningstraditionen. Liksom det västerländska samhället är etnocentriskt – vi tenderar utgå från vår egen kultur som norm när vi värderar andra kulturer – är vetenskapen androcentrisk (den tar sin utgångspunkt i män och manliga värderingar).

Feminismens vetenskapskritik består i att den ”universella” sanningen är formulerad av män, om män och för män. Mannen som norm, mer eller mindre osynlig. Gemzöe visar koncist hur kvinnan osynliggörs eller marginaliseras i akademiska läroböcker, liksom hos filosofer som Aristoteles och Kant.

Hur ser Gemzöes strategi ut för att nå feminismens samhällsideal: det jämställda samhället? Den centrala idén är att reproduktionen måste överordnas produktionen i samhället.

Att motsatsen råder är den mest förtryckande strukturen i samhället. Kvinnor i fertil ålder har svårare att få arbete, löneutvecklingen avstannar under småbarnsåren, arbete inom vård och omsorg värderas lågt. Fyll på listan själva.

Så länge produktionen överordnas livet underordnas kvinnorna männen, eftersom produktionen organiseras på männens traditionella villkor.