tisdag, december 31, 2002

Kritiker om årets höjdpunkter

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 021231

En kvinnlig underrättelseagent får uppdraget att leta rätt på en person. Från London över Sydeuropa, via Nordafrika, för att slutligen hamna långt ute i öknen, i ett slags sanatorium för eliten bland världens yrkesagenter, exekutörerna, som alla lider av samma yrkessjukdom: total abstraktion. En häpnadsväckande, infallsrik och fullständigt otrolig historia. Boken heter Fallet Sandemann. Författaren heter Gabriella Håkansson.
     Höstens videoinstallation på Bildmuseet av Annika Larsson, kallad Poliisi, bär jag fortfarande med mig. Mot åskådarens inre fond av göteborgskravallerna, gestaltar hon en märklig relation mellan sparkande poliser och slagen civilperson som inte är självförklarande. En dold symbios mellan polisen och the black bloc? Jag funderar fortfarande på vad det kan betyda.
     I hans förra film, Funny Games, utforskade han det rena våldet. I årets film uforskar den österrikiske regissören Michael Haneke själens, eller psykets, mörkaste vrår. I Pianisten gör Isabelle Huppert en otroligt stark rolltolkning av en pianolärarinnas mörka hjärta. Det är till kontinenten man måste vända sig för att se farlig film. Inte Hollywood. Absolut inte Sverige.
     

fredag, december 20, 2002

Sjuk omskrivning

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 021220

Att vi har en ohälsosituation i Sverige som är oacceptabel råder ett otvetydigt konsensus. Vad ohälsan beror på och vad som kan åtgärda den råder det däremot delade meningar om.

I DN Debatt den 17/12 föreslår utredaren och tillika generaldirektören för Arbetsmiljöverket Kenth Pettersson att arbetsgivaren ska stå för en del av sjuklönen för människor som är heltidssjukskrivna, men inget för människor som är deltidssjukskrivna.

Det kan vara en rimlig åtgärd för att komma åt de arbetsgivare som vägrar låta anställda med viss grad av ohälsa arbeta på deltid. Frågan är om denna kategori arbetsgivare är så många att det löser några problem. Jag tillåter mig vara skeptisk.

Huvudbudskapet i Kenth Petterssons förslag är emellertid dess utgångspunkt: ”I allt större utsträckning verkar anställda, arbetsgivare och läkare acceptera sjukskrivning som ett sätt att lösa akuta problem på arbetsplatsen eller i familjelivet”. Han skriver också att det ”finns en tendens till att i dag, i större utsträckning än förr, tolka en besvärlig livssituation, som till exempel kan bero på konflikter på arbetet eller i familjen, som en sjukdom”.

Här borde varje sjukskriven, varje läkare och varje annan rehabiliteringspersonal ha satt morgonkaffet i halsen. Är detta något annat än en omskrivning av kristdemokraternas ordförande Alf Svenssons uttalande från i somras att ohälsotalens ökning beror på ett ökande sjukskrivningsfusk?

En utredare kan naturligtvis inte påstå detta utan hårddata i ryggen. Så jag går till rapporten för att läsa det statistiska underlaget. Naturligtvis finns inget. Rapporten är ett kort, tjugosexsidigt alster utan belägg för dessa påståenden.

Självfallet kan en konflikt på arbetsplatsen förorsaka psykisk ohälsa. Enligt Pettersson innebär det dock att vederbörande inte skulle vara sjuk, och att läkare generellt saknar förmåga att bedöma människors ohälsa (de gör en feltolkning av patientens hälsotillstånd).

Att se en före detta fackföreningsledare och numera en av landets högsta ansvariga för arbetsmiljöfrågor falla in i kören som beskyller sjukskrivna - och deras läkare, som ställer diagnoserna! - för fusk, låt vara med viss omskrivning, är inget annat än en örfil von oben på utsatta människor.

Vilket är det sista de behöver.

tisdag, december 10, 2002

Oss torpare emellan

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 021210

Anders Ehnmark
Krigsvinter. Dagbok från skogen
Atlas

Det är något alldeles visst med torp. Själva ordet ger en förnimmelse om det förutvarande. Att vistas i torp är också att ta in det förgångna en aning. Det gamla sitter i väggarna.
     Ett torp ligger aldrig vid havet, utan invid skog och tjärnar, åkrar och grusvägar. Vid havet finns sommarstugor, där man kan fira stugsistan i slutet av augusti. En omöjlighet i ett torp - potatisen är ju inte upptagen än. Knappt har ens veden burits in i vedboden.
     Man tänker annorlunda i torpet. Kanske för att det gamla tränger sig på, kanske för att tiden och tempot mjukas upp en aning. Det smakar också annorlunda i torpet. Om hösten brukar vi köpa samma vin som vi drack i torpet under sommaren, för att känna hur det smakar i stan. Och i torpet föredras kokkaffe, medan vi i stan inte kan vara utan cappuccino eller caffe latte.
     Kanske beror skillnaden på att det skapas ett avstånd till kulturen. Det är i alla fall Anders Ehnmarks tolkning i hans senaste bok Krigsvinter (Atlas). Boken är skriven från torpet i Taxinge där han bor året om. När händelser i ens närområde sker i ett långsamt tempo och är givna, kan man koncentrera sig på det andra.
     Det andra är i den här boken det krig (var det ett krig? inte? vad var det då?) som underblåstes av en närmast enig mediakår och utfördes främst av USA i Afghanistan.
     Det andra är också terrorism, och vad det är för något, egentligen. Ehnmark visar hur vi snabbt och lätt kan konstruera märkliga principer när terrorister jagas. En sådan princip är straff på förhand. Syftet är att förhindra brott, så för säkerhets skull utdelas straffet redan innan brott begås.
     Krigsvinter innehåller också en av Ehnmarks självklara käpphästar: nutidens oförmåga att se det gamla i det som händer. Ser vi inte det, framstår allt pågående som nytt, och allt som är nytt är svårt att förstå, eftersom referensramar saknas.
     Ehnmarks poäng är dock att så är sällan fallet. Det är en retorik, det nyas retorik, som utövar makt, så att märkliga principer kan införas utan att någon reagerar nämnvärt. Retoriken försöker ”oförståeliggöra”, som Ehnmark skriver, det vill säga formulera det som skulle kunna förstås med tidigare kunskap på ett obegripligt sätt.
     Denna vinters krig och terrorism beskådas genom lövverk, från svampstället, under kontemplation över bins beteende och under tillagning av stuvad lake i Ehnmarks torp. Naturens långsamhet skapar bättre klarhet, är mottot.
     Läser man boken som jag, långsamt, från torpets horisont, innehåller den en djup och allvarlig kritik mot 11:e septembers efterdyningar. Läser man boken snabbt, med stadsjäkt, framstår kritiken nog snarare som försynt.
     Hur läser du?

