måndag, november 24, 2008

Bortom girighet och gratisarbete

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 081124

Den märkliga historien om Postens vd Lars G Nordström och hans lön innefattar två väsentliga problem. Det första problemet är själva lönenivån. Att någon måste ha 900 000 kronor per månad för att utföra ett arbete är omoraliskt.
     Det spelar ingen roll om det är Postens styrelse som anser att lönenivån är nödvändig, eller om det är Nordström som kräver det. Men om 900 000 i månaden är en omoralisk lönesättning, vilken lönesättning är moralisk?
     Låt oss gå till filosofins förste samhällsbyggare, Platon. I dialogen Lagarna argumenterar han för att i det goda samhället är lönespridningen mellan den med lägst respektive högst inkomst fyra gånger.
     Platons tyngsta argument för denna inkomstprincip är att i ett gott samhälle får det varken finnas extrem fattigdom eller extrem rikedom, eftersom bägge alstrar splittring och uppror i samhället.
     Debatten kring Nordströms och andras vd-löner och bonusar kan ses som ett svagt, men ändå tecken på splittring och uppror.
     Jag vet inte vilken den lägsta lönen i Sverige är för en vuxen heltidsarbetande, men jag hoppas verkligen att den inte understiger 18 000 kronor per månad. Med Platons lönespridning måste en vd se till att den lägsta lönen höjs om vd:ns lön ska vara högre än 72 000 kronor per månad.

Det andra problemet i denna historia är att Nordström avsäger sig sin lön när debatten drar i gång. Frågan inställer sig genast: Av vilket skäl vill någon arbeta gratis, särskilt som vd i ett företag som står inför en komplex och svår process – sammanslagningen av Posten med Post Danmark?
     Vad är det i detta förändringsarbete som gör att det är värt en ideell insats? Vägen ligger öppen för spekulation: Att få fortsätta tillhöra en toppkrets, att behålla makt? Eller glädjen över att slå samman två länders postverk?
     Han är en förklaring skyldig. Att hänvisa till att debatten blev för jobbig duger inte.
     Nordström får beröm från olika håll, till och med från statsministern. Själv ser jag snarare risk för problem med tilliten och respekten. Jag har svårt att känna respekt för och tillit till gratisarbetare. Lika svårt har jag att respektera människor som måste ha närmare miljonen i månadslön för att göra ett gott arbete.

Slutsatsen av denna märkliga historia är att vi faktiskt inte vet vad en rimlig lönesättning är – om vi låter diskussionen gå utanför marknadsargumenten: ”En korrekt lön är den som marknaden bestämmer”, där ”marknaden” utgörs av företagets styrelse.
     När vi börjar blanda in olika samhällsvärden i diskussionen öppnas en smärre avgrund. Vad är en korrekt lön? Vad är en korrekt lönespridning i ett samhälle? Jag menar inte att vi måste följa Platons lönesättningsmodell per se, men vad händer om vi följer den i princip?
     Vid vilken nivå, i relation till arbetsmarknadens lägsta lön, blir en chefslön omoralisk, chefen girig och respekten för personen krackelerad?
     Och hur argumenterar vi för att gränsen går precis där?

tisdag, november 18, 2008

Den intellektuelles tid är nu

Statsvetarprofessorn Bo Rothstein retar gallfeber på bloggosfären med sin liknelse av bloggvärlden som en kloak: ”att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn”, skriver han. Han avslutar sin drapa med ett pessimistiskt anslag: ”Den deliberativa demokratiteorins vackra tanke om det civiliserade meningsutbytet som demokratins grundbult tycks med bloggandets hjälp komma allt längre bort.”
     Som av en händelse (som alltid) springer jag på en amerikansk kollega till Rothstein som hävdar motsatsen. Professorn i International Politics, Daniel Drezner, menar i en artikel i The Cronicle Review att den publike intellektuelle har aldrig haft så goda möjligheter att vara verksam som i dag.
     Att det finns bloggare som häver ur sig det ena och det andra, eller bloggare som inte tillför det offentliga samtalet något, kan inte tas som intäkt för att hela bloggosfären är en kloak. Eller som Drezner skriver: ”This would be like arguing tha Hustler discredits Harper’s as an appropriate venue for publication”.
     Att det finns skitiga bloggar, betyder inte att min blogg är skitig. Eller din. Alla medier drar till sig osmakligheter, trams och uselt innehåll. För att citera Drezner på nytt: ”whenever a new media is invented, pornography soon follows”.
     Den som inte hittar intressanta bloggar som tillför det offentliga samtalet kvaliteter utöver traditionella media, har överhuvudtaget inte sökt. Det är i bloggosfären vi hittar intellektuella i dag. Det fattar naturligtvis även de intellektuella.

