Nätkonst som utmanar upphovsrätt

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100325

Det finns konst på Internet och så finns det nätkonst (eller digital konst). Skillnaden ligger i materialet. Konstverk gjorda med fysiskt material såsom målningar på duk, skulpturer i diverse material eller fysiska installationer kan fotograferas, skannas och filmas för att visas på Internet.
             Nätkonst, däremot, är sådan konst där datorprogram, pixlar och nätverk utgör materialet. Ett exempel är umeåkonstnären Linda Bergkvists digitala konstverk. Bergkvists konst kan sägas vara estetiskt inriktad, stilsäker och tekniskt avancerad. Annan nätkonst är politisk, konceptuell och har installationen som form.
             Här tänker jag på den franske konstnären Christophe Bruno och hans senaste installation Logo.Hallucination. Han använder en programvara för mönsterigenkänning av bilder, som han använder för att söka igenom webbens oändliga bildhav för att finna likheter i olika bilders mönster.
             Installationens politiska del handlar om upphovsrätt till företags varumärken. Om ett varumärkes mönster finns i andra bilder, så kan det handla om intrång i någons immaterialrätt.
             Men vems? Vad är original och vad är kopia?
             Bilden av Jan Vermeers målning av en musiklektion äger likartat mönster som logotypen för Atari Games. Bilden av tropiska fisken har en mönsterlikhet som den välkända logotypen för Woolmark. Detsamma gäller fotot av ett kloakgaller, vars mönster känns igen som Microsofts logotyp.
             Fler exempel finns på webbplatsen "Logo.Hallucination", där man också får en liten inblick i hur datorprogrammet upptäcker likheter i mönster hos olika bilder.
             Som en del av installationen skickar Bruno ett allvarligt, men i konstverkets kontext ironiskt, mejl till fotografiernas upphovsmän och påpekar ett "potentiellt intrång i immaterialrätten" genom att bildens mönster helt eller delvis liknar ett känt varumärke. Samt att sådan användning av upphovsrättsskyddat material kan få legala konsekvenser.
             Nätkonstprojekt som detta utmanar många gånger vår föreställning om problemen med upphovsrätt och immaterialrätt i digitala miljöer mer än den bästa och mest förnuftiga argumentationen.
             Vilket är originalet? Hur långt i en mönsterigenkänningsprocess måste man gå för att skydda sin bild? Hur nära ett varumärkes mönster kan man vara med sin egen bild utan att göra intrång i upphovsrätten (eller omvänt)? Vid vilken gräns blir dessa frågor absurda?
             Eller med annan, mer juridisk terminologi, var går gränsen för en bilds unikhet, det vill säga dess verkshöjd?