onsdag, november 13, 2002

Gratisarbete - nej tack!

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 021113

Mediadrevet exploderar. Jan O Karlsson bör avgå! Jag har haft svårt att se de avgörande argumenten - annat än att tidningar vill sälja lösnummer med mördande rubriker.

Nog bör även ett statsråd få göra fel, som i fallet med den privata middagen som Karlsson missuppfattade som arbetsmiddag. Jag har svårare att fördra att det kontrollsystem som ska förhindra dylika misstag inte fungerar. Och att Karlsson har en övergångslön om 8 800 Euro skattefritt per månad från sitt arbete vid EU:s revisionsrätt säger snarare något om EU än om Karlsson.

Men efter måndagens presskonferens rågades även mitt mått. Jan O Karlsson meddelade där att han skänker hela sin statsrådslön till en minnesfond. Varför? För att blidka opinionen. Det betyder att han åtar sig ett av det offentliga Sveriges absolut svåraste arbete, utan lön - gratis. Snacka om att sänka ackordet för övriga statsråd.

Frågan inställer sig genast: Vad är det i statsrådsarbetet som lockar i sådan omfattning att arbetsinsatsen inte behöver avlönas? Det enda svar jag kan komma på är makt; att få bevara sin plats i maktens korridorer; att få behålla sitt inflytande; att få tillhöra den innersta kretsen. Att få bestämma.

Makthunger är det sämsta skälet att bli statsråd. Att arbeta för sin lön är ett betydligt bättre skäl. Särskilt för en socialdemokrat.

fredag, november 08, 2002

Nattsvarta slut

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 021108

Bör filmer ha ett lyckligt slut? Skapa hopp för framtiden? Ett sätt att förstå ett lyckligt slut är att besökaren lämnar biografen i en sinnesstämning som filmmakaren önskar. Det behöver inte betyda att de får varandra på slutet eller att hjälten överlever. Två av höstens mest nattsvarta - och intressanta - filmer slutar på ett sätt som gör att begreppet hoppfullhet noga måste tänkas igenom.

Lukas Moodyssons Lilja 4-Ever slutar med att 16-åriga Lilja begår självmord genom att hoppa från en bro. Vad består det hoppfulla i det slutet? Moodyssons hopp står till religionen. Lilja får återse sin vän Volodja efter döden, plågoandarna försvinner och hon blir fri. Death is not the end, sjöng Bob Dylan. Kanske det. Men hoppfullheten förutsätter en stark tro. Utan tro är filmens slut helvetiskt.

Filmen Ensam mot alla av fransmannen Gaspar Noé gestaltar hur en människa alieneras från samhället, människorna och - framför allt - fundamentala värden. Noé ger en fingervisning om hur filmen hade kunnat sluta om inget hopp alls funnes om mänskligheten: in limbo. I helvetets förgård. Nu slutar filmen med det hoppfulla budskapet att alla människor trots allt har en moralisk botten längst därnere. Men avståndet till botten framstår som närmast övermäktigt långt, vilket skänker begreppet hopp nya dimensioner.

Hoppet är det sista som överger människan, sägs det. Frågan är om dessa svarta slut förmår skapa hopp hos biobesökaren. Och om det var regissörernas avsikt.

tisdag, oktober 29, 2002

Piratjakt på nätet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 021029

Nu bedriver Antipiratbyrån en egen jakt på Internetanvändare som piratkopierar musikfiler, film och datorprogram för spridning, enlig Internetworlds nätupplaga (17/10).

Antipiratbyråns anställda kopplar upp sig på kända fildelningsprogram och spårar upp datoradresserna hos de som sprider upphovsskyddat material. Därefter anmäls datorinnehavarna till Internetleverantörerna i hopp om att spridarna ska stängas av.

I allmänhet är olaglig spridning av filer ett kontraktsbrott, varför också Internetleverantörerna i de flesta fall stänger av användaren direkt. Vissa varnar dock först.

Upprörda nätanvändare talar om Stasifasoner. Att byta musikfiler med varandra på nätet har blivit en självklar verksamhet. Precis lika självklar som att på vinylens och kassettbandens tid låna skivor av sina vänner och spela in dem på kassettband. Positionerna är låsta i extremlägen. Någon form av kompromiss behövs.

Eftersom en dialog sannolikt är omöjlig att få till stånd, behövs medlare. De främsta kvaliteterna hos medlaren torde vara insikt i kultur och insikt i teknik. Kombinationen är dock ovanlig. Det gäller att förstå både nätanvändares protest som ligger implicit i beteendet och upphovsmäns självklara behov av ersättning för arbete.

En dialogöppnare vore en betalform för exempelvis musikfiler på nätet, där betalningen går direkt till upphovsmannen. En musikälskare skulle sannolikt inte ha något emot att betala några tjugor för en cd under sådana förutsättningar.

En annan dialogöppnare vore att diskutera ”den nya ekonomin” inom musikbranschen. Vore det möjligt att skänka bort musikfilerna på nätet och ta betalt för annat? Om huvudsyftet för branschen är att upphovsmännen ska få en rimlig ersättning för arbetet, spelar det ingen roll hur de ersätts.