måndag, november 17, 2008

Att skydda det som inte finns

Ännu ett branschuppror mot fildelning publicerades på DN Debatt den 13/11. Det känns som om vi flyttats fyra år tillbaka i tiden. Men det som gör mig mest ledsen i ögat är att en av Sveriges intellektuella, som jag alltid hållit högt, också skriver under.
     Akademiledamoten och historikern Peter Englund skriver under på att ”fantastiska kreatörer” numera inte kan leva på sitt skapande. Detta är retorikens patos som syftar till att väcka känslor, men som saknar logos, det vill säga argument eller empiriska bevis.
     Englund skriver dessutom under på att ”den nya kreatörsskyddslagen är bra”, vilket innebär en gradvis nedmontering av rättsstaten genom privatisering av rättsskipningen och ökade integritetskränkningar som saknar proportioner.
     Men det märkligaste är att Englund skriver under på dessa termer – ”fantastiska kreatörer” och ”kreatörsskyddslagen”. Den 13 september 2007 skriver Englund följande om kreativitet på sin blogg:
”’Kreativitet’. Bara ordet gör mig misstänksam. Det finns nämligen en ironisk paradox här. Människor som har denna egenskap använder aldrig ordet. Det är ett utifrån-begrepp. Vilket ofta demonstreras med plågsam tydlighet. (…) ’Kreativitet’ tillhör nämligen de där fenomenen som inte låter sig analyseras utifrån. Eller analyseras alls, utifrån någon rimlig tolkning av ordet.”

Englund skriver under på att skydda ett fenomen han har starka tvivel kring. Och om det funnes, till och med skulle kunna förstärkas med digitaliseringens essens; kopierandet.

lördag, november 15, 2008

Dödar datorvanor läsvanor?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 081115

Som vore det en respons till min artikel här på sidan om den amerikanska debatten kring IT och Internets påverkan på människors läsvanor i USA (12/11), har Kulturrådet publicerat undersökningen Nya kulturvanor där svenska förhållanden undersöks.
     Här visas att omfattningen av bokläsandet i Sverige är relativt konstant, men att det mellan olika befolkningskategorier skiljer sig. Mäns läsande sjunker stadigt, medan kvinnors litteraturintresse ökar lika stadigt.
     Hos den yngre generationen, som Mark Bauerlein är orolig för i sin bok The Dumbest Generation (som jag refererade till i min förra artikel), är också skillnaderna markanta, men på ett annat sätt. Såväl bland de yngre kvinnorna som de yngre männen har läsandet gått kraftigt tillbaka under de senaste decennierna.
     Bauerleins hypotes är att ungdomars läsande konkurreras ut av Internet; ungdomarna chattar, läser bloggar och pratar i olika forum på nätet i stället för att läsa litteratur.
     I Sverige har andelen av befolkningen som har tillgång till dator och Internet hemma ökat explosionsartat. I dag har 82% av befolkningen dator hemma – bland undomarna är tillgången i det närmaste hundraprocentig.
     Det skulle kunna ses som en bekräftelse på Bauerleins hypotes: när Internetanvändningen ökar, minskar läsningen. Dock får vi inte blanda samman kronologiska samband (att två saker sammanfaller i tid), med kausala samband (att det ena orsakar det andra).
     Vi kan inte vara säkra på att det är en ökad Internetanvändning som orsakar ett lägre intresse för att läsa böcker bland ungdomar.
     Men visst verkar det sannolikt?

onsdag, november 12, 2008

Blir vi dummare av nätet?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 081112

Media is the message, hävdade Marshall McLuhan tidigt på 60-talet. Omtolkat till dagens mediasituation: Internet är inte enbart en ny informationskanal, utan det sätt att via nätet förmedla och motta information påverkar vårt sätt att tänka och lära.
     Det finns en växande oro i USA kring sättet vi – och främst den yngre generationen – läser texter, tar till oss information och till slut formar vår kunskap och världsbild. Oron kretsar kring Internet.
     I en essä i The Atlantic Monthly (aug -08) frågar författaren och teknikkritikern Nicholas Carr om Internet gör oss korkade, med hänvisning till några iakttagelser. Han menar att hans ständigt ökande webbläsande gör att han upplever sig okoncentrerad och har svårt att läsa längre texter.
     En av Carrs kollegor har, trots en universitetsexamen i litteraturvetenskap, slutat läsa böcker – på grund av bekvämligheten i att läsa korta, tillrättalagda texter på nätet.
     En annan kollega instämmer. Hans tänkande har blivit mer staccato-liknande – mer likt hans läsande; korta, snabba nedslag i webbsidor, bloggar och forum. ”Jag kan inte läsa Krig och fred längre”, säger han vemodigt.

