fredag, december 30, 2011

Kulturens höjdare 2011

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 111230

”Inget barn börjar tala med stamning”, säger logopeden Lionel Louge till den stammande kung George VI i filmen The King’s Speech. Det är nyckelmeningen för att kunna förstå stamning som ett socialpsykologiskt fenomen, och inte enbart som ett biologiskt. Filmen gestaltar denna förståelse föredömligt.
      Boken har funnits i flera tusen år. Nu, 2011, hävdar doktoranden i historia Rasmus Fleischer att vi inte längre vet vad en bok är. Eller korrektare, vad som inte är en bok. I Boken och Biblioteket (Ink förlag) visas även bibliotekens och bokhandelns delvisa uppgivenhet inför detta faktum. En omistlig bok.
      Att en nätaktivist utses till årets svensk är både en högoddsare och inte. Efter den arabiska vårens fokus på demokratiaktivisters användning av ny och gammal internetteknik är det inte förvånande, men med tanke på att nätaktivister också bekämpar demokratiska staters reglering av internet är det mer förvånande. Den skarpt intellektuelle Christopher Kullenberg är den ultimate representanten för svensk nätaktivism.

tisdag, december 13, 2011

69 teser om internet

Jag har publicerat en ny bok; en liten bagatell om internet. Titeln är 69 teser om internet. Den finns tillgänglig på exempelvis Adlibris och Bokia, liksom fritt i pdf-format.



Internet är ett mångfacetterat fenomen som måste förstås på ett mångfacetterat sätt. I 69 teser om internet lägger Per-Olof Ågren fram ett antal olika teser från ett flertal olika perspektiv. "Internet eroderar geniet", "Internet är ett kvasiobjekt", "Sokrates hade älskat internet", "Vi bubblifieras på internet", "Internet genererar u-samhället", "På internet verkar smittor" och "Internet glittrar" är några exempel på bokens teser.





tisdag, december 06, 2011

Äpplet i Edens lustgård

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 111206

I ett av de allra sista samtalen med Walter Isaacson under hans arbete med att skriva Steve Jobs – en biografi (Bonniers) sa Steve Jobs ”Jag vet att det kommer att stå mycket i din bok som jag inte kommer att tycka om”. Det är högst sannolikt.
        Steve Jobs var en person som i princip aldrig tyckte om något, i varje fall inte till en början. Allt var skit. Alla förslag var usla. Med yvigt språk, förolämpningar och ibland rena kränkningar bemötte han alltid sina medarbetares idéer. Efterhand, när idéer fick sjunka in, var det inte ovanligt att Steve Jobs presenterade deras idéer som sina egna, fantastiska skapelser.
        Steve Jobs skulle ha avskytt Isaacsons biografi inledningsvis, men borde tycka om den efterhand. Om inte en för tidig död inträtt. Biografin är en detaljrik, lång (666 sidor) berättelse om en människa, dennes design- och teknikideal och ett företag, Apple, som nog får anses ha ett och annat unikt särdrag. Samtidigt får läsaren en utmärkt historieskrivning av datorteknikens utveckling och några centrala vägval som har gjorts för att de persondatorer, telefoner, läsplattor och musikspelare ser ut som de gör i dag.
        Den som menar att det som formar oss i unga år är det som också påverkar oss mest under resten av livet, får tesen bekräftad i denna biografi. Som adoptivbarn fick Jobs en särställning i hemmet. Han fick känna sig utvald, från att först ha varit bortstött. ”Vi valde ut dig särskilt”, sade hans adoptivföräldrar till honom redan när han var i sjuårsåldern. Denna känsla av utvaldhet påverkade sannolikt hans beteende mer än något annat.
        En annan rot till hans särdrag var den våg av motkultur som rådde på USA:s västkust under 60-talet. En avsky mot auktoriteter gjorde hans utbildningsväg synnerligen egensinnig. ”De lyckades faktiskt nästan knäcka mig”, är hans kommentar till en auktoritär undervisning. Denna motkultur var också en drogkultur.
       ”Hur många gånger har du tagit LSD?”, brukade Jobs fråga de som sökte arbete på Apple i företagets tidiga år. Att ta LSD tillhörde ett av de fåtal riktigt viktiga saker Jobs hade gjort i sitt liv, var hans uppfattning. Utan den upplevelsen skulle inte Apples produkter se ut som de gör.
        Jobs levde helt igenom emotionellt. Hans känslor för produkter, människor, idéer fick hela tiden fullt utlopp. Aggressivitet var hans signum, liksom hans gråtattacker. Men Isaacson vill också genom ett antal exempel visa att det gick – för vissa personer som Jobs respekterade – att gå emot Jobs. Jobs hade absolut gehör när det gällde produktkvalitet – en total intuitiv känsla för det perfekta.
        Han var dock inte en operativ designer själv, i den meningen att han skapade olika prototyper av mjukvara eller modeller av datorer eller telefoner. Han var en reaktiv designer, som genom att se flera designförslag snabbt kunde avgöra vad som var skit (det mesta) och vad som var utvecklingsbart.
        Även om han enväldigt fattade besluten, tyckte han mycket om samarbetet med övriga medarbetare. När andra företag gjorde allt för att betrakta möten som improduktiv tidsspillan, skapade Jobs en samarbetskultur på Apple genom att ha många och långa möten om allt från marknadsföring till produktvärdering.

Det som har gjort Apples produkter fantastiska går sannolikt att hänföra till Jobs designideal. Med Apple och Macintoshdatorerna skapades begreppet användarvänlighet; ett ideal som i allt väsentligt handlade om att förenkla. Datorer, musikspelare, telefoner – alla produkter ska enkelt och intuitivt förstås av vilken användare som helst.
        Med sitt designideal befann sig Jobs sig hela tiden i skärningspunkten mellan vetenskap och konst, eller mellan teknik och humaniora. Med en viss övervikt åt konsten. Han ville att produktutvecklarna skulle känna sig som konstnärer. Han tummade aldrig på prioriteringen: Först kommer designen av produkten i sin helhet, sedan kommer den tekniska konstruktionen.
        Det skilde Apple från andra datortillverkare. Vanligtvis lät man tekniker konstruera all elektronik som behövdes för datorn i form av processorer, hårddiskar, kretskort med mera, för att sedan bygga lämpligt hölje till elektroniken. Jobs gjorde alltid tvärtom: Först skapade man ett tilltalande hölje med nyskapande interaktionsmöjligheter, sedan fick teknikerna order om att konstruera elektroniken utifrån produktdesignen.
        Ett slående exempel på betydelsen av att efterleva ett designideal var när den första modellen av iPhone hade utformats och precis skulle gå ut i produktion. En måndag gick Jobs till chefsdesignern och sa ”Jag kunder inte sova i natt, för jag insåg att jag helt enkelt inte älskar den”. Det ledde till att Jobs gick in till designteamet och tvingade dem att efter nio månaders arbete, börja om med en ny designprocess.
        Om perfektionism i produktutformning var ett av Jobs designideal, så var total teknikkontroll ett annat. Genom att tillverka både hård- och mjukvara till en helhet, kunde Apple bibehålla en kontroll över produkterna som annars är svår att upprätthålla. Och därmed kunde han kontrollera användarnas upplevelser.
        Jobs ville skapa ett enhetligt Utopia, ett slags Edens lustgård, en magisk trädgård omgärdad av höga murar där hans olika produkter skapar en av Apple kontrollerad totalupplevelse, och där ingen annan tillåts störa upplevelsen.
        Denna kontrollmani manifesteras i dag av en debatt mellan öppenhet och slutenhet. Hos pionjärerna bakom internet och webben är idealet öppenhet; allt ska vara fritt och åtkomligt för alla. För Apples särskilda appar, som enbart får säljas i deras appstores, som censureras av särskilda censorer, kritiserades Jobs och Apple hårt för att bryta mot internets öppenhetsideal. Han fick det föga smickrande epitetet ”Orwells storebror” för denna inlåsningsprincip.

Biografin visar hur intimt sammankopplat design och begär är. Steve Jobs allra främsta förtjänst var att han förstod sig på människors begär; vad människor vill ha, vad människor åtrår, vad människor kan köa för i flera dygn. Andra i IT-branschen fokuserar det närmast motsatta begreppsparet funktion och behov, vilket inte förorsakar några reservationslösa hyllningar eller produktlanseringar som religiösa väckelsemöten.
        Steve Jobs hade även ett företagsideal, även om det överskuggas av hans design- och teknikideal. Företagsidealet var att produktkvalitet ska gå före vinst. Alltid. Vinsten var nödvändig, men blott ett medel för att åstadkomma ännu bättre produkter. På så sätt tillhörde han mer gamla industrikapitalister än nutida kvartalskapitalister.
        Därför bör biografin även läsas av företagsledare och riskkapitalister inom vilket område som helst. Om privata vårdföretag, för att ta ett aktuellt exempel, skulle sätta ett ärligt, tydligt och orubbligt produktideal framför vinst, skulle vi inte behöva läsa avskyvärda berättelser om vanvård.

tisdag, november 29, 2011

Genialitet i internetåldern

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 111129

Inom musikvärlden har remix länge varit en metod för att skapa ny musik. En form av remix är att ta musikslingor från olika låtar och kombinera dem så att en ny låt skapas. Ny låt? Det är ju redan existerande musikslingor som används. Jo, nytt, om man med nytt avser resultatet i sin helhet, och inte dess delar.
       Är denna metod tillämplig inom andra konstformer, som exempelvis litteratur? I en essä i tidskriften The Chronicle of Higher Education (110911) driver Kenneth Goldsmith, som undervisar i skrivande vid University of Pennsylvania, en sådan tes. Han har under flera år undervisat i en kurs som heter ”Uncreative Writing”, det vill säga hur man skriver icke-kreativt.
       Under kursen belönas studenterna i sitt skrivande när de använder andras texter eller delar av texter i nya sammanhang, för att skapa nya verk. De får kritik för varje försök att vara originella och unika i sitt skrivande. Det låter som upp och nervända världen. Varför uppmuntra till det allra mest tabubelagda?