För ett är säkert: att tro att det går att hindra nätanvändare att byta filer med varandra är enbart befängt. Det går nämligen inte att använda Internet till annat.

fredag, oktober 25, 2002

Patriarkatet parerar

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 021025

Patriarkatet slår tillbaka! Det kunde ha varit titeln på en film av George Lucas, men är reaktionen på att Kommunal aviserar att de säger upp sitt löneavtal.

Kommunal organiserar främst lågavlönade och kvinnodominerade yrkeskategorier inom vård, äldreomsorg och barnomsorg. Två års lokala förhandlingar inom ett treårigt avtal har inte kunnat minska löneklyftan mellan kommunals medlemmar och andra yrkeskategorier. Därför sägs avtalet upp.

Omedelbart skriver Konjunkturinstitutet (KI) ned prognosen för landets tillväxt från 1,9 till 1,6 procent. Omedelbart ökar de långa räntorna och bolåneräntorna. Omedelbart sjunker kronans värde. Detta sker naturligtvis inte med automatik. Människor fattar besluten.

Reaktionen från de ekonomiska strukturerna talar om för oss att kvinnors löner ska hållas nere, att kvinnors underordning ska befästas i samhället och att jämställdhet är ett hot mot rådande samhällsordning (läs: patriarkatet) vilket inte accepteras av den ekonomiska makten. Kan det sägas tydligare?

tisdag, oktober 08, 2002

Utbränd? Bli stoiker

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 021008

Är det dags för en renässans för en mer stoisk livshållning? Med största intresse läser jag tre essäer om en något marginaliserad filosofi, närmast en livshållning, i senaste numret av Axess (nr 6/2002).

Eva-Carin Gerö, lektor i grekiska, skriver i sin essä stoicismens framväxt, från grundaren Zenon från Kition 300 f kr, till Epiktetos i Rom andra århundradet efter Kristus. Idéhistorikern Bo Lindberg tecknar mötet mellan stoicismen och den moderna tiden, från senrenässansen och framåt.

Stoicismen som livshållning innebär i huvudsak att undertrycka sina känslor till förmån för förnuftet, idka stark självbehärskning, utöva principfasthet - och framför allt att underkasta sig ödet. Det som sker, sker av nödvändighet. Stoicismens tes är att ”man i nödvändigheten är som friast”. Att göra det jag måste är att göra det jag vill.

Sett genom ett genusraster kan stoicismen ses som en livshållning som appellerar mer till manen än till kvinnan. I romanen En riktig man uthärdar Tom Wolfes huvudperson sitt öde genom att läsa Epiktetos i fängelset. Och blir en riktig man. En tolkning av Susan Faludis bok Ställd är att samhällets nedvärdering av stoiska ideal upplevs som ett förräderi mot amerikanska män.

I den tredje essän i Axess diskuterar idéhistorikern Karin Johannisson stoicismen bland annat i samband med nutidens ohälsa i form av stressymptom, utmattning och utbrändhet. Med en mer stoisk livshållning skulle människor kanske härda ut bättre inför de faktorer som skapar ohälsan. Människor skulle bättre acceptera sin situation.

För dagens upplysta människa kan stoicismens ödestro lätt bli en undergivenhet inför överheten, dess självbehärskning ett sätt att tvingas bita ihop inför påtvingad stress och merarbete, och dess undertryckande av känslor kan skapa likgiltiga människor fria från engagemang.

Så frågan är om stoicismens ideal är önskvärda som ett sätt att komma tillrätta med dagens utbrändhet. Kanske är vi till och med alltför stoiska i vårt förhållande till arbetet. Kanske borde vi känna efter ännu mer och inte bita ihop så förbannat.

tisdag, september 24, 2002

Om diversifierade universitet

Kaj Sköldberg
Miriam Salzer-Mörling
Över tidens gränser
Visioner och fragment i det akademiska livet
Carlssons

