måndag, januari 31, 2011

Hur är ett släckt internet möjligt?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110131

I torsdags kväll fick vi se en makaber form av mediestyrning under upproren i Egypten. Klockan 22.30 stängdes i princip hela internet ner i landet, liksom mobilnätet. Kanske inte oväntat i en diktatur, särskilt när upproren koordineras via sociala medier och sms, särskild när information om händelseutvecklingen förmedlas företrädesvis över nätet.
         Det stämmer dock till eftertanke även för demokratier. Vilken relation ska finnas mellan stat och internetleverantörer? President Mubarak hade ingen huvudströmbrytare för Egyptens internet, utan med stöd i regleringar och ett våldsmonopol kunde han framtvinga Egyptens internetoperatörer att inskränka internettrafiken. Kan samma sak ske i Sverige?
         Nej. Inte ännu. Men på samma grund som Mubarak kunde framtvinga en inskränkning av internettrafik, finner vi en regleringsiver i Sverige: en sorts rädsla för medborgarnas horisontella kommunikation och en iver att via internetoperatörerna få inflytande över och reglera denna kommunikation.
         Ett exempel är Datalagringsdirektivet som snart införs i Sverige och som förelägger internetoperatörer att lagra abonnenternas trafikdata i sex månader, så att det är möjligt för staten att kartlägga varje medborgares kommunikationer.
         Ett annat exempel är att staten vid ett flertal tillfällen har initierat diskussioner om hur internetleverantörer kan ges eller tvingas till större ansvarstagande för vilket informationsinnehåll som passerar leverantörernas nät. Lobbyorganisationen Netopia publicerade för några månader sedan rapporten Mellanhandsansvar på internet, skriven av doktoranden i immaterialrätt Johan Axhamn.
         I den rapporten föreslås att internetleverantörerna ska tillmätas ett större ansvar för att filtrera och blockera det han kallar ”oönskat innehåll” på internet som passerar respektive leverantörs servrar. Vad ”oönskat innehåll” är, och vem som definierar det oönskade, är dock godtyckligt och flytande.
         För att vara säkra på att staten inte kan inskränka medborgares kommunikation via internet, måste ”mere conduit” råda, det vill säga en total ansvarsfrihet för internetoperatörer beträffande vad medborgare säger, skriver, skickar och visar via internet. En internetleverantör måste vara en neutral informationsförmedlare, fri från statlig styrning och inblandning.
         På samma sätt som lagen om brevhemlighet råder för fysisk informationsförmedling via Posten, bör vi ha en motsvarande lag om informationshemlighet för digital informationsförmedling via nätoperatörer.
         Det är en fundamental metod att garantera att det som hände internet i Egypten i torsdags inte kan hända ett demokratiskt samhälle.

lördag, januari 22, 2011

Gubbslemmets tillblivelse

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110122

Begreppet essä betyder ungefär ”försök att förstå”. Man känner igen en essä när läsaren dras in i författarens egen förståelseprocess, i stället för att enbart ta del av en kunskapspresentation. Ett prövande, i stället för redovisande, förhållningssätt.
        Sociologen Karl Palmås bok En liten bok om slem (Federa förlag) är ett exempel på en essä. Det slem som undersöks är inte det fysiologiska, materiella slemmet, utan det sociologiska, strukturella: ett sätt att mer ingående förstå uppkomsten av patriarkat, manlighetskultur och homosocialitet.
        Termen gubbslem dök upp i början av 2000-talet, som en benämning på män i detta avseende; män som tar stor plats, skapar sin egen överordning, kräver att behagas och saknar empati, särskilt för kvinnor.
        Palmås vill undersöka, snarare än diskutera, gubbslemmet och hur sådant uppstår, det vill säga slemmets tillblivelseprocesser. Han betraktar gubbslem som en struktur, ett nätverk om man så vill, som något som inte är, utan ständigt blir till. Strukturer existerar endast i ständig tillblivelse.
        Då blir frågan vad som producerar strukturen.