Utgångspunkten är internet. På internet finns ett överflöd av text, och det kommer en tidpunkt när all text som någonsin producerats finns tillgänglig på skärmen framför dig. Frågan är om vi i vår produktion av texter ska agera såsom internet finns – eller, som är så vanligt, agera som om internet inte finns.
       Om all producerad text av historiens mer eller mindre originella genier finns tillgänglig, kanske internetålderns genialitet inte består i att skapa ännu mer originell, unik text, utan att använda existerande text på ett kreativt sätt.
       Goldsmith använder termen ”unoriginal genius” som beteckning på författare som samplar eller rekombinerar text. En sådan författares genialitet består i att använda och återanvända text på ett sätt som skapar ett kvalificerat verk. Icke-originaliteten består i att all text som används redan är producerad av någon annan.
       Sådant författande innebär inte nödvändigtvis kvalitetsförluster, utan förutsätter ett annat sätt att mäta kvalitet än den förhärskande originaliteten som måttstock. Ett rekombinerat verks kvalitet består i författarens urval av ord och texter. Därmed är den rekombinerande författaren högst närvarande i verket; det är enbart en annan form av att uttrycka sig.

Analogin med datorprogrammeraren är inte långt borta. Dagens objektorienterade programmering bygger i hög grad på att programmerare återanvänder färdig programkod från olika kodbibliotek, i stället för att skapa ny kod för varje funktion. Skickligheten ligger i kombineringen av existerande kod.
       Och därmed infinner sig kritiken. Är den rekombinerande författaren enbart en programmerare av text? På snärtig engelska brukar sämre författares verksamhet omtalas som ”typing, not writing” – att klicka fram bokstäver och ord på ett tangentbord är inte samma sak som att skapa kvalificerad text.
       Goldsmiths essä är en tankeställare som utmanar vår föreställning om såväl författande som verk.

torsdag, november 10, 2011

Litteraturutredningens postdigitala insikt

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 111110

I våras uppmärksammade jag här på sidan (28/3) direktivet till utredningen Litteraturens ställning (Dir 2011:24). Nu har litteraturutredningen presenterats, med föredömligt snabbhet (Ku 2011:04).
         Här föreslås stödåtgärder för regional och lokal samverkan för att främja läsandet och stöd till förlag att kunna ge ut kvalitetslitteratur från förlagens backlist, det vill säga böcker vars upplaga är slut och inte kommer att tryckas på nytt.
         Det intressantaste förslaget är dock stöd till litterära evenemang i bokhandeln, för att främja intresset för läsning och för kvalitetslitteratur. I en tid när internetbokhandlar säljer böcker till ett pris som är runt 30 procent lägre än fysiska bokhandlare, till på köpet med hemleverans, måste bokhandlarna skapa ett mervärde som överskrider själva bokinköpet. Annars dör de sotdöden.
         Litteraturutredningens förslag är ett uttryck för den postdigitala insikten. Den postdigitala insikten är att internet måste ses som en resurs för närvaroproduktion. När allt fler kulturprodukter eller -tjänster är totalt tillgängliga på internet inträder insikten om behovet av aktualiserade gemenskaper.
         Om bokhandlare i en initial fas ges kulturstöd för att skapa gemenskaper kring litteratur och läsning, kan de skapa den utvecklade roll de måste ha, utöver att enbart försälja bokexemplar i konkurrens med de ständigt billigare nätbokhandlarna.
         Om detta vore en ljudtidning skulle en rungande applåd fylla rummet.

tisdag, november 01, 2011

Böcker äger rum

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 111101

Leta dig fram till svenska Wikipedia. Ange ett sökord kring ett ämne som intresserar dig, exempelvis ”bok”. Alldeles bortsett från att du där kan läsa hur UNESCO definierar en bok – "en icke-periodisk tryckt publikation bestående av minst 49 sidor" – kan du också klicka på länken i vänsterspalten som heter ”Skapa en bok”. Lägg där till Wikipedias text om sökordet ”bok”.
        Ange sedan sökordet ”bibliotek” i Wikipedia. Klicka sedan på länken ”Lägg till den här sidan i boken”. Därefter kan du gå vidare via länken ”Visa bok” och sedan ge boken en titel. Varför inte ”Boken och biblioteket”? Till sist kan du välja om du vill ladda hem din bok som pdf-dokument eller beställa den som en utskriven bok från ett print-on-demandtryckeri.
        Så har naturligtvis inte samtidshistorikern Rasmus Fleischer gjort för att skapa sitt senaste dubbelverk Boken och Biblioteket (Ink förlag). Däremot illustrerar Wikipedias bokskapartjänst flera av Fleischers hyperintressanta analyser och poänger kring boken och biblioteket i en tid av digital transformation. Och i en postdigital tid, som är Fleischers favoritbegrepp, utvecklat i hans förra bok Det postdigitala manifestet (Ink förlag, 2009).
        Bokens allra första mening är ”Detta är utan tvivel en bok”. Det är möjligt att fastslå med ett flertal argument. Materiellt sett känner vi igen den som en bok (pärmar, rygg, boksidor). Immateriellt känner vi också igen den som en bok (den har ett ISBN-nummer, en angiven författare och utgivare). Så långt är allt enkelt och inget skäl att skriva en bok om boken.
        När den digitala transformationen förändrar boken och läsandet såväl kvalitativt som kvantitativt finns det emellertid all anledning för Fleischer att skriva om denna utveckling – och för oss att läsa om den. Fleischer skriver nämligen ytterst initierat, infallsrikt och tillgängligt.

Vem kunde ana att 2002 års subventionering av böcker genom en sänkt bokmoms spelar en huvudroll i dramat vi ännu inte ser slutet på: Hur ska vi definiera en bok? Ett skäl att ställa den frågan är vilka produkter som ska ges 6 procent moms respektive 25 procent moms. Ett annat är att om de kulturpolitiska åtgärder riktade mot böcker ska träffa rätt, måste vi veta vad en bok är. Den materiella, mångfaldigade och registrerade boken är dock fortfarande förebildlig för andra bokwannabees.
        E-boken är en produkt som aspirerar på att kallas bok. Men då måste vi först bestämma oss för vad en e-bok är. Det, menar Fleischer, är vi inte i närheten av. Logiskt sett borde en e-bok räknas som en bok när den är en andrahandspublikation av en utgiven, materiell bok. Men inte. E-boken medges inte den lägre momssatsen, eftersom vi inte ännu har lyckats särskilja e-boken från andra digitala texter. Är varje pdf-dokument en e-bok? Är varje blogg en e-bok? Är varje Facebooksida en e-bok?
        Ljudboken är ett annat exempel. Här häpnar man över att enbart ljudböcker som läses in på ett speciellt sätt räknas som böcker, det vill säga förlänas den lägre momssatsen. En ljudbok måste vara förlagsutgiven och i viss utsträckning dramatiserad vid inläsningen. En icke-dramatiserad inläsning gör samma text till en talbok. Men ljudboken får heller inte dramatiseras hur långt som helst – skrik, sång, flera röster eller ljudeffekter gör ljudboken till någon form av radioteater, vilket inte medges någon momssubventionering.
        Ja, snårigt är det. Än värre blir det när Fleischer som ingen annan reder ut och exemplifierar den växande trenden av robotböcker och robotförlag. Robotböcker är böcker där ett datorprogram – en robot – har samlat in text från nätet, främst Wikipedia, inom ett visst ämne och automatiskt genererar en e-bok som sedan hamnar på Amazon, Adlibris, Bokus och andra nätbokhandlare.
        Robotboken är i det närmaste gratis att producera och distribuera, men ofta dyr att köpa. Bokhandlarna säljer dessa utan urskiljning, tycks det, så till den grad att vi kan börja tala om spam i bokform. Till och med biblioteken köper in dyra robotböcker, vars innehåll finns gratis på nätet.

Biblioteken, ja. Hur agerar dessa institutioner i en tid av digital transformation? Och Rasmus Fleischers normativa ärende: Hur bör biblioteken agera? I det andra verket i denna dubbelvolym – Biblioteket – är Fleischer synnerligen kritisk till hur bibliotek hanterar kärnan i sin verksamhet: urvalet av böcker för inköp och utlåning.
        Ett biblioteks urval bör ses som en kritisk, för att inte säga politisk process. Timbro har understundom drivit tesen att bibliotek tenderar att köpa in mer litteratur som kan anses tillhöra den vänstra delen på en politisk vänster-högerskala. Bibliotek har också reglerade inköpsprocesser, där man inte köper in böcker som ”medvetet förvanskar fakta”, som Fleischer skriver. Men vad som är fakta och inte är ofta ett politiskt ställningstagande.
        Det som häpnar mest är att biblioteken har sedan en tid valt att förlägga inköpen på entreprenad, det vill säga avhända sig kontrollen över urvalet. Bonnierägda Adlibris vann upphandlingen och säljer egna urval av böcker till biblioteken. Det fungerar som en prenumeration i blindo, i stället för ett medvetet urval.
        När böcker digitaliseras som e-böcker eller ljudböcker har biblioteken, för att hänga med IT-utvecklingen, börjat låna ut sådana. Låna ut digitala filer? Det låter sig naturligtvis inte göras. Vi vet att digitala filer enbart kan kopieras eller raderas. En digital fil kan inte lämnas tillbaka.
        Likafullt simulerar biblioteken lån av e-böcker. Med märkliga konsekvenser. En är att bibliotekets kostnad för att låna ut en e-bok är ungefär 20 kronor. En annan är att licensvillkoren för e-boklån inte tillåter personer under 13 år att använda programvaran. Vilket blir väldig märkligt, enär bibliotek har som särskild uppgift att stimulera och underlätta barns läsvanor.