”Universiteten håller kanske på att vinna hela världen, men att förlora sin själ (…) Annorlunda uttryckt håller de kanske på att lyckas till döds.”
     Så lyder essensen i den senaste boken av granskning och kritik av högre utbildning. Över tidens gränser (Carlssons) är skriven av två forskare i företagsekonomi med organisationskultur och -filosofi som specialområden: Kaj Sköldberg och Miriam Salzer-Mörling.
     Det är en mycket förtjänstfull bok. Den vill inympa ett krismedvetande över de senaste decenniernas utveckling av universiteten och mana till förändring.
     Visioner och fragment anges i undertiteln som bokens bärande delar. Visst, men den största förtjänsten är historieskrivningen och de internationella utblickarna. Universitetets tillblivelse och ideal i Bologna och Paris på 1200-talet över svenska universitets uppkomst i mitten av seklet, den humboldtska visionen om universitetets roll i 1800-talets Tyskland, för att landa i nutidshistorien.
     Det centrala i krisen sker i universitetets omvandling från elituniversitet till massuniversitet. Men nej, det är inte en kritik mot att fler människor får tillgång till högre utbildning, utan krisen består i hur universiteten organiseras under denna tillväxtprocess. Främst avses det politiska inflytandet i organiserandet.
     Grundproblemet i de senaste decenniernas reformer av universiteten är, enligt författarna, dels den instrumentella synen på kunskap, dels universitetens homogenisering.
     Problemen inleds med 1977 års reform, där universiteten förvandlades till nyttomaximerande yrkesskolor, med likriktning och central planering av grundutbildningen som huvudingredienser.
     Med 1993 års reform, under Per Unckels ledning, sker en viss uppluckring av planeringstänkandet och en form av mångfald införs inom såväl forskning som utbildning. Linjesystemet skrotades och ett flertal forskningsstiftelser inrättades.
     Men grundinställningen är den samma: en instrumentell syn på universiteten. Högre utbildning ses som medel för att uppnå något annat, inte något mål i sig. Om den socialdemokratiska politiken såg högre utbildning som medel för offentlig sektor, såg den borgerliga politiken på 90-talet högre utbildning som medel för näringslivets behov.
     Sedan fortsatte problemen och nya tillkom under ledning av Carl Tham, men har mjukats upp en aning under Thomas Östros ministär.
     Författarna håller minsann inte inne med kritiken mot 90-talets olika politiska reformer och beslut rörande högre utbildning, vilket gör detta avsnitt till en läsvärd nutidshistorik. ”Gör så lite som möjligt”, är författarnas avslutande råd till dagens högskolepolitiker.
     Ordet fragment i undertiteln avser två saker. Fragment är korta avsnitt där främst den ene författaren, Kaj Sköldberg, berättar personligt om sina upplevelser av att arbeta med undervisning och forskning, först vid Umeå universitet, sedermera vid Stockholms universitet.
     Tanken med fragmenten är att ge läsaren inlevelse i universitetskulturen, men de saknar ofta koppling till övriga avsnitt och blir ibland excesser i Sköldbergs egen präktighet.
     Fragment är också en del av författarnas vision om framtidens universitet.
     Universitetets framtid står inte att finna i återupprättandet av ett elitistiskt elfenbenstorn, men inte heller i dagens kursfabriker, där massutbildning av studenter sker på löpande band, där en affärsmässig kultur styr och där externa intressenter får allt större kontroll över forskningens innehåll.
     Universitetet bör ses som arenor för kunskapsbildning - inte fabriker för kunskapsöverföring. Som sådana ska de vara universella, men diversifierade.
     Det universella diversitetet skapas genom mångfald. Mångfald av forskningsfinansiärer, olika ägandeformer av lärosäten, differentierat antagningssystem, en indelning av den högre utbildningen i flera nivåer. Förslagen att öka mångfalden är flera, och inbjuder till ifrågasättande och diskussion.
     Diskussioner om universitetets vision, roll och kris hålls vanligtvis inom lärar- och forskarkollektivet. Mindre vanligt är att studenterna inbjuds till dessa diskussioner. Det är olyckligt och kan skapa onödiga mål- och värdekonflikter.
     Med denna bok på en inledande universitetskurs skulle också studenter få förståelse för universitetets kris: att en låg undervisningsvolym och stora studentgrupper inte enbart är uttryck för universitetens låga resurstilldelning, utan något betydligt djupare.

fredag, september 13, 2002

Äldre rasistiska män

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren, 020913


Reportaget om kommunpolitikers dubbelmoral och hyckleri i SVT:s Uppdrag granskning kan mycket väl vara årets viktigaste journalistiska insats. Det finns många infallsvinklar, har vi sett de senaste dagarna, att diskutera den ynkedom reportaget uppvisade. En infallsvinkel som också borde diskuteras är kön. En annan är ålder.

De grövsta främlingsfientliga - och rentav rasistiska - uttalandena gjordes av män, företrädesvis äldre män. Den moderate man som berättade om hur han särskiljer en svart människa från en apa såg ut att vara i pensionsåldern. Den moderate man som påstod att muslimer enbart är bra på barnafödande och systemutnyttjande såg ut att närma sig pensionsåldern. Den socialdemokratiske man som menade att muslimerna är livsfarliga för det svenska samhället såg ut att vara i övre medelåldern.

Några män var dock yngre; den moderate man som menade att kommunens invandrare var människor som Pinochet missade såg ut att vara i medelåldern, liksom kristdemokraten som hävdade att i stort sett alla invandrare från Östeuropa bluffar. Få kvinnor. De flesta män. Många äldre.

Dagen efter reportaget i Uppdrag granskning läser vi på DN Debatt att några seniora professorer och journalister hävdar att äldre människor diskrimineras i det politiska systemet. Äldre människor får allt färre platser i de beslutande församlingarna, menar de.

”Ingen frågar i dag efter den kompetens, det kunnande och den erfarenhet som de äldre samlat på sig. Ingen snuddar ens vid tanken att de äldre skulle kunna ge balans och allsidighet vid bedömningen av samhällsfrågorna”, skriver artikelförfattarna.

Att artikeln sammanfaller i tiden med reportaget i Uppdrag granskning är ironi på hög nivå. Den balans och allsidighet de äldre, manliga partifunktionärerna visade i Uppdrag granskning vid bedömningen av den samhällsfråga som rör invandring tåls nämligen att vara utan.

onsdag, april 03, 2002

En pyrrhusseger

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 020403


I en artikel här på kultursidan (14/3) skrev jag om hur Umeå universitets jurist med hänvisning till personuppgiftslagen (PUL) anmodade mig att antingen begära samtycke från personer jag nämner vid namn i de texter jag i egenskap av universitetslärare publicerar på webben, eller plocka bort texterna.
    Efter mina invändningar om att texterna inte strider mot PUL, hävdade juristen att universitetet måste tolka PUL strängare än övriga samhället behöver. Efter ytterligare invändningar gick ärendet till universitetets rektor, Inge-Bert Täljedal, som nu (26/3) har fattat beslut i ärendet.
    Beslutet är dock ingen trevlig läsning. Inte heller enkel, eftersom Täljedal lägger sig vinn om att uttrycka sig så svårtillgängligt som bara är möjligt.
    I sakfrågan ges jag rätt på kort sikt. Varje institution vid universitetet får själv avgöra vad som ska publiceras på webben ”efter bästa förmåga och förstånd”. Det innebär att mina texter nu också är tillbaka på webben.
    Risken är dock att det är en pyrrhusseger. Beslutet gör mig bedrövad och jag ser beslutet som illavarslande för universitetslärares och forskares möjligheter att agera i den offentlighet Internet möjliggör.
    Täljedal slår nämligen fast att PUL ska tolkas strängare än nödvändigt. I beslutet framgår det att en person som nämns vid namn på någon av universitetets webbsidor kan – oavsett skäl! – hävda att denne inte vill omnämnas – och då ska universitetet ”ovillkorligen” ta bort webbsidan.
    Det kan få oanade konsekvenser. Det innebär att vilket skäl som helst är giltigt för att stoppa en forskare att publicera en forskarrapport på webben.
    Ett exempel: Om en forskare i statsvetenskap skriver en rapport som refererar texter skrivna av olika politiker, men som inte faller ett visst politiskt etablissemang (eller en enskild politiker) i smaken, så räcker det som skäl för att tvinga forskaren att ta bort rapporten från webben.
    Därmed betraktar Täljedal universitetslärares yttrandefrihet som underordnad ett odefinierat och vagt integritetsskydd. Med detta ställningstagande ger han samtidigt svaret på frågan i min tidigare artikel huruvida universitetet ska bli tystare: ja, det ska det.

