tisdag, juni 27, 2006

Språklig självstympning

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060627 (Lix=49)

I senaste numret av Universitetsläraren (10/11 -06) är Akademiens ständige sekreterare oroad över språkförbistringen på de svenska universiteten. Allt mer undervisning sker på engelska, i stort sett all publicering inom naturvetenskap och medicin likaså.
     Honnörsordet är internationalisering. Men Horace Engdahl, som är en aforismernas mästare, menar att vi inte kommer att ha några tankar att internationalisera om inte forskare och lärare arbetar med sitt eget språk som redskap.
     ”Mitt eget språk är det dagsljus i vilket tingen framträder. Främmande språk är som små ficklampor med vilka man trevar sig fram i tunnlar”, är en av hans aforismer i artikeln.
     Han menar att när svenska vetenskapsmän började publicera sig på svenska under 1700-talet, i stället för det förhärskande latinet, stärktes den svenska vetenskapens ställning i Europa. Begreppsutvecklingen tog fart, empiriska observationer kunde formuleras på modersmålet.
     Svensk humaniora och samhällsvetenskap minskar internationellt i inflytande. Engdahls hypotes till orsaken är att forskarna inte skriver på svenska utan på en fattig kvasiengelska. Bättre vore att skriva på svenska och överlåta översättningen till proffs.
     I ännu en aforism säger Engdahl att:
     ”Det är bara på svenska som jag kan tänja på språkets regler och skapa nya betydelser, alltså säga något riktigt intelligent. Jag är dummare på engelska.”
     Upp till kamp, manar Engdahl. Det är livsfarligt för ett språk att förlora så viktiga domäner som utbildning och forskning till ett annat språk.
     Mer civil ohörsamhet på universiteten, mindre följsamhet, bland såväl universitetslärare som studenter.
     Kräv svenska!

onsdag, juni 21, 2006

Bättre förstå än förlåta Hagamannen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060621 (Lix=48)

Rättsprocessen som nu pågår i Umeå kring åtalet av den misstänkte Hagamannen Niklas Lindgren är en märklig historia. I efterhand kommer den säkerligen att analyseras och vändas in och ut på. Vi vet ju hur svårt det är att göra snabba analyser av det som pågår framför oss.
     En märklighet är Lindgrens försvarsadvokat Leif Silberskys roll. Som den ende från rättssalen som uttalar sig för media, ges han möjlighet att förmedla en föreställning om Niklas Lindgren som inte motsägs.
     Det senaste utspelet är att Lindgren ber de kvinnor han erkänt att han har misshandlat och våldtagit (eller försökt våldta) om förlåtelse.
     Förlåtelse är ett komplext och mångfacetterat begrepp. I vardagen används det som ett sätt att avvärja en konflikt, eller som ett sätt att ge någon återinträde till en gemenskap som den part som ber om förlåtelse på något sätt har komprometterat.
     Emellertid är förlåtelse främst ett religiöst begrepp som uttrycker en sorts relation mellan en gud och en människa. Ofta är förlåtelsen förknippad med offer eller en handling av gottgörelse.
     Guden ska först blidkas för att sedan ge absolution.
     Med dess religiösa över- och undertoner är förlåtelsen en absurd företeelse i ett sekulärt samhälle. I ett samhälle, där medborgarna är sekulära demokrater, är förståelse viktigare än förlåtelse.
     Den sekuläre ateistens förlåtelseprocess är en förståelseprocess; en process där såväl den som gjort någon illa försöker förstås, samtidigt som man försöker förstå sig själv och sina känslor inför sin plågoande.
     Förståelse innebär i allt väsentligt att försöka uppdaga en djupare mening än den som omedelbart kan uppfattas.
     I en rättssal pågår en helt annan process, nämligen en förklaringsprocess. Det innebär att en eller flera händelser utsätts för logiska analyser, olika typer av orsakssamband fastställs och där det fastslås vad som faktiskt har hänt, så långt det är möjligt.
     I fallet med Niklas Lindgren hyser jag inga tvivel om att rättsprocessen kommer att förklara och fastslå vad som hänt. Men det är en förståelseprocess jag efterlyser för sådana brottsliga företeelser som ligger bortom vår omedelbara förståelsehorisont.
     Någon sådan process finns inte institutionaliserad. Media gör sitt bästa att anta den rollen. Ibland, som i Lindgrens fall, får rättspsykiatrin chansen att bidra till förståelsen. Men när deras resultat är "frisk i juridisk mening", har inte vår förståelse ökat.
     Förståelsen är viktigare än en eventuell förlåtelse. Förståelsen involverar oss alla; det handlar inte alls enbart om att förstå förövaren, utan också om att förstå oss själva och den samhällsutveckling vi befinner oss i.
     Det är en synnerligen svår process, men nödvändig.