Rasmus Fleischer är en politisk person. Det är omisskännligt för alla som läser hans blogg, artiklar och böcker. Han formulerar därför en informationspolitisk vision för det han benämner ”det transparenta biblioteket”. Denna vision bör läsas av varje student på biblioteksutbildningar, varje bibliotekarie, bibliotekschef, och kulturnämndsledamot.
        Ett transparent bibliotek bör hålla inköpsprocessen genomskinlig för medborgarna och användarvillkoren för exempelvis e-böcker måste göras kända. Inköpen och dess kriterier bör vara öppna och inbjuda till diskussion kring kriterierna. Görs blinda inköp via Adlibris, ska Adlibris kriterier vara genomskinliga.
        Samt, naturligtvis, en av Fleischers käpphästar: Bibliotek bör använda öppen programvara, och inte köpa licenser för olika digitala tjänster från kommersiella mjukvaruföretag. Biblioteket måste vara tillgängligt för alla medborgare, oavsett vilken teknisk plattform man äger. Så är inte fallet i dag.
        Jag läser Boken och Biblioteket som ett kulturpolitiskt inlägg. Särskilt visionen om biblioteket i informationsåldern. Jag tolkar att Fleischer värderar högt den materiella bokens särställning i förhållande till andra mediaformer, liksom förlagens utgivningsbeslut i förhållande till print-on-demandtrenden, där alla kan ge ut en bok.
        Konservatism? Nej, inte nödvändigtvis. Snarare ett uttryck för en djup insikt om nätets obändiga logik och de digitala kopiornas flyktighet. Liksom en omsorg om böcker som gemensamma referenspunkter för ett offentligt samtal. Och vetskapen om risken med det oändliga brus all digitalisering skapar – robotböckerna är ett gott exempel.
       ”Böcker äger rum”, skriver Fleischer, och har därmed bidragit med ett villkor för en definition av boken.

onsdag, oktober 19, 2011

Juholts utgifter vs Juholts kostnader

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 111019

När turbulensen och dammet börjar lägga sig, kan vi börja se klarare på Håkan Juholts situation. Medieestetiken tillåter som bekant inga nyanser under pågående drev. Därför har mantrat varit att Joholt har fuskat. Men fusk är ett synnerligen specifikt begrepp, som har uppsåtet inbyggt i sig.
             Min hypotes är att Juholt är ekonomiskt okunnig, snarare än uppsåtligt fuskande. För att vara precisare: han förstår inte den ekonomiskt elementära skillnaden mellan kostnad och utgift. Jag tolkar mellan raderna i Juholts olika försvarstal att hyran för lägenheten i Västertorp är en utgift som Juholt betalar själv, utan att sambon behöver bidra med något. Vilket kan vara rimligt om deras inkomster skiljer sig väsentligt åt, eller att hon tar andra utgifter i stället.
             Därmed lämnar också Juholt in hela hyresavin till riksdagen för att erhålla sin berättigade kostnadsersättning. Men vänta nu. Det är här det bränner till. Riksdagen ersätter kostnaden för boendet, inte utgiften för boendet.
             Ofta sammanfaller kostnaden för något med utgiften för det samma. En reseersättnings kostnad är vanligtvis detsamma som dess utgift. Men inte alltid. Inte när föremålet för ersättning delas med andra, oberoende av vem som står för utgiften.
             Så är fallet med lägenhetshyran. Utgiften må vara hela hyran för Juholt, men kostnaden är enbart halva hyran. Frågan är om vi ska hänga varje politiker som inte tvärsäkert kan skilja mellan de ekonomiska begreppen kostnad och utgift.
             I så fall kanske rätt många politiker får lämna in.

måndag, oktober 10, 2011

Skilj Nobels priser från monarkin

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 111010

Alldeles oberoende av att Svenska Akademien instiftades av Gustav III, bör Akademien se sig om i det demokratiska och sekulära samhälle Akademien verkar i. Trots Akademiens ytterst konservativa hållning. Trots att Akademien tror sig kunna stå fri från politik och allsköns aktualiteter.
            Häromdagen hängde Carl XVI Gustaf en medalj runt halsen på Saudiarabiens diktator Kung Abdullah, som styr över ett land där demokratiska och politiska rättigheter saknas och kvinnor vägras fundamentala rättigheter.
            Om ett par månader kommer samme Carl XVI Gustaf att hänga en medalj runt halsen på en av världens skickligaste poeter, Tomas Tranströmer. Samtidigt prisar han några av världens skickligaste forskare inom medicin, kemi, fysik och ekonomi Nobels pris, utsedda av Kungliga Vetenskapsakademin och andra aktörer. Allt till Nobels minne.
            Hur solkigt torde det inte kännas att prisas av en kung som nyligen prisat en despot?
            Nej, låt förra årets mottagare av Nobels olika priser också agera prisutdelare vid ceremonin. Det skulle vara ytterst värdigt för varje mottagare. På så vis får vi också en känsla av kontinuitet i såväl kunskapsutveckling som författande.
            Låt oss se Mario Vargas Llosa hedra Tomas Tranströmer med medalj i december.

tisdag, september 27, 2011

Bevara de friheter vilden ger oss

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110927

Metaforer är ständigt förekommande när vi försöker förstå såväl informationstekniken som dess användning. Automaten var den tidigaste metaforen; att effektivisera och automatisera rutinprocesser stod högt på dagordningen. Med persondatorn dök verktygsmetaforen upp; IT som ett personligt verktyg för allehanda handlingar. Och med internet har metaforer som arena, värld, gemenskap, marknad med mera växt fram. Ofta med förled som virtuell.
           Den metafor jag upplever som den mest träffande tycks jag emellertid vara ensam om att använda, men det metaforen bildligt söker likna är ständigt förekommande i debatten om teknikens utveckling och utbredning. Jag tänker på vilden som metafor för internet. Besten, det otämjda, det som måste assimileras och civiliseras för att tillåtas i vårt samhälle.
           Vi har under ett par decennier sett flera exempel på hur vilden måste tämjas. Ett exempel från mitten av nittiotalet handlade om att filtrera information, så att ungdomar inte skulle komma åt bombrecept, pornografi, våldsskildringar och politisk extremism. Fortfarande sker tämjning medelst filtrering i Kina, Irak och andra icke-demokratiska länder.
           Ett annat exempel från nittiotalet handlade om lagstiftning. Vilden tillät människor att agera fritt i internets offentlighet. För att minska risken med en sådan frihet inrättades lagen om elektroniska anslagstavlor för att reglera samtalstonen på nätet, liksom personuppgiftslagen för att reglera hur våra personuppgifter hanterades.
           Ett senare exempel är att vilden enkelt bistår människor med möjligheten att kopiera information, genom att distribuera filer mellan datorer. Tämjandet av vilden inleddes med ett förbud för fildelningstjänsten Napster och fortsatte i Sverige med att göra upphovsrättslagen något strängare och inträtta Ipred-lagen – allt för att minska risken för en otyglad filkopiering över nätet.

I dag pågår ytterligare en domesticeringsprocess för att tämja denna vilde. Det var länge sedan ett internetfenomen debatterats så intensivt som det som fått beteckningen ”näthat” och handlar om hur samtalet på nätet bör föras. Dock har debatten ett oproportionellt fokus på dagstidningarnas kommentarsfält och hur de väljer att hantera dessa. Här har två strategier utvecklats för att mota de av utgivarna icke önskvärda kommentarerna.
           Den ena är den egentligt självklara: Varje utgivare väljer vilka kommentarer utgivaren vill publicera och ser därmed kommentarerna som en del av det redaktionella innehållet, precis som man gör med insändare och debattartiklar. Förhandsgranskning, alltså. VK har alltid tillämpat denna modell och Expressen har nyligen hakat på. Då spelar det ingen roll om kommentatorerna är anonyma eller inte.
           Den andra strategin är annorlunda. Förhandsgranskning av texter är antingen för dyrt eller för ineffektivt för att mota icke önskvärt material. Denna strategi pekar dessutom på anonymiteten som problemets kärna. Om människor tvingas framträda under eget namn – och varför inte bild – antas människor skriva ”snällare” och det skulle ske en självsanering av de icke önskvärda kommentarerna. Denna lösning har nyligen aviserats av Aftonbladet och har väldigt många tillskyndare i debatten.
           En invändning mot detta krav på autenticitet är att de människor som vill skriva elaka, insinuerande kommentarer som närmar sig gränserna för vad som är acceptabelt och tillåtet bara skulle flytta från tidningars kommentarsfält till andra sajter på nätet och fortsätta på samma sätt. Och då har vi inte löst något problem som har med samtalstonen på nätet att göra, utan enbart flyttat problemet från tidningarnas webbplatser.

Det som gör diskussionen kring anonymitet dimmig är dock att man blandar vitt skilda former av anonymitet. Om en tidning väljer att inte tillåta anonyma insändare, anonyma ledarkommentarer eller anonyma kommentarer till webbartiklar är en sak. Där måste varje utgivare måste fatta egna beslut om den egna publikationens utformning.
           Den andra saken är betydligt mer problematisk: förespråkandet av ett anonymitetsförbud på internet. Att avskaffa anonymiteten är både omöjligt och icke önskvärt. Omöjligheten syftar på tekniken. Att autenticera varje användare på internet låter sig enbart göras genom att all internettrafik passerar en statlig internetmyndighet som på något sätt kontrollerar datorns IP-nummer mot användarens indentitet, innan användarna släpps ut på internet. Det låter som en dröm för diktatorer – men som en mardröm för demokratier som har yttrandefriheten som sitt högsta värde.
           Yttrandefrihet, ja. Det är vad hela denna debatt bör koka ned till. Vi har redan lagar som inskränker yttrandefriheten i de fall när yttranden kan skada andra människor. Förtal, hets mot folkgrupp och olaga hot är några exempel. Vi har inga lagar som inskränker yttrandefriheten enbart därför att vissa yttranden är obehagliga för någon eller några.
           Det ska vi inte heller ha. Tvärtom. Yttrandefrihetens raison d'être är att skydda obehagliga yttranden. De behagliga yttrandena behöver inget skydd, men de yttranden som går på tvären mot rådande moral och samhällsnormer är de som bäst förtjänar skydd.

Dessutom måste själva grundantagandet hos anonymitetsförespråkarna starkt ifrågasättas. Är verkligen elaka kommentarer från anonyma kommentatorer obehagligare än elakheter från de som skriver under egen identitet?
           Minns Svenska Akademiens ständige sekreterares, Peter Englund, blogginlägg om Björn Ranelid: ”Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.”
           Nyligen skrev författaren Kajsa Ingemarsson att hon grät över recensionen av hennes senaste bok, över att en recensent väljer att ”offentligt kränka och håna inte bara det jag gör utan också min person”. Recensenten själv förutsåg författarens reaktion och avslutade den fullständigt förgörande recensionen med att Kajsa Ingemarsson trots allt säljer bra, så ”… att hennes gråt alltså går direkt till banken”. Själv tappade jag för en gångs skull fokuset i en recension, från boken som skulle kritiseras till författaren. Jag skrev att författaren ”verkar ha lite otur när han tänker”.
           Både Peter Englunds och kritikers elakheter måste rimligen upplevas flerfalt elakare än anonyma kommentarer bland hundratals andra anonyma kommentarer.