DET ÄR en inställning som strider mot hur PUL tolkas av högre rättsinstanser – trots att rektors beslut innehåller en pekpinne om att universitetet och dess anställda ska agera med ”respektive lagstiftnings ändamål för ögonen”.
    Högsta Domstolen i Sverige har i Ramsbromålet slagit fast att yttrandefriheten ska överordnas alltför vaga integritetskrav genom att definiera PUL:s undantagsregel om journalistiskt ändamål.
    Likartad bedömning har EU-kommissionen gjort i ett pågående mål i Svea hovrätt, där hovrätten begärde en tolkning av EU:s dataskyddsdirektiv som PUL utgår från. EU-kommissionen ger yttrandefriheten högre prioritet än vaga integritetskrav.
    Varför tar Täljedal ställning mot yttrandefrihet vid universitetet? Ett sätt att förstå hans inställning är att han i beslutet uttrycker en farhåga om att allmänhetens förtroende för universitetet annars riskerar undergrävas.
    Det förstår jag inte. Troligare är det att universitetets förtroendekapital minskar radikalt om dess rektor på vaga grunder inskränker lärares och forskares yttrandefrihet, och därmed låser dörren till elfenbenstornet så att allmänheten försvåras att ta del av universitetets forskning och annan information.
    Offentlighet skapar förtroende. Inte motsatsen.

onsdag, mars 27, 2002

Den hemska sanningens smärta. Nea Mellbergs avhandling om mödrar till sexuellt utnyttjade barn är en forskningsbragd

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 020327


Nea Mellberg
När det overkliga blir verklighet
Boréa

GÅR DET att förstå en mors situation när hon inser att hennes barns far har förgripit sig sexuellt mot barnet?
    Med den nyligen publicerade avhandlingen När det overkliga blir verklighet (Boréa) gör umeåsociologen Nea Mellberg en närmast heroisk insats för att begripliggöra det ohyggliga. Det är en berättelse på ett halvt tusen sidor med närmast dramaturgiska inslag, där vi på djupet möter tretton mödrar och deras svåra situation.
    Vad innebär det för en mor att få veta att hennes barn utnyttjats sexuellt av pappan eller den man hon lever med? Eller att börja ana att pappan går över sexuella gränser med barnet? Vad kan hon göra? Vilken betydelse har omgivningen för moderns förståelse av situationen?
    Giltiggörandets process är Mellbergs föremål för avhandlingen i stort. Den processen innefattar mödrarnas mödosamma tolkningsprocess av vad som hänt mellan mannen och deras barn.
    Det är en oerhört smärtsam process, alltför fylld av skuld och självrannsakan. Det är också en process där verkligheten omkonstrueras radikalt.
    Mödrarna både åläggs och tar på sig ansvaret för organiseringen av det fortsatta livet för alla inblandade. Det blir väldigt tydligt i en av berättelserna, där kvinnan förutsätts upptäcka övergreppen, förstå, reparera och även förhindra nya övergrepp. Detta förutsätts främst från det omgivande samhället; allt från vänner och grannar till myndigheter.
    Männen verkar, efter eventuella juridiska prövningar, vara befriade från den typen av ansvar.

HUR KAN ett fenomen som fäders sexuella övergrepp mot barn existera? Även om det inte är avhandlingens syfte att förklara orsaken, ger Mellberg en kulturell inramning till detta fenomen.
    En kulturell faktor är att under de sexualliberala 60- och 70-talen uppmuntrades sexuell gemenskap mellan föräldrar och barn – trots vetskapen om att det är olagligt. Psykiatriker och psykologer skrev debattinlägg i exempelvis tidskriften Vi Föräldrar och argumenterade för att sexuella lekar mellan föräldrar och barn enbart är tecken på lyckliga förhållanden.
    Det är ett exempel på hur snabba skiftningarna i våra konstruktioner av verkligheten är. Det som för 30 år sedan av experter konstruerades som sunda relationer, konstrueras i dag som övergrepp.
    Avhandlingens empiriska del måste ha varit ytterst känslig att genomföra. Mellberg visar stor empati inför mödrarnas situation och närmar sig dem med en beundransvärd skicklighet. Innan människor som befinner sig i så utsatta situationer kan ens överväga att delta i intervjuer med en forskare, måste förtroende skapas.
    Mellberg ställer den så viktiga forskningsetiska frågan själv: Kan forskaren skada de kvinnor hon intervjuar, genom att de ges möjlighet att återberätta svåra händelser? Hon hittar inga tecken som tyder på det. Tvärtom, de intervjuade kvinnorna ser sina berättelser som viktiga att offentliggöra. De vill berätta.