Ett steg längre går Mark Bauerlein, professor i engelska, i sin nya bok The Dumbest Generation. Tesen är att amerikanska ungdomar aldrig har varit så okunniga, så ointresserade av sin sociala och politiska omvärld, så historiskt ignoranta och så icke belästa som i dag.
     Han hittar inte på, även om han spetsar till det. Tesen understöds av ett flertal studier som genomförts av olika organisationer och myndigheter. Ett exempel: Andelen ungdomar som finner det mycket viktigt att vara uppdaterad kring politiska frågor var 60 procent år 1966 – och 36 procent 2005.
     Bauerlein visar en paradox. Samtidigt som livet aldrig har varit så fritt, tillgången till prylar aldrig varit så stor och skolan aldrig varit så lättillgänglig – har kunskaperna och den intellektuella färdigheten inte följt samma utveckling.
     Det materiella innehavet har aldrig varit större. Det intellektuella innehavet har aldrig varit lägre.
     Bauerlein är säker på orsaken. Ungdomar läser allt mindre litteratur till förmån för att tillbringa allt mer tid framför skärmen. Det visas i flera studier. Det menar Bauerlein är ett stort kulturellt och pedagogiskt misslyckande.
     Ungdomars mentorer har svikit, såväl inom som utom skolan.

Det finns all anledning att ta upp denna diskussion i Sverige. När en universitetslärare frågar en studentgrupp i vilken utsträckning de läser fack- och skönlitteratur utöver kurslitteraturen, blir ofta svaret ”aldrig”, ofta i raljant ton.
     Känns det bekvämt?
     Å andra sidan. Det är självklart att litteraturläsning är ett av de mest effektiva sätten att ta del av andra människors erfarenheter.
     Men är detta sätt det enda och allenarådande?
     Kanske är det även frånvaron av fysiska samtal, där vi diskuterar öga mot öga, dryftar antaganden och argument som är ett minst lika stort problem som att läsningsgraden sjunker.
     Internet tycks dock vara centralt i problemsituationen.

måndag, november 10, 2008

Läskunnighet som hållbart värde

Hållbara värden
Åtta essäer om tingens ordning och idéers bärkraft
Marie Cronqvist (red)
Makadam

Riksbankens Jubileumsfond är en stiftelse som stödjer svensk forskning med anslag, företrädesvis till humaniora och samhällsvetenskap. Nu har stiftelsens första årsbok kommit ut med essäer från åtta forskare, vars forskning medgetts finansiering.
     Temat är tillika antologins titel, Hållbara värden, med historikern Marie Cronqvist som redaktör. Temat ligger rent semantiskt nära de senaste årens närmast uttjatade koncept hållbar utveckling. Men här är det värden som fokuseras.
     Det är en synnerligen intressant läsning. Den vetenskapliga essän är underskattad som kommunikationsform. Svenska forskare borde i högre utsträckning inte enbart publicera forskningsartiklar i vetenskapliga tidskrifter, utan även vetenskapliga essäer på svenska.
     Nå, när åtta forskare från olika discipliner formulerar sig med utgångspunkt i ett generellt tema, lockas man att undersöka vad som eventuellt förenar dem. Går det att uttolka ett gemensamt värde som forskarna anser vara hållbart över ämnesgränser?
     Jo, det är möjligt. Några essäer sticker ut mer än andra. Två är skrivna av dels den politiska filosofen Lena Halldenius, dels den filosofiske statsvetaren Johan Tralau. Halldenius utför en förträfflig undersökning av frihetsbegreppet och visar hur den traditionella dikotomin mellan negativ frihet (frånvaron av tvång) och positiv frihet (friheten att fungera som förnuftig aktör) är otillräcklig för att förstå människans frihet.
     Genom närläsning av liberalismens stora namn, visar hon hur liberalismens politiska företrädare genast måste göra sin hemläxa. Liberaler kan inte nöja sig med sitt traditionella negativa frihetsbegrep, utan måste läsa framför allt filosofen John Locke för att finna ett tredje frihetsbegrepp. Frihet måste sträckas ut från enbart individens vilja till en social frihet – en människa är inte fri enbart därför att hon upplever sig fri och tillfreds.
     ”Den nöjda slaven” är paradexemplet. Individen kan inte ensam avgöra sin frihet.
     Tralau undersöker gränserna för den neutrala staten. Det gör han genom att undersöka argumenten för en liberal stat att förbjuda incest. Inte för att han eller någon annan önskar detta tillåtet, utan för att – synnerligen intrikat – med incest som exempel visa att den liberala staten är en omöjlig konstruktion.
     Om liberalismen ska tillhandahålla en värdeneutral stat – det vill säga en stat som inte föreskriver det goda livet för medborgarna – måste denna stat tillåta incest. Där skulle Tralau kunna sluta sin essä, men tyvärr. Det blir grumligt och gyttjigt när den kulturkonservative Tralau inte kan avstå från att använda sin briljanta analys till att landa i det kristna äktenskapet som lösningen på den liberala statens hållning till tabubelagda fenomen.
     Både Halldenius och Tralau kan sägas på olika sätt visa sprickan i den liberala rustningen. Kanske är inte historien slut, som Francis Fukuyama formulerade sin klassiker om liberalismen som den slutgiltiga politiska ideologin för samhällens utformning. Men där Halldenius söker utveckling, söker Tralau tillbakagång.
     Informatikern Jonny Holmström skriver om nätverket som social princip i Internets spår. Med en tydlig teknikdeterministisk ansats menar Holmström att utan att förstå fenomen som fildelning, digitala nätverk och digitala produkter kan vi inte utveckla organisationer och marknader.
     Det är omöjligt att ta betalt för digitala produkter, är en av hans deviser. En annan är att vi måste bejaka den irrationalitet som nätet medger.
     Såväl dessa tre som övriga essäister i boken har ett hållbart värde gemensamt: läskunnighet, läsförmåga, i djup och vid mening. Halldenius finner frihetsbegreppet hos Locke genom närläsning, Tralau läser liberalismen, Holmström läser informationstekniken.
     Dessutom läser litteraturvetaren Inge Jonsson det litterära arvet, arkeologerna Berit Wells och Arto Penttinen läser fornlämningar i Grekland, ekonomen Miriam Salzer-Mörling läser varumärken, etnologen Lynn Åkesson läser våra sopor och religionssociologen Thorleif Pettersson läser kulturella värderingar.
     Det är förmågan att läsa som leder oss framåt. Nästa fråga är huruvida vi som samhälle lyckas upprätthålla den förmågan.