Varför återkommer vi ständigt till att vilja tygla och reglera internet mer än vi tyglar och reglerar vår fysiska tillvaro? Varför betraktar vi oss själva som en primitiv kultur på internet, men som en utvecklad kultur utanför internet, när internet rimligtvis enbart reflekterar världen utanför internet?
           Borde vi inte hellre analysera vad vilden säger om oss människor, när vi ges de friheter och möjligheter att uttrycka oss som vi alltid eftersträvat i demokratier? Låt oss hellre fråga oss vad vi kan lära oss om oss själva genom att studera våra förehavanden på nätet, i stället för att ständigt försöka dölja oss själva genom att tämja vilden med allt fler restriktioner.

måndag, september 19, 2011

Diagnos: Rekonstruktion

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110919

Det har knappast undgått någon att Försäkringskassan de senaste åren har skärpt kraven på hur läkare dokumenterar diagnoser, hälsotillstånd, funktionsnedsättningar och arbetsförmåga hos patienter. Samt att läkare understundom har härsknat till över de ökade kraven. För att inte tala om de patienter som inte beviljas sjukpenning på grund av underkända läkarintyg.
          Men vad vet vi om dessa skärpta krav? Inte alls mycket, skulle jag vilja säga. Därför läser jag med stort intresse en debattartikel i Läkartidningen (nr 37, 13/9) av läkaren och specialisten i allmänmedicin Peter Rosenberg. Där ger han ett flertal exempel på när läkarens syn på patienters förmågor, diagnoser och hälsotillstånd skiljer sig från Försäkringskassans synsätt.
          Dessutom, vill Rosenberg påpeka, läkarna och Försäkringskassan glider allt längre ifrån varandra, i stället för att närma sig. Det tyder på att skillnaderna i vissa avseenden inte är kompromissbara. Låt oss titta på fyra av Rosenbergs exempel.

Rosenberg menar att det är vanligt att patienter har flera sjukdomar samtidigt och att arbetsförmågan påverkas av hur dessa sjukdomar samverkar. Hans erfarenhet är emellertid att Försäkringskassan kräver att en enda huvuddiagnos ska fastställas och att all bedömning av arbetsförmåga görs utifrån denna enda diagnos.
          Diagnoser för patienter med relativt vanliga psykiska sjukdomar som ångest och depression fastställs vanligen genom patientens uppgifter och patientens sjukdomshistoria, menar Rosenberg. Försäkringskassan å sin sida avvisar alla uppgifter om sådana hälsotillstånd, utom de som ”objektivt” kan observeras, exempelvis pågående panikattacker eller katatoniska tillstånd.
          Rosenberg hävdar att det ofta är omöjligt att fastställa en tidpunkt när en patient ska vara frisk, eftersom vissa återhämtar sig fortare från en viss sjukdom än andra. Hans erfarenhet av Försäkringskassan är dock att de utgår från de tidsgränser för olika diagnoser som experter har slagit fast i Försäkringsmedicinskt beslutsstöd.
          Det fjärde exemplet är att Rosenberg menar att läkare alltid försöker att ingjuta hopp hos patienten, även om en sjukdom har till konsekvens att patienten får en funktionsnedsättning över lång tid. För att Försäkringskassan ska medge sjukpenning, menar Rosenberg, måste läkaren i sjukintyget kategoriskt avvisa allt hopp om förbättring.

För en lekman framstår Peter Rosenbergs exempel som ett absurt beteende från en myndighet vars personal knappast besitter den medicinska kunskapen som krävs för att underkänna läkares bedömningsgrunder.
          Om dessa och Rosenbergs övriga exempel är representativa för läkares förhållande till Försäkringskassan, förstår jag inte varför inte Läkarförbundet tillsammans med patientföreningar gör det samma som Saab:s ägare nyligen ansökt om:
          Begär en rekonstruktion av Försäkringskassan.

onsdag, augusti 31, 2011

En rektor ute på hal is

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110831

En högstadieskolas tekniker fann ett antal filmer på en femtonårig elevs hårddisk, när teknikern skulle åtgärda något problem med datorn. Skolans rektor informerades och rektorn valde att polisanmäla femtonåringen för misstänkt brott mot upphovsrättslagen. I går inleddes rättegången i Göteborg mot femtonåringen.
         Detta är synnerligen anmärkningsvärt i flera avseenden. Rektorn motiverar polisanmälan med att skolans policy är att anmäla alla misstänkta brott till polisen. Det är trams. I så fall skulle polismyndigheten inte få göra annat än att hantera anmälningar från skolor.
         Närmast varje dag sker misstänkta lagöverträdelser i skolan: misshandel eller ringa misshandel (en elev ger en annan elev stryk), olaga hot (elever som skriker ”jag ska döda dig din jävel”), hets mot folkgrupp (elever som går över gränsen och skriker ”alla blattar borde skickas hem”) eller sexuella ofredanden (när en manlig elev tar en kvinnlig elev på brösten). Detta ser lärare, men hanterar det utan att lagföra elever.
         Och dessa exempel handlar enbart om eleverna. Vore jag journalist i Göteborg skulle jag nagelfara skolans lärares undervisningsmaterial och med största sannolikhet hitta överträdelser mot upphovsrättslagen. Utdelade kopior av texter eller bilder som lärare saknar spridningsrättigheter till torde höra till den vanligaste överträdelsen. Eller visning av film där visningsrättigheter saknas.
         I det aktuella fallet väljer rektorn att göra två fundamentala misstag. Det ena är att utgå från att den femtonåriga eleven saknade rättighet att ha dessa filmer på sin hårddisk, en rättighet eleven mycket väl hade kunnat ha. Det andra är att inte hantera det som en intern regelöverträdelse, likt många andra misstänkta lagöverträdelser som begås på en skola.
         Detta är riktigt ruttet. Vore jag förälder i Göteborg skulle jag aldrig tillåta mina barn att gå på en skola som så medvetet väljer att rasera tilliten mellan skolan och eleverna. Vad denna rektor främst har åstadkommit är att den åtalade eleven sannolikt har tappat all tillit till varje aktör inom skolsystemet.

lördag, augusti 20, 2011

Komplicerade korrelationer

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110820

Kravallerna i London och andra engelska städer har öppnat för analyser. Den omedelbara analysen levererades av Englands premiärminister David Cameron: ”We will track you down and punish you”. Det uttalandet byggde på en primitiv idé om orsak och verkan: Kravallernas orsak är att landet har för många och för galna kriminella ligister och därför måste dessa sökas upp och straffas.
            Några dagar senare blir Camerons analys något mer eftertänksam och, skulle man kunna säga, sociologisk. England är ett ”trasigt samhälle”, säger han, och anger detta som en högprioriterad fråga. Med trasigt samhälle avser han ett samhälle med stora sociala problem, arbetslöshet, dåliga hemförhållanden, dåliga skolor och så vidare.
            I svensk media har analyser av detta slag dominerat. Kravallernas orsak är de avgrundsdjupa klassklyftor som inte går att finna i någon annan liberal demokrati. Frånvaron av social rörlighet är en annan; man föds in i en klasstillhörighet och kan inte ta sig därifrån. När ekonomiska nedskärningar görs drabbas alltid underklassen, aldrig överklassen; ren fattigdom är en ytterligare orsak till kravallerna. Och så vidare.

Vad kommer efter analyserna? Vad gör vi när en mängd orsaker tycks vara inringade? Svaret måste väl vara att bryta korrelationerna, det vill säga eliminera de orsaker som skapar verkan i form av kravaller. Men det är en komplicerad process. Är inte dessa korrelationer högst medvetet konstruerade?
            Låt oss se på orsakskedjan. Vi befinner oss ofta inför eller i ekonomiska kriser. Den senaste var finanskrisen 2008 och i dag står vi inför ytterligare en finanskris där starka aktörer som såväl USA som flera EU-länder (Grekland! Italien! Spanien!) har stora problem. Ekonomiska kriser brukar orsaka två verkningar framför andra: ekonomiska nedskärningar och arbetslöshet.
            Både nedskärningar och arbetslöshet orsakar fattigdom, eftersom arbetslöshetsförsäkringar ofta är minimalt tilltagna och nedskärningar ofta drabbar de som behöver samhällsstödet bäst.
            Fattigdom i ett konsumtionssamhälle orsakar defekta och diskkvalificerade människor, har sociologen Zygmunt Bauman lärt oss genom sina studier av konsumtionssamhället.
            Fattiga människor som upplever sig som ofullständiga medborgare och som inte ens kan vara konsumenter orsakar i sin tur desperation; när upplevelsen av att alla rättigheter och möjligheter är fråntagna, finns inget att förlora. Desperationen är nära.
            Att befinna sig en längre tid i desperationens närhet orsakar uppror.

Om vi köper denna hårt sammanfattade analys är det dessa korrelationer som politiken måste bryta. Om vi börjar uppifrån: Ekonomiska kriser bör inte orsaka nedskärningar och arbetslöshet. Nedskärningar och arbetslöshet bör inte orsaka fattigdom.
            Den politik som försöker bryta dessa orsakssamband bryter emellertid mot den politik som har byggt upp dessa samband.
            Och den politiken är stark, närmast hegemonisk.

söndag, juli 31, 2011

Hatet långt ifrån blint

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110731 (nätupplagan)

Sveriges statsminister har i motsats till Norges statsminister fått utstå mycken kritik för sitt ickeagerande i tiden efter terrordådet i Norge. Fredrik Reinfeldt har tackat nej till i stort sett varje inbjudan i de större medierna. I fredags bröt han dock tystnaden med en debattartikel på SvD Brännpunkt.
       Men vad skriver han, när han väl bryter tystnaden?
       Reinfeldt skriver att ”Terrordådet i Norge var ett uttryck för det blinda hatet”. Nej, det är precis tvärtom. Det var ett synnerligen riktat hat, mot det moderna flerkulturella samhället, mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet, mot feminism och jämställdhet – ett hat som han utagerade mot norska socialdemokratiska ungdomar. Blint hat? Inte alls.
       Reinfeldt skriver också att ”På något annat sätt kan det inte beskrivas”. Tvärtom bör vi akta oss för att snabbt komma med förenklingar och endimensionella förklaringar. För att förstå Anders Behring Breiviks handlande, och därmed försöka förhindra framtida liknande handlingar, vinner vi på att fler perspektiv på denna komplexitet belyses i debatten.
       Dessutom kan man mellan raderna läsa att regeringens svar på händelserna i Norge är mer övervakning och kontroll. Det skiljer sig markant från Jens Stoltenbergs respons.
       Däremot förekommer i Reinfeldts artikel inte ett ord om rasism, främlingsfientlighet, islamofobi eller intolerans. Därmed inte heller något om hur vi ska bekämpa dessa politiska strömningar. Det är förvånande. Reinfeldt väljer att fokusera det kriminella, och bortse från det politiska.
       Den avgränsningen är alltför snäv.