MIN TANKE går också till Mellberg själv. Det framgår tydligt att samtalen med kvinnorna är extremt slitsamma; berättelserna blandas med gråtattacker och avbryts ibland för att någon måste kräkas. Mellberg känner vanmakt och hopplöshet inför deras situation. Har det funnits någon form av psykologisk back-up för forskaren att samtala med? Eller anses det räcka med kollegor på institutionen?
    Ett vanligt vetenskapligt krav är repeterbarhet – särskilt inom experimentella vetenskaper, särskilt inom naturvetenskap. Med repeterbarhet menas att forskningsprocessen ska utföras så ”objektivt” att vilken forskare som helst ska kunna upprepa den och nå samma resultat.
    Mellbergs avhandling visar att om ett sådant krav ska följas, får vi aldrig veta något om situationen för de mödrar vars barn blivit sexuellt förgripna.
    Att Mellberg själv är kvinna och mor är av avgörande betydelse för dels att nå tillit till mödrarna, dels att kunna tolka och förstå deras berättelser. Hon har inte erfarenhet av att ha barn som utsatts för övergrepp, men hon delar mycket annat av moderskapets erfarenheter – skuld inför att inte räcka till, oro för barnens väl, osäkerhet, vånda och vanmakt inför osäkra situationer.

Jag skulle vilja gå så långt att avhandlingens forskningsprocess skulle aldrig kunna genomföras av en man, eftersom den nödvändiga tilliten till mödrarna sannolikt inte skulle kunna uppstå.
    En styrka med avhandlingen är det sätt som mödrarnas berättelser involveras i texten. Läsaren upplever stor närhet till de intervjuade. Det största kraftprovet är dock att Mellberg lyckas tolka och analysera berättelserna – vilket är en värderande verksamhet – utan att vara fördömande.
    Hon sätts särskilt på prov när det visar sig att en av mödrarna väljer att leva vidare med den man som förgripit sig på hennes dotter – trots att dottern ser detta som ett oerhört svek och inte förmår bo hemma, utan måste flytta till fosterhem.
    Hur lätt vore det inte att döma en sådan handling? Men Mellberg visar en underbar respekt för mödrarnas oerhört svåra situation och säger mellan raderna att det viktiga är att förstå – inte att döma!
    Detta är en bland de mest angelägna avhandlingar jag läst. Kan forskaren göra något viktigare än att generera kunskap om djupt mänskliga problem som tidigare varit höljda i dunkel?

tisdag, mars 19, 2002

Horisont på vid gavel

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 020319


Jag läser att den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer har avlidit, 102 år gammal, och plockar fram en av de fåtaliga översättningarna av hans filosofi för att bläddra lite i.
    Det är i och för sig inte vilken som helst, utan Gadamers huvudverk: Sanning och metod (i urval) som publicerades på Daidalos 1997. Det är främst två teser i denna bok som fastnar hos mig.
    Den ena gäller vetenskapens nedvärdering av konstens sanningsanspråk, och Gadamers uppvärdering av detta anspråk. Finns kunskap i konsten? Ja, svarar Gadamer. Den kunskap som konsten rymmer är emellertid inte den omedelbara estetiska upplevelsen, som uteslutande är subjektiv.
    Nej, konsten rymmer en historisk förståelse och ger upphov till självförståelse. Genom konsten förstår vi oss själva och den tillvaro vi är utkastade i.
    ”Konst är kunskap och erfarenheten av konstverket betyder delaktighet i denna kunskap.” Konstens sanning är dock skild – men inte underordnad – vetenskapens sannings- och verklighetsbegrepp.
    Hur når vi konstens kunskap? Gadamers formulerar sin hermeneutik, sin tolkningslära, i den andan. I grunden handlar hermeneutiken om att nå förståelse. För Gadamer är förståelsen ”till sitt väsen en verkningshistorisk process”.
    Den andra tesen som fastnar hos mig är kärnan i denna process: horisontsammansmältningen. När den samtida och den historiska horisonten smälter samman nås förståelse.
    Den samtida horisonten är den situation som till stor del är bestämd av våra fördomar, vår förförståelse. Det är den horisont vi lever i. För att nå en förståelse som sträcker sig längre än våra fördomar, vår förförståelse, krävs att vi öppnar en historisk horisont.
    När det förflutna, den historiska horisonten, inordnas i den egna horisonten, den samtida horisonten, sker sammansmältningen av horisonter. Att nå förståelse förutsätter att vi utmanar oss själva och våra fördomar; förändras inte dessa när vi tolkar en företeelse, har vi heller inte nått verklig förståelse.
    Vi kan därmed aldrig uppfatta oss själva som nog när vi försöker förstå något, men vi kan heller aldrig undfly vår egen ståndpunkt.
    Varför begreppet horisont? Med horisont avser Gadamer ”den synkrets, som omfattar och omsluter allt det, som är synligt från en bestämd punkt”.
    Begreppet är lämpligt, menar Gadamer, därför att det uttrycker ”den överlägsna vidsynthet, som man måste ha för att förstå. Att öppna horisont betyder alltid att man lär sig se utöver det som är nära och alltför nära.”
    Ett steg i lärandet är att öppna Gadamers horisont.

torsdag, mars 14, 2002

Så tystas universitetets fria röster

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 020314


I Högskolelagen 2§ står det att utöver utbildning och forskning har universitet och högskolor en tredje uppgift: ”Högskolorna skall också samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet.”
    Detta kan göras på många olika sätt. Samverkansprojekt med företag och andra organisationer, enskilda forskare som håller offentliga föredrag, författande av populärvetenskaplig litteratur är bara några exempel.
    Som universitetslärare har jag valt att fullgöra den tredje uppgiften genom att på kultursidor i dagspressen skriva recensioner och andra typer av artiklar som rör mitt ämnesområde eller som rör vetenskap och högre utbildning i allmänhet. Företrädesvis på denna kultursida.
    För att bättre fullgöra den tredje uppgiften publicerar jag även artiklarna (liksom forskningsrapporter, tidskriftsartiklar och konferensbidrag) i efterhand på min webbplats, för att öka tillgängligheten för allmänheten.
    Det sistnämnda förfarandet har upprört universitetsjuristen vid Umeå universitet. I ett e-brev till mig den 18/2 anmodar han mig att inhämta ett uttryckligt samtycke från de personer som omnämns i mina artiklar – eller ta bort artiklarna. Universitetsjuristen menar nämligen att jag ”inte under några som helst omständigheter” får publicera personuppgifter utan samtycke på Internet. Efter två veckor kommer juristen att kontrollera efterlevnaden av sin anmodan.
    Detta är häpnadsväckande – milt uttryckt! – i flera avseenden.
    Universitetsjuristen anger inget skäl, utan formulerar enbart ett förbud och befaller en åtgärd. Ingen hänvisning till lagrum och tolkningspraxis för detta lagrum – vilket enligt min mening är ett minimikrav när det rör något så allvarligt som ett försök till inskränkning i yttrandefriheten.
    Universitetsjuristens ordval – samtyckeskrav vid publicering på Internet – associerar jag emellertid till Personuppgiftslagen (PUL).
    Innan jag begär samtycke från personer jag nämner i artiklarna eller tar bort dem från webben, ville jag dock vara säker på att juristens bedömning är rimlig. Det finns nämligen två saker som starkt talar mot.