tisdag, juni 20, 2006

Om livet som kamp mot människorna

Martin Luuk
Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer
Loyal Press

Martin Luuk
Jimmy och jag (om jag fick leva mitt liv igen)
Loyal Press

En text av Martin Luuk, en av manusförfattarna i Killinggänget, fick Galleri Loyal i Stockholm att starta ett litet bokförlag under namnet Loyal Press. Förlaget ska publicera korta texter med kort utgivningstid. ”Inte olikt den gamla sjutumssingeln”, vill förlaget att vi ska tänka om texterna.
     Den första texten är betitlad Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer. Det är märklig text. Inte olik en brevnovell. Inte olik en personlig blogg. Inte olik en absurd teater. Inte olik ett textkollage.
     Stilen bubblar av ironi och självbedrägliga betraktelser. Texten är fragmentarisk och infallen, liksom utflykterna, är flera och plötsliga.
     Huvudpersonen bestämmer sig för att sluta träffa folk, enär han ”en längre tid insett att relationer kanske inte helt är min grej och att jag kanske gör mig bäst genom förberedda uttalande och inlärda manér”.
     Han försöker övertyga läsaren om värdet av sin självvalda exil från människorna, både närstående och fjärrstående. Hans återkommande tes är att ”man måste bryta med sina allra bästa vänner ibland, för att få saker att hända”. Det kan ses som en parafrasering av uttrycket ”Kill your darlings”, överfört från författande till relationer.
     Huvudpersonen lyckas dock inte övertyga. Snarare finns brottstycken av en avgrundsdjup längtan efter andra människors närvaro, av bekräftelse och uppmärksamhet.
     Förlagets andra publikation är också skriven av Martin Luuk och har titeln Jimmy och jag (om jag fick leva mitt liv igen). Luuk lyckas dock inte ruska om läsaren på samma sätt som i den förra texten. Texten är något mindre expressiv, något mindre provokativ, något lojare.
     Här framställs livet som en kamp. Om vad och mellan vilka är oklart, men kärleken till Jimmy ingår i kampen, liksom en i övrigt meningslös värld. Kampen är dock det enda som ger livet mening.
     Ångrar du något i ditt liv? Skulle du vilja leva det på nytt? När huvudpersonen i Jimmy och jag ställs inför dessa frågor, är svaret ”allt” på den första och ”nej” på den andra.
     På samma sätt som den första texten är utanförskapet centralt och relationen till andra människor ytterst komplicerad. ”Jag gillar inte folk. Eller… jag älskar idén med folk, sen blir det alltid så fel i slutändan”, säger huvudpersonen.
     Jag förstår varför Galleri Loyal blev lite lyriska över texterna. De skulle kunna utgöra ett slags fond till filmen Fyra nyanser av brunt, där Martin Luuk var en av manusförfattarna. Känslorna som infinner sig efter både filmen och texterna är likartade.
     I såväl filmen som texterna finns en sorts lågmäld samhällskritik som skildras genom ironi och absurda infall, genom märkliga människor och miljöer.
     Det är alls inte oävet.

lördag, juni 17, 2006

Rasismens medlöpare

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060617 (Lix=47)

Sveriges största community för ungdomar på nätet, Lunarstorm, har i
samarbete med Aftonbladet genomfört ett stort ungdomsval. Projektet
Ungt val 2006 syftar till att göra förstagångsväljarnas röst hörda i
debatten.
     Moderaterna och socialdemokraterna är störst, men på en god
tredjeplats finns sverigedemokraterna med 11,9 procent av de ungas
röster. Bland de unga männens röster fick sd nära 20 procent. Och
starkast är stödet i Skåne.
     Det måste ses som det vinnande partiet i Ungt val, trots – eller
kanske tack vare – att sd inte har släppts in i skolorna som andra
partier. Martyrskap är underskattat som framgångsfaktor.
     Borde ett parti som sd behandlas likt övriga partier?
     Det tycker uppenbarligen Aftonbladet. I en artikel (8/6) görs ett
reportage av en 22-årig lärarstuderande kvinna och mångårigt engagerad sverigedemokrat. Reportaget slår nästan knut på sig självt i ivern att normalisera såväl denna politiker som den politik hon representerar.
     Uppväxt i radhusområde, medelklassfamilj, en ”snäll och trevlig
person”, ”inte ond”, så långt från snaggade, blåögda ynglingar med
uniform och Sverigeflagga man kan komma. Hennes främsta uppgift är att visa ungdomar att skulden till alla problem i Sverige är invandrarna.
     All skit beror på det mångkulturella samhället, menar hon. Att
ungdomar blir rånade på mobiler och tjejer blir trakasserade beror på
närvaron av icke-svenskfödda. ”I de flesta fall är det ju
invandrarungdomar som är med i gängbråk och utför våldtäkter”, säger
hon tvärsäkert – utan att reportern ens efterfrågar statistik.
     Aftonbladet låter henne framställa sig och sitt parti som rumsrent
och som det enda parti som vågar säga sanningen. Den mest kritiska
kommentaren från reportern består i att han benämner partiet
främlingsfientligt.
     På så sätt får sd-politikern utrymme att betona att hon minsann
varken är rasist eller nazist.
     Den stora frågan är varför Aftonbladet väljer att normalisera svensk
högerextremism; varför Aftonbladet ger högerextremisten ett
medelsvenssonansikte.
     Ett skäl – ett spännande sådant – skulle kunna vara att
Aftonbladet söker påvisa att det finns någon form av normalrasism i det
svenska samhället och använder en helt vanlig människa i form av
sverigedemokrat som klubba att slå oss i skallen med.
     Men inte. Reportaget förblir en hyllning till de krafter som
sverigedemokraternas partisekreterare uttrycker på deras webbplats.
     ”Ungdomarna vet hur det är att leva i verklighetens mångkulturella
samhälle, där gruppvåldtäkter, gängmisshandel, rån och mord hör till
vardagen. Det är inte så konstigt att allt fler väljer det enda parti
som lyssnar på dem och som kan presentera konkreta lösningar på
problemen.”
     Att dessa lösningar inte är så olika de som totalitära ideologier
och regimer alltid tillämpat – etnisk rensning –, är för reportern på
Aftonbladet oväsentligt.
     På så vis kan reportaget bara tolkas som medlöperi.