onsdag, juli 27, 2011

Vi är alla delaktiga i Norges sorg

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110727

Det är ohyggligt svårt att formulera något väsentligt kring morden i Norge. Så många formulerar sig så skickligt i en svår stund. Norges statsminister Jens Stoltenberg visar i varje framträdande en enorm skicklighet i sitt tilltal, en skicklighet som kulminerar med talet i Oslo domkyrka under söndagen.
        Det är en artskillnad mellan George W Bush svar efter attacken mot tvillingtornen den 11/9 – ”We will hunt them down” – och Stoltenbergs respons efter bomben i Oslo och massakern på Utøya: ”Vårt svar er mer demokrati, mer åpenhet og mer humanitet.”
        Stoltenberg citerar även en av de överlevande ungdomarna från Utøya i sitt tal: ”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen.”
        Den mannen, Anders Behring Breivik, drevs av hat, ett hat som dock inte kan isoleras till enbart honom, utan som ingår i en högerextrem, antimuslimsk ideologisk rörelse som ger uttryck för hat mot islam, hyllande av värdekonservativa normer, antifeminism och förespråkande av ett patriarkalt samhälle med starka inslag av förmoderna och antidemokratiska ideal.
        Det är en form av radikalkonservatism av det farligaste slaget, som framträder tydligt i det 1500-sidiga manifest som han har publicerat på nätet. Förvisso torde Breivik vara en galning, men inte en ensam galning. Denna ideologi uttrycks på nätet i parti och minut; i kommentarsfält på debattsajter, på bloggar och andra forum. Breivik kan vi inte göra något åt, dåden är utförda och nu väntar den juridiska processen.
        Men den ideologi han hämtar näring från kan vi alla aktivt ta avstånd från, varje gång den uttrycks, var helst den uttrycks.
        Som jag inledde: Flera har i en av de svåraste stunder ändå lyckats formulera sig så att en känsla av gemenskap i sorgen stärks, så att även vi som inte har någon personlig relation till offren känner oss delaktiga i sorgens gemenskap. Allra bäst formulerar sig dock en norsk twittrare, som kallar sig Vågard, under måndagen:
       ”Han ville ha oss til å hate innvandrere, men han ga oss muligheten til å forstå hva de som flykter fra massakrer og bomber flykter fra.”
        Norge visar inte enbart att det är möjligt att gå vidare från så ohyggliga dåd, utan även hur: mer demokrati, mer medmänsklighet och mer humanitet.

måndag, juni 20, 2011

De kanske lämpade

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110618

Nu tillsätter utbildningsminister Jan Björklund en utredning, där tidigare universitetskanslern Sigbrit Franke har utsetts till utredare, som ska undersöka förutsättningarna för att införa lämplighetsprov för de människor som söker till universitetens lärarutbildningar. Detta applåderas i olika sammanhang. Socialdemokraternas Mikael Damberg är positiv. De bägge lärarfacken välkomnar förslaget.
           Denna idé luftades redan i utredningen En hållbar lärarutbildning (SOU 2008:109), som också leddes av Sigbrit Franke. Redan då började det knastra i huvudet på mig, som alltid när det förespråkas lämplighetstester av allehanda slag. Utredningen föreslog att särskilda lämplighetsprov ska redan vid ansökan till lärarutbildningen sålla ut de lämpade från de icke lämpade.
           Frågan hur vi sållar. Vilka egenskaper måste en människa besitta för att få påbörja en utbildning – utöver den självklara kunskapsbehörigheten? Vad menar vi med lämplighet? Lämpliga attityder – vad är det? Redan förvärvade kunskaper och färdigheter för ett yrke – behövs då utbildning? ”Fallenhet” eller ”talang” för yrket – börjar det då lukta närmast genetiska förutsättningar? ”Kärlek” till yrket – måste man älska sitt yrke?

Om viss lämplighet måste vara uppfylld före utbildningen, är det då inte rimligt att anta att detta rör sådana egenskaper hos studenten som utbildningen inte förmår utveckla, eftersom dessa redan bör vara förvärvade? Vore inte det att redan på förhand underkänna en utbildning, det vill säga underkänna utbildningens förmåga att i vissa avseenden utveckla och förändra människor?
            I utredningen om ny lärarutbildning menar man att lämplighetsprovet ska ”…testa allmänna förmågor som muntlig och skriftlig framställning, pedagogiskt ledarskap, social lyhördhet och förmåga att skapa intresse för ett ämne.” Ungefär så menade utredaren Sigbrit Franke att lämpligheten skulle kunna prövas.
           Alltså, något så komplicerat och komplext fenomen som pedagogiskt ledarskap ska vara en förmåga en gymnasist redan i viss mån besitter för att vara behörig till lärarutbildningen? Det låter fullständigt orimligt. Är det inte pedagogiskt ledarskap som lärarutbildningen ska utveckla hos studenten?
           Detsamma kan frågas kring förmåga att skapa intresse för ett ämne. Ska man redan kunna detta innan lärarutbildningen? Varför får inte den förmågan tillåtas växa fram under utbildningen? Och muntlig framställning, i form av föreläsande, ska den blivande studenten kunna i förväg. Det vet alla som har arbetat med föreläsningar att det kräver mycket träning.
           Lämplighetstester ställer många frågor, många fler än ovanstående. Men grundfrågan måste ändå vara: Varför tror man inte att människors ”lämplighet” och färdigheter kan utvecklas under en flerårig akademisk utbildning?

torsdag, juni 09, 2011

Sociala medier som övervakningsverktyg

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110609

Det har upprättats en mediebild av sociala medier, som exempelvis Twitter och Facebook, som verktyg för demokratiaktivism i Tunisien, Libanon, Egypten, Syrien och andra länder som försöker skapa demokratisk ordning.
          Mediebilden säger att de sociala medierna har bidragit till dels att samordna protester och andra aktiviteter, dels att föra ut nyheter till övriga världen om vad som händer under upproren i dessa länder eftersom inhemska medier är statskontrollerade.
          Denna mediebild är inte felaktig, men möjligen ofullständig. Det pågående upproret i Syrien visar detta. I Syrien föreligger sedan flera år ett förbud mot sociala medier som exempelvis Facebook som Youtube.
          I februari i år upphävdes plötsligt detta förbud. Varför? Två tolkningar infinner sig. Den ena säger att demokratiaktivisterna ändå kommer åt sociala medier via servrar i andra länder, så förbudet blir meningslöst.
           Den andra, betydligt viktigare tolkningen, säger att med öppna sociala medier är det lättare för stater och diktatorer att övervaka medborgarna, eftersom kommunikationen sker öppet i dessa medier.
          Sociala medier som diktatorers övervakningsverktyg är de sociala mediernas baksida.

onsdag, maj 25, 2011

Nätets minne, människans glömska

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110525

Så länge jag har reflekterat över informationsteknik och dess relation till människan och samhället har frågan om hur vi bäst bygger in glömskefunktioner i våra tekniska informationssystem förföljt mig.
         Å ena sidan; varför ska vi göra det, när vi har en teknik som billigt och enkelt kan lagra all information som produceras? Vi designar ett internet för att minnas allt i stället för att glömma visst. Google går naturligtvis i bräschen för att lagra allt på webben, såväl ”levande” som ”döda” webbsidor. Även om du vill glömma, det vill säga radera en webbsida, är den sannolikt redan lagrad någonstans.
         Även ideella organisationer, som Internet Archive, bygger upp enorma arkiv. Enligt vissa uppgifter har Internet Archive 150 miljarder webbsidor i sitt arkiv, tillgängliga för vem som helst. Idén om det transparenta samhället, såsom den formas av idéer med ”open” som förled, ligger som grundläggande antagande.
         Å andra sidan; att glömma är en av människans absolut viktigaste egenskaper. Hypotesen är att det är glömskan – av oförrätter, av pinsamma misstag, av ickeintentionella handlingar som sårar, av allt som försämrar sociala relationer – som håller ett samhälle samman. Inte enbart minnet.
         Människans glömska är emellertid selektiv. Vi styr inte över vad vi glömmer. Det är därför ett närmast oöverskådligt problem att bestämma vad våra externaliserade minnen i form av informationsteknik ska glömma. Därför tenderar vi att skapa teknik som minns allt, utan urskiljning.

Nu har emellertid samma problem med att välja vad som ska minnas börjat nå människan. På University of Californias nyhetswebb (110427) presenteras en nypublicerad studie, där en forskargrupp har studerat möjligheten att radera mänskligt minne. Eller åtminstone försvaga långtidsminnet väsentligt.
         Neurobiologen David Glanzman, som leder arbetet, menar att detta är möjligt. Frågan är om det är möjligt att identifiera och radera specifika minnen i hjärna. Glanzman menar att absolut inte möjligt i dag, men att han tror att det kommer att vara möjligt att gå in i en persons hjärna, identifiera och lokalisera ett visst minne för att därefter radera eller försvaga ett specifikt minne.
         Det uppenbara användningsområdet anges vara att bota eller lindra post-traumatiska syndrom och liknande problem hos människor med traumatiska upplevelser från krig, våldtäkt, väpnade rån, olyckor och annat som skapar post-traumatisk stress.
         Visst låter det lovande. Men vad blir nästa steg? Visst är det möjligt, åtminstone som tankelek, att med en utvecklad raderingsteknik beställa radering av mina obehagliga minnen eller bara minnen som stör min sinnesfrid.
         I en sådan förlängning riskerar vi också att radera en av människans allra viktigaste egenskaper: att lära oss av våra erfarenheter, positiva som negativa. Om vi snabbt och enkelt kan radera de negativa erfarenheterna, torde vår kunskap om oss själva och världen krympa.
         Dithän vill vi knappast.

tisdag, maj 24, 2011

De sociala robotarnas intåg

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110524

Datoriserade robotar kan för enkelhetens skull delas in i två kategorier: industrirobotar och sociala robotar. Industrirobotar har vi levt med i flera decennier. De utför repetitiva konstruktionsarbeten i högt tempo med hög precision, ofta i produktionsmiljöer som människor helst undviker. Möjligen ifrågasattes industrirobotar i deras barndom, främst med argumentet att de tar jobb från människor, men i dag är robotar en självklarhet i många industrier.
        Sociala robotar har vi ännu inte sett så många exempel på. I främst Japan och USA förekommer emellertid både kommersiell utveckling och forskning kring vad sociala robotar kan vara och göra, både som fritidsprodukter och som inslag i professionella verksamheter. Frågan är om sociala robotar kan bli för den sociala fabriken vad industrirobotar har blivit för den industriella fabriken. Nämligen en självklar rationaliseringsteknik.
        Sherry Turkle är i botten psykolog och en erkänd professor i sociala studier av vetenskap och teknik vid MIT. Hon vann stor respekt genom sin första bok i ämnet, Ditt andra jag (1987), där hon utforskade hur datorer formar vårt sätt att tänka och handla, och hur de förändrar vår kultur. Närmast banbrytande blev Turkle med boken leva.online (1997), där hon gjorde den tidigaste och mest omfattande studien av vad det innebär att leva på nätet.
        Nu är hon aktuell med vad som kan betecknas som den tredje delen av trilogin: Alone Together (Basic Books). Som titeln antyder fortsätter hon att utforska relationen mellan människan och tekniken. Ensamma tillsammans. Halva boken ägnas åt vår relation till sociala robotar. Den andra ägnar hon åt relationen till andra människor över nätet. Denna essä avgränsar sig till att reflektera över bokens första del, eftersom det är ett för svenska förhållanden relativt outforskat område.
      