För det första finns sedan 1/1 2000 ett tillägg till PUL som säger att harmlösa personuppgifter får publiceras utan samtycke från de namngivna. Med ”harmlös” avses att ingen risk föreligger för integritetskränkning. Därmed måste de personuppgifter jag publicerar bedömas utifrån ett ”harmlöshetskriterium”. En referens till en författare och dess publicerade verk (t ex en bok) anser jag vara harmlös personuppgift. Därför måste varje personuppgift bedömas var för sig.
    För det andra är texter med ett journalistiskt ändamål undantagna samtyckeskravet i PUL (7§). Vad som är ett journalistiskt ändamål har Högsta Domstolen i en dom (mål B 293, den 12/6 2001) definierat som att "informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse som rör allmänheten". Enligt min mening ryms mina artiklar inom denna definition, varför de också bör utgöra undantag från samtyckeskravet.
    Men, nota bene, jag är öppen för att mina lekmannatolkningar av lagen och HD:s dom kan skilja sig från juridiska tolkningar. Därför är det ytterst viktigt att universitetsjuristen anger argument i form av hänvisning till lagrum och tolkningspraxis.
    I förnuftets kyrka borde argumentet ha större makt än auktoriteten; ”the force of the better argument” är ett sätt att uttrycka en grund för det kritiska tänkandet och förhållningssättet vid universitetet.
    När universitetsjuristen sent omsider svarar, är hans ståndpunkt ytterst förvånande: Han är enig med mig i mina två ovanstående invändningar - men universitetet bör, menar han, ha en annan, restriktivare tillämpning av PUL än samhället i övrigt.
    Det hävdar han utan hänvisning till någon universitetspolicy eller beslut i något universitetsorgan. Inte heller presenterar han några argument.

Huvudproblemet med PUL är att den står i motsatsförhållande till yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Ju restriktivare PUL tolkas, desto mer inskränks yttrandefriheten. Det är huvudproblemet i detta ärende.
    Universitetet är inte vilken samhällsinstitution som helst, utan har en speciell roll och uppgift i samhället. Borde inte universitetet vara öppnare än andra samhällsinstitutioner? Borde inte universitetet verka för att frigöra kunskap och information, i stället för att låsa in den?
    Om yttrandefriheten hotas på detta sätt, hotas inte samtidigt forskningens frihet?
    När jag därför ber juristen om ytterligare förtydliganden och skäl, får jag per e-post svaret ”Jag har inget att tillägga. Jag överlämnar frågan till berörda beslutsfattare för erforderliga åtgärder” – utan att ange vilka som är de berörda beslutsfattarna. Utan att ange besvärshänvisning. Vart vänder jag mig i den fortsatta processen?
    Storheten i Kafkas roman Processen är tidlösheten, har det sagts. Så sant.
    Med grumliga eller outtalade skäl försöker universitetsjuristen i praktiken att inskränka min grundlagsskyddade yttrandefrihet. Det är en obehaglig upplevelse.
    Hans anmodan kan därmed också uppfattas som kränkande. Varför får enbart en enskild anställd denna anmodan, när det finns ett otal webbsidor med namnuppgifter på universitetets webbplats?
    Eller är det kanske så att många av universitetets anställda har fått en liknande anmodan och kanske efterlevt den genom att plocka bort webbsidor och därmed fått sin yttrandefrihet inskränkt?

Nu är tidsfristen ute sedan drygt en vecka; jag har stängt webbsidorna och universitetets rektor har informerats om ärendet. Med viss förväntas emotses hans uppfattning i kärnfrågan:
    Ska universitetets anställda åtnjuta en lägre grad av yttrandefrihet än övriga samhällsmedborgare?
    Ska universitetet bli tystare?

fredag, januari 18, 2002

Djur slipper valfriheten

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 020118


Per Svensson
Musse är ingen mus
Ekerlids förlag

JAG HAR länge känt en viss irritation över de reaktioner media – främst kvällspressen – lyckats skapa kring enstaka djurs öden.
    Att en chimpans, noshörning eller björn hamnar i fel människohänder och utsätts för lidande är naturligtvis beklagligt, men jag får ofta en känsla av att människors upprördhet är större än när barn svälter eller när civila dör i krig.
    Varje gång slås jag av samma farhåga: Bidrar en uppvärdering av djur en devalvering av människovärdet?

DENNA FRÅGA diskuterar Per Svensson i boken Musse är ingen mus (Ekerlids förlag). Författaren är chefredaktör på Kvällsposten, och har ett förflutet som journalist på Expressen.
    Vare sig vi tar utgångspunkt i kristen människosyn (människan är skapelsens krona) eller sekulär humanism (människan är alltings mått) intar människan en särställning. Denna särställning ifrågasätts i dag. Per Svensson ger uttryck för stark indignation och viss ängslan för att djurrättsrörelsen, i sin legitima iver att minska djurs lidanden, också reducerar människans absoluta värde.