onsdag, november 05, 2008

Patafysisk datamaskin

Pär Thörn
Din vän datamaskinen
Modernista

Det är en märklig bok. 52 sidor. Om en till synes hopplöst föråldrad datamaskin; en skärm och fyra knappar – blå, grön, gul och röd. Genom att trycka på knapparna i olika kombinationer framträder olika funktioner.
     Tryck på den gula knappen, så får du en litteraturgenerator som skapar klichéfyllda deckare. Tryck rött får du höra DDR:s nationalsång.
     Tryck blått och grönt samtidigt får du ett stroboskopliknande ljus från skärmen, tillräckligt för att skapa epileptiska anfall, men vars syfte enligt datorfabrikanten NEIS (National Entertainment and Information Systems) är att man ska samlas i smågrupper, spela upp musik och dansa i ljusskenet.
     Så långt hårt inslaget i 70-talsstanniol. Men så närmar sig 2000-talet och passerar vår tid innan vi hinner blinka. Tryck ned grönt och rött får du geografiskt anpassad reklam, eftersom datorns GPS talar om för – ja vem, sannolikt NEIS centraldator – var du finns.
     Tryck blått och gult och hela Sverige får en temperaturökning med en grad (denna operation kan dock endast utföras en gång per dag). Trycker du ned alla fyra knapparna samtidigt aktiveras en kommunikationsfunktion.
     Denna funktion tänder en lampa hos en slumpmässigt utvald granne till dig som mycket snabbt kommer hem till dig och ber att få låna vaniljsocker, eftersom det är vaniljsockret som gör susen i en sockerkaka. Det är startpunkten på en slumpmässig och improviserad samvaro med grannen, som NEIS avlyssnar och skriver detaljerade rapporter kring. Rapporterna finns samlade i ett hemligt bergrum som Pär Thörn fått tillgång till, oklart hur.
     Det är med torr prosa, med förkärlek för oändliga, tycks det, inskjutna stycken, som en märklig och utomordentligt absurd historia växer fram. Datorns historia och framtid i ett absurt nötskal, om man så vill. Och vår. Alla ingredienser finns där, omskrivna till årets märkligaste roman.
     Det är inte en analytisk roman, inte heller gestaltande, utan en roman som slumpmässigt, tycks det, väver samman infall av VM -94, Palmemordet, Myrdal och Kessle, 68-rörelsen, Göran Skytte, Göteborgskravaller, Håkan Jaldung, feminism, folkhems-stasi – vad som helst, och stoppar allt i din vän datamaskinen.
     Genremässigt kan jag inte låta bli att dra in Pär Thörn i patafysiken – de imaginära lösningarnas vetenskap, som överskrider såväl varat som icke-varat, som inte uppfattar ”allvar” och ”skämt” som åtskiljbara kategorier. Jag kan ha fel, men Pär Thörn kan ha läst Claes Hylinger.
     Denna datamaskin blir aldrig min vän, men Pär Thörns bok är det.