Fundamentet för Turkles studier är att vi tycks allt mer bli emotionella med tekniska objekt och att vi tenderar att upprätthålla ett moraliskt förhållningssätt till sådana. När sociala robotar beter sig djur- eller människolikt, tenderar vi att rent moraliskt förhålla oss till dem som vore de djur eller människor. När en Furby säger ”Me scared” triggar detta en moralisk reaktion, trots att man intellektuellt vet att Furbyn är en robot, ett tekniskt objekt.
        Artificiell intelligens innebär att få maskiner att göra sådant som uppfattas som intelligent om det gjordes av människor. Nu står vi inför en parallell: emotionell intelligens, som innebär att få maskiner att uttrycka sådant som skulle uppfattas som känslor om det uttrycktes av en människa.
        Ett av Turkles exempel är Wesley. Han är 64 år, självupptagen och svår att leva med, enligt honom själv. En social robot, menar han, skulle kunna bistå honom med social kontakt utan att Wesley sårar denne. En robot skulle kunna lära sig hans psykologi, som han uttrycker det, och stödja honom att ta sig ur hans depressiva perioder. Människor kan det inte. Det har ett liv av skilsmässor och psykologer lärt honom.
      
Tillit är en av hörnstenarna i mellanmänskliga relationer. När Turkle pratar med barn om relationer till robotar och människor kommer tilliten på tal. Några menar att de hellre skulle ha en robot som barnvakt än en människa; deras erfarenheter av barnvakter är att de är ouppmärksamma, självupptagna, ibland inte ens fysiskt närvarande. Så skulle aldrig en robot vara, menar barnen. En robot skulle kunna programmeras att känna till det enskilda barnets behov. Det är lättare att lita på en robot än på en människa: ”Du kan enbart lita på en människa om du känner henne (…) och det går fortare att lära känna en robot”, som ett av barnen uttrycker det.
        Turkle studerar även det omvända; att vara barnvakt till en robot. En flicka i Turkles studie, Callie, älskar att vara barnvakt; hon älskar att känna sig behövd och att vara omhändertagande. Turkle låter henne pröva en barnrobot (en relativt avancerad programmerad docka) under några veckor. Callie vet att barnroboten är en maskin, men bryr sig inte särskilt om det. Det viktiga är att den är tillräckligt levande för att väcka hennes känslor av att behövas för någon. När roboten säger ”I love you” som en respons på Callies beteende, uppfattar hon det som ett genuint känslomässigt yttrande.
        Sherry Turkle har också studerat experiment med sociala robotar i äldreboenden. Hon finner relativt hög acceptans för att robotar kan sköta vissa delar av omsorgen. I dessa experiment visar det sig att robotar kan dela ut medicin, hjälpa äldre att nå olika saker i sin omgivning och att övervaka dem, exempelvis genom att signalera om en person har ramlat och ligger på golvet. Acceptansen bygger emellertid till stor del på den personalbrist inom omsorgen som tycks vara universell och opåverkbar.

Sherry Turkles ärende är att varna oss för olika former av vänskaper med robotar. Att göra sig beroende av en robot är fullständigt riskfritt och kravlöst, eftersom roboten aldrig ställer några krav på motprestation eller på reciprocitet. Jämfört med ett liv med robotar, kan ett liv med människor te sig besvärande; människor ställer krav, människor kan avvisa. Att vänja sig vid sociala robotar är att vänja av sig med människor.
        En av Turkles slutsatser är att det är en fatal missuppfattning att betrakta sociala robotar som leksaker. De är mycket mer än så. Det förstår även barn. Men en än större missuppfattning är att sociala robotar kan ge genuina, mänskligliknande relationer. Sociala robotar utlovar vänskap, men kan aldrig leverera annat än föregivet agerande. Om vi uppfattar en relation till en robot som vänskap, kommer vänskapsbegreppet att degenerera, menar Turkle.
        När du uppfattar en social robot som en vän, som någon att ha en relation till, förlorar du samtidigt en synnerligen viktig mänsklig egenskap: förmågan att se världen genom någon annans ögon. Och därmed förmågan till empati. Och, som Turkle så distinkt formulerar det, kanske är det när vi förlorar denna förmåga, som vi kan uppfatta en robot som en vän. Eller, vill jag tillägga, när vi tvingas att avstå från den förmågan.
        Det som gör Sherry Turkles studier av sociala robotar så värdefull är att hon som få andra lyckas precisera distinktionen mellan en relation till en social robot och en relation till en människa. När Turkle från teknikoptimister får kritik för sin kritiska inställning till sociala robotar, handlar det om att hon vägrar likställa omsorg med utförande av omsorg. Hon vägrar likställa omsorg som känsla med omsorg som beteende. Hon vägrar likställa att ta hand om någons behov med att bry sig om någons behov.
        Ett fundamentalt behov hos en människa är att bli lyssnad på. En social robot kan höra vad jag säger, men kan aldrig lyssna på mig.
        Datorer förstår mänsklig erfarenhet lika lite som de alltid gjort, men datorer kan bättre än någonsin agera som om de förstår.
        En slutsats vi kan dra efter läsningen av Alone Together är att huruvida en robot kommer att lyckas eller misslyckas som exempelvis ”vårdare” inom äldreomsorg beror mer på hur vi definierar omsorg och vårdarbete än hur vi lyckas konstruera och programmera roboten. Vi kommer snarare att definiera sådana verksamheter med utgångspunkt i vilka sysslor robotar kan utföra, inte vilka behov brukarna har.
        Det kan tyckas vara en pessimistisk, rentav dystopisk slutsats. Jag uppfattar det dock inte så. Jag uppfattar det som business as usual.

tisdag, april 26, 2011

Kamera och fotograf i samarbete och konflikt

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110426

Tisdagen den 12 januari 2010 drabbades Haiti av en oerhört kraftig jordbävning och ett femtontal efterskalv. Hus faller samman. Människor blir hemlösa. Mer än 200.000 människor omkommer. Plundring eskalerar i städerna.
        Fabienne Cherisma blev 15 år. Hon sköts av polisen några dagar efter skalvet, av vad flera medier rapporterade som ett varningsskott som sköts upp i luften och träffade Fabienne där hon befann sig på ett hustak. DN-fotografen Paul Hansen tog emot förstapriset för Årets nyhetsbild 2010 för bilden av den avlidna Fabienne.
        Bilder som denna kan vara försvarliga att publicera för att förstärka det ohyggliga kaos som inträffar vid katastrofer. Text bidrar till intellektuell förståelse; en bild kan bidra till emotionell förståelse. Hansens bild hamnar emellertid i ett annat dager när man läser bloggen Prison Photography, som har gjort en ingående granskning av tillkomsten av detta fotografi.
        Utgångspunkten för granskningen var frilansfotografen Nathan Webers fotografi av den situation, där Paul Hansen med kollegor trängs för att få bra vinklar och ljus för bilden av Fabienne.
        I efterhand har det moraliserats en del över hur Hansens bild togs, mot bakgrund av Webers foto. Skulle Hansen fått priset för årets nyhetsbild om juryn sett Webers foto i förväg? Bör fotografer redovisa de situationer, den kontext som bidrar till olika bilder? De skarpaste moralisterna använder ord som ”hyenor” för fotograferna på Webers bild  och tycker att de utnyttjar Fabiennes död på ett omoraliskt sätt.
        Att moralisera är lätt, och moralisera kan vi enbart göra i efterhand. Den viktigare frågan är hur, eller om, vi kan läsa fotografier kritiskt. För utöver den moraliska dimensionen har Hansens bild också kritiserats för att vara ”osann”, i meningen att den är på gränsen till arrangerad. Andreas Ekström skriver på Sydsvenskans kultursida (110322) att tidningsläsaren vilseleds när denne inte får se ”flocken av fotografer som trängs för att få den perfekta bilden”.
        Det är dock att förenkla en aning. Tidningsläsarens vilsenhet kan inte enbart bero på hur stor del av en visuell situation som fotografen presenterar. Vilsenheten måste också ha att göra med vår föreställning om vad ett fotografi är, och därmed hur vi kan förhålla oss kritiskt till sådana. Det är inte minst viktigt när närmast all fotografi är digitalt och kan manipuleras intill oändlighet.

Mediefilosofen Vilém Flusser skrev en kort bok i essäformat som översattes till svenska 1983: En filosofi för fotografin (Korpen). Med hjälp av Flusser kan vi utveckla ett kritiskt tänkande kring fotot. En utgångspunkt för fotokritik är vår förmåga att dechiffrera bilder. Vi får inte lockas att se fotografier som ”frusna händelser”, det vill säga objektiva avbildningar av verkligheten, utan bilder måste översättas till situationer.
        Flussers iakttagelse är att människor tenderar i alltför hög utsträckning att lita blint på tekniska bilder. Målade bilder har alltid analyserats och tolkats, det vill säga dechiffrerats, men tekniska bilder har alltid setts som fönster mot världen och verkligheten. Den väsentliga skillnaden mellan målade bilder och tekniska bilder är emellertid kameran.
        Kameran är en ”programmerad” apparatur, med Flussers ord, vars avsikt är att förändra världens innebörd, och därmed vår förståelse av världen. Avsikten med fotografier är att skapa symboliska ytor, som först måste avtäckas innan vi kan förstå världen bakom ytan. Fotografens frihet att välja motiv kan i förstone tyckas vara helt fritt, men Flusser vill peka på en komlicerad relation mellan fotografen och kameran.
        Valet av motiv kan inte göras i konflikt med kamerans program, mot kamerans inbyggda avsikt. En fotograf kan enbart fotografera det som genom kameran är lämpligt att fotografera. Fotografen tror gärna att det är dennes estetiska, epistemologiska eller politiska kriterier som avgör valet av motiv, men det är ett falskt medvetande. Valet görs alltid i samråd med kameran.
        Notera hur fotograferna trängs på Webers fotografi för att få samma höjd, samma vinkel, samma ljus på sina bilder. Varför? För att kamerans program har tränat fotograferna hur motiv ska väljas och fångas på bild.