FRAMFÖR ALLT är det den utilitaristiske filosofen Peter Singer som är måltavlan för Svenssons kritik, eftersom Singer har framstått som djurrättsfilosofins galjonsfigur.
    Singers utgångspunkt är att vi inte kan ge företräde till en viss varelses liv enbart på grund av dess arttillhörighet. I så fall gör vi samma sak som rasister; ger företräde åt dem som anses tillhöra samma ras. Denna ”rasism” kallar Singer speciesism, eller med ett försvenskat ord, artism.
    Jämförelsen stinker ordentligt. Vi delar på goda grunder in varelser olika arter, men på lika goda grunder finner vi inga människoraser. De som gör denna jämförelse (till exempel genom att likna slakterier med nazistiska utrotningsläger) utgår från en rasistisk ideologi.
    I Svenssons kritik av Singers filosofi blir snarare speciesism en del av humanismen. För en humanist är människan nämligen unik. Hon är dömd till frihet, för att tala med Sartre. Hon är dömd till moraliskt ansvar för sin frihet att ständigt kunna välja sin värld och inte vara styrd av sin biologi. Och dömd att känna ångest inför sina val. Helt i motsats till djur.
    Det är den biologistiska grundsynen hos djurrättsrörelsen som Svensson reagerar extra starkt mot. ”Det måste vara något i grunden fel med en filosofi som krymper människan till den grad att hon ryms i samma moraliska diskurs som en mollusk”, skriver han.
    Att hävda likheter mellan människa och chimpans med argumentet att deras arvsmassor till 97 procent är identisk, är enbart ett försåtligt argument. Försåtligt, eftersom det utgår från att generna definierar människan. Men arvmassan är ett högst godtyckligt och ytterst tveksamt kriterium på mänsklighet.

MED ETT annat kriterium, till exempel kemi, är vi till 100 procent lika. Är då inte människa och chimpans samma sak?
    Naturligtvis inte. Så frågan är vad som gör människan till människa. Bland ett flertal av Svenssons kriterier framstår ett som övergripande de andra. Det är förmågan att överskrida naturen - friheten att handla mot sina intressen, också mot sina biologiska intressen.
    En invändning mot boken är den guilt-by-association-teknik Svensson tillämpar. Frågan är om Peter Singer fortfarande är djurrättsrörelsens galjonsfigur, eller om rörelsens ideologi förändras.
    Vissa kan säkert reta sig på Svenssons förmenta vuxenhet, i det att han i viss mån reducerar den viktiga fråga han debatterar till en ungdomsfråga. Han jämför 60-talets vänstervåg med dagens djurrättsrörelser, och antyder en försiktighet till att övervärdera dagens ungdomsrörelser. Särskilt i en tid när ”ungdom” närmast mytologiseras så till den grad att tjugoåringar förutsätts ha insikter vuxna aldrig haft (eller förlorat med tiden).

MEN DEN retoriskt kraftfulla frågan reses ur denna jämförelse mellan 60-tal och 90-tal: Spelar det någon roll om det politiska engagemanget kommer från bilden av en flicka brinnande i napalm, eller från bilden av en broilerbur? För Per Svensson är svaret givet. Ja, det spelar roll.
    Musse är ingen mus är ett debattinlägg mot djurrättsrörelsens grundläggande idéer. Men i ännu högre grad är boken en påminnelse om vad människan är - och bör vara.
    En behövlig påminnelse.

torsdag, januari 03, 2002

Back in business

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 020103


BÖR MAN förhålla sig på något särskilt sätt till en artikel där en person som nyligen dömts mot sitt nekande levererar en ingående kritik mot rättsväsendet i en annan sakfråga?
    Bör man se texten som en allegori; som en dold kritik mot den process textförfattaren nyss varit involverad i? Eller som ett slags hämndaktion?
    Ingetdera. Jesús Alcalá är i senaste numret av Ordfront Magasin (nr 1-2, 2002) tillbaka i god form med en kritisk analys av aktörerna kring kravallerna i anslutning till sommarens EU-toppmöte i Göteborg.
    Kanske någon förvånas av den snabba comebacken. Tja, möjligen om den skett i DN, men inte i Ordfront. Chefredaktören för Ordfront, Leif Ericsson, var nämligen en bland de som tidigt höjde Alcalá över varje misstanke (se Ordfront nr 7-8, 2000).
    Kravallernas aktörer är tre: demonstranterna, polisen och domstolen. (Noterbart är att det politiska etablissemanget som möttes i Göteborg inte ses som en aktör.) Det är som om Alcalá vill ringa in det mest problematiska med dessa tre aktörer, och samtidigt fylla tomma gluggar i mediebilden av det som skedde kring EU-toppmötet i Göteborg i somras.
    Det mest problematiska med demonstranterna är inte nödvändigtvis de som brukar våld, utan de grupper som känner sig föranledda att genom omröstning medvetet välja en icke-våldsstrategi. Som om inte detta alternativ alltid är självklart. Att dessa grupper överhuvudtaget uppfattar en valsituation ”fräter på tilltron till grundvärderingarna”, menar Alcalá.
    När det gäller polisen är det inte nödvändigtvis eventuellt övervåld eller överreaktioner som är det största problemet, utan hemlighetsmakeriet. Att avgörande beslut sekretessbeläggs, beslagtagna filmer försvinner och poliser visar ömsom en in absurdum god iakttagelseförmåga, ömsom närmast blindhet, verkar enligt Alcalá vara ”lånat från diktaturer och totalitära stater eller de oväntade glimtarna av aningslös och helt öppen cynism”.
    Det stora problemet med domstolen är inte nödvändigtvis exempelstatueringen, utan domstolens oförmåga att göra fristående bedömningar. Trots att det gäller olika mål, med olika domare och nämndemän, är de flesta domarna mot olika tilltalade från kravallerna på avgörande punkter identiskt formulerade – hur våldsamt upplopp ska tolkas, hur rättspraxis ser ut, straffbestämning och beslut om utvisning.
    Detta, hävdar Alcalá, är ”ett grundskott mot de värden som gäller för en rättsstat”.
    Genom att lusläsa förundersökningar och domar uppdagar Alcalá grumligheter i kravallernas efterspel.