måndag, juni 12, 2006

Bredbandsskatt - en dödsryckning

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060612 (Lix=45)

Nu börjar även moderaterna och vänsterpartiet vackla i frågan om kriminaliseringen av fildelning. Såväl centern som miljöpartiet var redan emot den nya upphovsrättslagen som beslutades 2005. Men Bodström står stum som en klippa.
     Gemensamt för alla som nu ser det som orimligt att stoppa fildelning genom att kriminalisera den, är den ständigt återkommande bisatsen ”men vi måste se till att upphovsmännen kompenseras ekonomiskt”.
     Det hetaste förslaget för att kompensera upphovsmän (notera att upphovskvinnor aldrig nämns) är en ”bredbandsskatt”; en sorts allmän avgift som alla Internetuppkopplade medborgare solidariskt ska betala.
     Sedan är tanken att denna skatt fördelas till upphovsrättsinnehavarna – och problemet är löst. Fildelning släpps fritt och upphovsrättsinnehavarna får sina intäkter.
     Denna lösning är emellertid alltför problemfylld.
     Lösningen är en ren kopiering av den kassettskatt som infördes på 1970-talet. Redan då hotade musikindustrin med musikens död genom parollen ”Home taping is killing music” och lyckades lobba fram en skatt på tomma kassettband som sedan fördelades till upphovsrättsinnehavare i proportion till försäljningsvolymen.
     Den märkliga logiken var att de artister som sålde mycket också antogs vara de artister som kopierades mest. Det var att göra det lätt för sig.
     Om musik, film och texter till största delen flyter mellan människor i olika fildelningsnätverk, kan inte en sjunkande försäljningsstatistik hjälpa till att fördela skatteintäkterna. Vi vet helt enkelt inte med exakthet vad som strömmar mest.
     Vi kan dock med goda skäl anta att pornografiskt material är högfrekvent. Är det då skatteförespråkarnas mening att det är porrfilmsskaparna som ska få lejonparten av bredbandsskatten?
     Porrproducenterna måtte jubla.
     Ska då skatten i stället fördelas helt jämlikt mellan upphovsrättsinnehavare vars filer delas? I så fall dyker ett annat problem upp. Nätet är nämligen fullt av upphovsrättsinnehavare.
     Ett flertal webbplatser, som exempelvis myspace.com, erbjuder människor att lägga upp sin musik till allmän avlyssning. På webbplatser som exempelvis deviantart.com och flickr.com finns tusentals bilder som människor laddat upp till beskådande. På alla bloggar finns myriader av texter som alla är upphovsrättsskyddade.
     Alla dessa upphovsrättsinnehavare torde kräva sin del av bredbandsskatten. Det blir i storleksordningen någon miljondels promille till var och en. Det kommer inte att glädja filmbolagen.
     Att avkriminalisera fildelning är ett gott steg på vägen mot en fri digital kultur. Nästa steg måste vara att fortsätta fundera över hur vi vill att kulturskapande ska finansieras för de kulturella artefakter som är digitala.
     Bredbandsskatt är en dödsryckning från den ekonomiska hanteringen och värderingen av analoga, fysiska produkter. När det gäller digitala produkter måste de ekonomiska modellerna se annorlunda ut.
     Att fundera och samtala kring frågan är bättre än att stressa fram nya skatter.