Nu börjar vi närma oss fotokritikens kärna i två delar. För det första: bilden är en symbolisk verklighet som måste dechiffreras, tolkas, för att en bild, och därmed en verklighet, ska kunna förstås. Att fotografera är att skapa situationer, inte att representera verkligheten.
        Verkligheten utgörs nämligen av den bild som är fotograferandets resultat. Haitis verklighet för tidningsläsaren är Paul Hansens bild, men verkligheten förblir symbolisk. Eller, för att tala med en annan mediefilosof, Jean Baudrillard: Vad som är verkligt är därmed inte det som är betecknat, utan det som är betecknande, det vill säga symbolen.
        För det andra: relationen mellan fotografen och kamerans program måste också tolkas. Varje fotografi representerar dels samarbetet mellan fotografen och kameraprogrammet, dels konflikten mellan dessas avsikter. Fotokritiken – dechiffreringen av fotografier – har som uppgift att visa såväl samarbetet som konflikten.
        Fotokritikerns ständiga två frågor bör enligt Flusser vara: ”Hur framgångsrik har fotografen varit i att underställa kameraprogrammet sina egna avsikter och med vilka metoder? Hur framgångsrik har kameran varit att avleda fotografen från hans avsikter och med vilka metoder?”
        Fotografens vanligaste avsikter med ett fotografi är att skapa indikativa fotografier (fotografier med sanningsanspråk), imperativa fotografier (fotografier med moraliskt anspråk) eller optativa fotografier (fotografier med konstnärliga anspråk). Vilken typ av fotografi är Paul Hansens? Indikativt; med sanningsanspråk? Vilken typ är Nathan Webers? Imperativt; med moraliskt anspråk?

En sträng tolkning av Flussers fotofilosofi skulle vara att Paul Hansens bild inte är underkastad fotografens avsikter, utan att bilden är ett resultat av den apparatur som fotografen har för handen. Hansen var, med Flussers ord, blott en funktionär för kameran. Nathan Webers fotografi, å andra sidan, skulle tolkas som en ansats att underställa kameran sina egna avsikter.
        Analysen i denna artikel bygger emellertid på att vi har tillgång till Webers foto. Skulle det vara möjligt att göra denna analys av enbart Hansens foto? Sensmoralen av att läsa Flusser är att det måste vara möjligt; om inte, så måste vi lära oss det.
        Annars programmerar fotografierna ett samhälle i apparaturens tjänst, i stället för ett samhälle där apparaturen har underställts människans avsikter.

tisdag, mars 29, 2011

3D-filmens underutvecklade rumslighet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110329

Att skapa och visa film i tre dimensioner – bredd, höjd och djup – är inte en ny företeelse. Redan på 1950-talet prövades tekniken och sedermera har tekniken utvecklats relativt långsamt och utan särskilt stort engagemang. Tills i dag. 2009 får sägas vara året när 3D-tekniken tog ett språng, med James Camerons film Avatar som galjonsfiguren för nutida 3D-film.
       Filmkonnässörerna har dock alltid rynkat på näsan åt denna teknik, där filmen måste ses med särskilda glasögon där linserna för respektive öga har olika kvaliteter. Denna teknik har också nästan alltid tillämpats på underhållningsfilm från Hollywood; ytterst sällsynt har regissörer med konstnärliga ambitioner filmat i 3D. Avatar är inget undantag från detta.
       I år sker ett trendbrott i detta avseende. Under Berlins filmfestival visades två 3D-filmer av regissörer som utan tvekan har konstnärliga ambitioner med sitt filmskapande. Den första är Wim Wenders som använder tekniken i filmen Pina, en film om koreografen och dansaren Pina Bausch. Den andra är Werner Herzog med filmen Cave of forgotten dreams.
       Om detta trendbrott endast är högst tillfälligt, eller om det får efterföljare är svårt att sia om. Det förutsätter att filmskapare kan använda djupet i 3D-tekniken för att öka den konstnärliga höjden och inte enbart slå tekniknördar med häpnad.

Ett skäl, har det hävdats, bakom Hollywoods satsning på 3D-teknik i slutet av 00-talet stavas hotet från piratkopiering. Om 3D-tekniken ger ett så stort mervärde att det gamla klyschan ”Film är bäst på bio” kan återerövras, tror Hollywood att biograferna kan konkurrera med den illegala nedladdningen av film. På samma sätt som 50-talets 3D-film skapades inför hotet från televisionen.
       Å andra sidan, hävdar andra, är nätets piratverksamhet synnerligen kreativ. Det torde bara vara en tidsfråga innan pirater börjar kopiera 3D-effekter för att skapa den postproduktion som krävs för att uppleva den tredje dimensionen också i filmer som kopieras på nätet. Allt digitalt kan som bekant kopieras.
       Det huvudsakliga skälet är förhoppningsvis att utforska rumslighetens betydelse för filmupplevelsen. Denna ambition är inte ny, utan har flerhundraåriga rötter, även om rumsligheten förr inte kunde appliceras på filmmediet förrän på 1900-talet.

Idén om rumslighet i filmupplevelsen har två historiska rötter. Den ena är den kognitiva roten, den andra är den fysiska. Den tidigaste tekniken för att skapa kognitiv rumslighet är zograskopet, som uppfanns i mitten av 1700-talet. Genom att titta på en bild genom en konvex lins, ser varje öga var sin bild och hjärnan kan tolka dessa parallella bilder som en bild, och skapa en illusion om djup i bilden. De bilder som skapades för zograskopet byggdes upp så att illusionen av att se det som inte finns – den tredje dimensionen i en tvådimensionell bild – skulle förstärkas.
       Sedermera förfinades tekniken i form av stereoskopet. Det var ett instrument med en lins per öga, men till skillnad från zograskopet betraktas två bilder. Vänster öga ser en bild och höger öga en annan bild, varefter dessa bilder i hjärnan förenas till ett tredimensionellt synintryck.
       Syftet med den tredje dimensionen var att öka korrektheten i avbildningen, inte att öka den konstnärliga höjden. Man sökte förvisso simulera rumslighet, men rumsligheten skulle ha en korrekt referens i verkligheten. Kända städer, gatubilder och byggnader var vanliga motiv.

Den tidigaste tekniken för att utvidga den fysiskt upplevda rumsligheten är panoramat från sent 1700-tal. En panoramamålning omsluter åskådaren så att hela synfältet upptas av målningen. Syftet med panoramat var att reproducera verkligheten så skickligt att åskådarna trodde sig se verkligheten, och inte en avbildning. Frånvaron av avgränsande ramar var en viktig faktor för verklighetsupplevelsen, liksom tekniker för ljussättning och de särskilda fysiska lokaler som byggdes för panoramautställningar.
       Dessutom arbetade man med ”falsk terräng”. Denna terräng består av tredimensionella objekt, figurer eller pappdockor – beroende på vilken panoramamålning som visas. Syftet med denna falska terräng är att maskera övergången från den tredimensionella världen till en tvådimensionell målning.
       En förfining av panoramat kan ses i dioramat från tidigt 1800-tal. Det var en konstform som experimenterade med olika former av specialeffekter – dekor, belysning, sceniska effekter. Syftet var att skapa helhetsbilder hos åskådaren genom att många intryck blandades så att en illusion av ett verkligt sammanhang kunde uppstå.
       Dioramat var ett mellanting mellan konstutställning och melodramisk teater. I dioramat kunde åskådaren inte enbart beskåda en vacker bild av något, utan också uppleva förändringar som känns igen från den natur bilden representerar – från dimmiga morgnar till klara nätter, från en vacker och solig dag till en stormfylld himmel.
       Likt panoramat var dioramats syfte realism. Åskådarna upplevde varje utställning verklig, särskilt på grund av målningarnas perfekta perspektiv och förmedling av atmosfär, mycket på grund av ljuseffekter. Åskådarna trodde inte att det var målningar de såg; illusionen av djup och därmed rymd var så stark att de var övertygade om att det var en storskalig modell med materiella ting de betraktade. För att testa om det var en bild eller en materiell modell kastade ibland åskådare en pappersboll eller ett mynt mot bilden.
       Såväl panoramor som dioramor var utrymmeskrävande, närmast att jämföra med en biograf- eller teaterlokal. De flesta ljuseffekter skapades genom att placera olika typer av genomskinliga och färgade skärmar mot olika dagsljusöppningar i anslutning till målningen för att på så sätt skapa allt från solsken till tät dimma.

Hittills har 3D-filmen fokuserat på att utveckla den kognitiva rumsligheten; en tydlig utveckling av zograskop och stereoskop: en kognitivt upplevd tredimensionell simulering av en tvådimensionell bild. Emellertid har utvecklingen av den fysiska rumsligheten i princip stått helt stilla. Det är här möjligheterna finns. Det handlar om att utnyttja själva biografens rum.
       Varför visa film på enbart en duk eller skärm med människor som sitter i rader med blicken rakt fram, där all tredimensionalitet är kognitiv, det vill säga belägen i hjärnan? Varför inte utnyttja det faktum att biograflokalen är flera hundra kvadratmeter med högt i tak och har vanligtvis fyra väggar?
       Släng ut biostolarna, låt människorna röra sig i rummet, projicera filmen på flera dukar eller skärmar samtidigt. Inspireras av panoramat som söker omsluta åskådaren. Inspireras av dioramat med stora ytor med många projiceringar. Inspireras av surroundljudet, där man söker en följsamhet mellan ljudets rumslighet och ljudkällan.
       Släpp idén om en film från en projektor på en duk. Den idén kan härledas till laterna magica i mitten av 1600-talet, vilket var den första tekniken för att projicera bilder på duk, inte olik diaprojektorn.
       Men redan då experimenterade belgaren Etienne Gaspard Robertson med flera laterna magica samtidigt som projicerade bilder på olika ställen i rummet för att skapa föreställningar han kallade ”phantasmagoria”. Ibland använde han så många som åtta projektorer samtidigt.
       Det är inte utan att man undrar om ambitionerna i förhållande till förutsättningarna var högre förr.

måndag, mars 28, 2011

Saknat deldirektiv

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110328

Kulturdepartementet initierade den 24/3 en utredning om litteraturens ställning (Dir 2011:24). I en tid när läsning minskar allmänt och särskilt i vissa befolkningsgrupper – yngre män – kan det vara rimligt att undersöka om staten ska agera på särskilda sätt för att främja läsning.
       En utgångspunkt i direktivet är att tekniken – läs internet – utmanar litteraturens ställning. Därför ska utredarna även föreslå hur staten kan bemöta en sådan utmaning. Men först torde väl utredarna undersöka om förekomsten av internet motverkar läsning. Det har hävdats i debatten, men har några samband fastställts? Knappast.
       Direktivet pekar på att litteratur i allt högre utsträckning distribueras och läses i digitalt format, men att den digitala litteraturen försäljningssiffror är mycket låga. Här hade jag önskat ett deldirektiv: Föreslå åtgärder som säkerställer utgivning av litteratur i fysiskt format.
       För om utvecklingen leder till att förlagen tror att de kan sälja digital litteratur, kommer de enbart att gå samma väg som skivbranschen: En på förhand förlorad strid mot ett fritt internet.

P O ÅGREN

tisdag, mars 22, 2011

Tekniken uppdagar samhället

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110322

Med tanke på potentialen hos en kärnkraftkatastrof är det naturligtvis rimligt att diskussionen om kärnkraftens vara tar ny fart med de enorma problemen i Fukushimas kärnkraftverk. Diskussionen tycks emellertid hittills begränsa sig till överväganden om vilken energiförsörjning vi ska ha i samhället.
          Det är synd. Diskussionen borde alltid primärt handla om vilket samhälle vi vill ha. Vilken energiteknik vi väljer skapar villkor och förutsättningar för hur vi kan leva och verka. Låt oss prata med två teknikfilosofer för att se om de kan vägleda oss något.
          Paul Virilio har i ett flertal böcker argumenterat för att teknikutvecklingen främst bidrar till två saker: en ökad hastighet i samhället och en ökad frekvens av olyckor. Teknik som rationaliserar och effektiviserar accelererar processer och tvingar människor att agera i allt högre hastigheter.
          Varje teknik bär på sin egen olycka; olyckor är ”programmerade” i tekniken. Bilar krockar, fartyg kapsejsar, tåg spårar ur. Kärnkraftverk läcker radioaktivt stoff. Kolkraftverk bidrar till växthuseffekt.
          Skillnaden mellan fartygs och kärnkraftverks olyckor är dess lokalitet. Ett fartyg som kapsejsar sker alltid lokalt; det sker på en avgränsad plats. Kärnkraftsolyckor är delokaliserade, det vill säga att även om en härdsmälta sker i ett visst kärnkraftverk, sker olyckan över ett stort geografiskt område. Det samma gäller vid förbränning av fossila bränslen.
          Virilio är en dystopisk filosof. Ju mer teknik vi utvecklar, desto mer accelererar samhällets olika processer och desto fler olyckor kommer vi att se. Virilios lösning är att dra ned på hastigheten, på utvecklingstakten med avseende på den utveckling som ökar olycksfrekvensen.

I en essä betitlad Teknikens väsen beskriver Martin Heidegger teknikens väsen som att uppdaga något, att frambringa något. Med en ny teknisk innovation kan vi uppfatta något som vi inte annars uppfattar i tillvaron.
          Även Heideggers teknikfilosofi är kritisk till den framväxande tekniken, i främst två avseenden. För det första står människan inte fri i teknikutvecklingen utan ”att människan i teknikens tidevarv på ett särdeles iögonenfallande och utmanande sätt tvingas in i den rådande formen av uppdagande”, som han skriver. För det andra är teknikens väsen att utarma naturen, att plundra naturens reservoar av energi.
          Det för oss tillbaka till temat. I vår relation till teknik skapas och omskapas vår mänsklighet. Om vi inte vill vara fångar i de samhällsformer som en viss teknik uppdagar, måste vi först formulera vilket samhälle vi vill leva, för att sedan skapa tekniker som uppdagar det önskvärda samhället. Inte tvärtom.
          Vilket samhälle uppdagas om energiförsörjningen enbart består av förnyelsebar energi? Kan tillväxt fortfarande vara det övergripande målet? Eller måste kartan ritas om?

onsdag, mars 02, 2011

Stamningens socialpsykologi

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110302

The King’s Speech är något så ovanligt som en film som vill förstå stamning som ett socialpsykologiskt fenomen, snarare än ett biologiskt fenomen. Colin Firths gestaltning av George VI, Bertie, får också en välförtjänt Oscar för bästa manliga huvudroll, liksom filmen får Oscar för bästa film, bästa regi och bästa originalmanus.
         En betydande del av stamning innebär att tänka på stamning. Tro mig. Jag vet. När stammar jag? Varför stammade jag i situation X men inte i situation Y, trots att situationerna är ytterst lika varandra? Kan jag förebygga? Men framför allt – hur kan man hantera sin situation och förhålla sig till denna… ja, personliga egenskap?
         Jag rekommenderar tre nyckelscener i King’s Speech för att förstå stamning som det socialpsykologiska fenomen jag menar att det är. Den första scenen, drygt 20 minuter in i filmen, är Berties första möte med den australiensiske logopeden Lionel Logue (förträffligt spelad av Geoffrey Rush), där Lionel ställer den radikala frågan: ”Vilket är ditt första minne av stamning”, varpå Bertie blir förbannad och skriker att stammat, det har han gjort i hela sitt liv.
         Men det radikala i frågan, som gör att vi kan ana stamningens socialpsykologi, är Lionels grundläggande axiom: ”Inget barn börjar tala med stamning”. Stamning växer fram.
         Den andra scenen är samtalet mellan Bertie och hans bror efter ca en timme i filmen; det kritiska samtalet där Bertie försöker få sin bror att förstå att broderns handling bryter mot konstitutionen. Studera hur brodern lyckas få Bertie att stamma så gravt att knappt ett ljud kommer ur munnen, genom att använda mikromakt i form av blickar, efterhärmning och tillskapad underordning.
         Den tredje scenen är kungens själva radiotal i slutet av filmen, med vännen Lionel i det slutna rummet. Miljoner människor ska lyssna i direktsändning. Nerverna kryper utanpå huden. Lionel säger: ”Glöm allt annat och säg det till mig. Säg det till mig som en vän.” Och kung George VI talar, bara indirekt till nationen, men direkt till Lionel och lyckas därför hantera sin stamning.
         Intet öga är torrt hos publiken. Åtminstone inte hos den delen av publiken som vill förstå sin stamning som ett socialpsykologiskt fenomen.

tisdag, februari 22, 2011

Bortom Wikileaks: lokala nätläckor?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110222

Efter Wikileaks har avhopparen Daniel Domscheit-Berg startat Openleaks; en sajt för nätläckor på samma globala nivå som Wikileaks. Dessa sajter läcker information som är av mer eller mindre globalt intresse. Men det måste ju finnas intresse av även lokala läckor av information?
         Det är ingen vild gissning att vi kommer att se olika webbplatser växa fram som syftar till att läcka lokal information – från offentlig och privat verksamhet. Maktmissbruk och nepotism kan ju förekomma var som helst; i kommunens och landstingets beslutsprocesser, hos små och stora företag, i statliga myndigheters ärendehantering.
         Vi ser redan några exempel på lokala nätläckor. Vaggerydleaks är en nystartad blogg med ambitionen att ta emot lokala läckor inom Vaggeryds geografiska område och publicera dem. Vem som driver läcksajten är emellertid anonym.
         Värmdöleaks är ett annat exempel, men med en avsändare. Det är Stefan Mårtensson som titulerar sig ”grön liberal”, men oberoende observatör i Värmdöpolitiken, som publicerar lokala läckor, främst från den kommunala verksamheten och lokalpolitiken.
         Sveriges Radio meddelade för ett par veckor sedan i ett pressmeddelande att man inom kort startar sajten Radioleaks. Där kan ”alla som vill på ett säkert, krypterat och anonymt sätt delge oss information”, skriver SR. Skillnaden mot de ovanstående exemplen är att SR enbart skapar en ytterligare informationskanal med bättre källskydd för sitt sedvanliga journalistiska arbete, medan de andra exemplen är läckor som hanteras av privatpersoner.
         Kommer vi att få se ett Umeleaks för hela Umeå-regionen, eller kommer det att utvecklas organisationsnära läcksajter som VLL-leaks eller Volvoleaks?
         Om vi hyllar Wikileaks publicering av icke-offentliga dokument för att göra det globala samhället mer transparent, borde vi hylla även lokala initiativ som lyfter fram det fördolda i ljuset och gör lokalsamhället mer genomsiktligt.

torsdag, februari 17, 2011

Transparenta principer i Katrineholm

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110217

I Katrineholm har ett principiellt bråk mellan lokaltidningen Katrineholms-Kuriren (KK) och kommunchefen Mattias Jansson uppstått. På Twitter kallat #kkgate. När KK avsåg att granska kommunchefens användning av sociala medier, använde sig denne av just sociala medier för att besvara ett antal frågor som KK skickat per mejl.
        Mattias Jansson publicerade helt enkelt de frågor KK ställde till honom på sin blogg och använde sig av Twitter och Facebook för att diskutera detta med andra på nätet, med hänvisning till att inkommande brev till kommunen är offentliga handlingar. Det upprör naturligtvis KK, eftersom det uppstår en maktförskjutning i och med att själva granskningsprocessen blir
transparent – inte enbart resultatet av granskningen.
        Janssons hantering av sociala medier hyllas på nätets sociala sajter för den ökande transparensen, samtidigt som KK:s chefredaktör får utstå spott och spe för att denne representant för ”gammelmedia” inte förstår nya medier och för att denne inte begriper betydelsen av ökad transparens.
        Allt har skett med utifrån perspektivet media och journalistik. Det är inte det enda perspektivet, eller kanske inte ens det viktigaste, som bör anläggas på situationen.
        Problemet är inte att Katrineholms kommun publicerar offentliga handlingar på nätet. Problemet är vilka offentliga handlingar som publiceras och vilka beslutade principer för publicering som har fastställts av kommunen.
        I Katrineholm tycks det mig som om kommunchefen publicerar offentliga handlingar helt godtyckligt och i värsta fall enbart handlingar där publiceringen gynnar honom eller kommunen.
        Transparens i detta sammanhang måste också betyda att såväl media som medborgare får veta enligt vilka principer en myndighet hanterar inkomna handlingar och att publiceringen av sådana sker enligt offentliggjorda principer.
        Det är den viktigaste transparensen i Katrineholmsfallet.