Utgångspunkten för att förstå är 1800-talssociologen Gabriel Tardes idéer om imitation och smittor. Genom att ständigt imitera beteenden, upprepa varandras utsagor i mötesrum eller media, dunka varandra i ryggen skapas det mönster som leder till ett mer eller mindre uttalat ”vi”.
        Beteendet är smittsamt, eftersom det innebär fördelar att tillhöra detta ”vi”, denna struktur, detta slem. Men tillkomsten av detta ”vi”, denna manliga struktur, är inte en planerad aktivitet, menar Palmås, utan en emergens.
        Med emergens avses att ett komplext mönster kan uppstå utifrån enkla beteenden, utan någon överordnad styrning. Ett återkommande bastubad med grabbarna kan mycket väl bidra till gubbslemmet.
        Även om gubbslemmet är utgångspunkt och huvudexempel för Palmås essä, kan idén om strukturers tillblivelse appliceras på andra fenomen än patriarkat eller manlighet. Det vore möjligt att studera människors beteenden i stadsmiljöer med hög koncentration av människor, för att se vilka strukturer som skapas och upprätthålls genom imiterande och associativa beteenden.
        Liksom självfallet på internet, där vi kan se många exempel på imiterande och smittande beteenden. Ett av de senaste exemplen – påpassligt nog apropå gubbslem – är tråden #prataomdet på Twitter. Journalisten Johanna Koljonen initierade tråden med utgångspunkt i behovet att prata om sexuella gråzoner; oklara sexuella situationer med inslag av tvång, makt och övergrepp.
        Smittan spred sig oerhört snabbt. Hundratals kvinnor började #prataomdet, om sina erfarenheter av – just det, gubbslem, vilket alltså är annan smitta.
        Med En liten bok om slem förstår vi världen lite mer, tack vare essäformen, som annars inte är så vanlig i vetenskapliga sammanhang.
        Men ack så värdefull.

måndag, januari 10, 2011

Virtualitetens historia

Jag har publicerat en ny bok: Virtualitetens historia. Tekniker för virtualitet 1200-1900. Boken finns för den som vill att boken ska äga rum att köpa på Adlibris, Bokus, Bokia och förlaget, och finns även för den som nöjer sig med boken i flytande form. (Klicka på bilden för större bild.)





måndag, januari 03, 2011

Om mänsklighetens kloak

Nikanor Teratologen
Att hata allt mänskligt liv
Bokförlaget h:ström

Han har lämnat Västerbotten och Kåge för Indien under koloniseringen på 1800-talet, men anslaget bär gemensamma drag. Från den perverterade mänskliga ondskan hos enskilda figurer i skräckens hus i Kågedalen, till en feberrusig betraktelse av mänsklighetens avgrundsdjupa och ödesmättade kloak.
       Nikanor Teratologen (pseudonym för Niclas Lundqvist) är tillbaka med boken Att hata allt mänskligt liv, en tunn liten bok (101 sidor), men tät och fylld av språkliga excesser och grova adjektiv. Teratologen är särlingen som aldrig når någon litterär kanon – men vilken outsider vill bli upptagen i en gemenskap?
       Huvudpersonen är den brittiske arkeologen Cunningham som febrigt minns ett möte för 40 år sedan där han ställdes inför en grotesk varelse som bärs omkring i en kittel. Cunningham blir uppsökt – eller hemsökt – för att förstå sin delaktighet mänsklighetens förruttnelse.
       Cunningham, som från sin engelska, civiliserade, koloniala horisont avskyr hinduerna och deras perversa beteenden, blir uppläxad och örfilad av denne Bhairavi. Nej, det är européernas "vetenskapligt teknologiska nihilism och epidemiska egoförhärligande" och "betvingandets, kontrollerandets, exploateringens och den industriella standardiseringens materialistiskt-utilitaristiska anda" som är den farsot som skapar den ständigt krympande framtiden.
       Här försöker Cunningham värja sig, men varelsens verbala örfilar tar bara hårdare. Till slut ger Cunningham upp. Det är i slutändan varken den hinduiska kulturen eller den västerländska civilisationen som är det monster som förgör världen, utan – människan.
       Teratologen gör civilisationskritik med det mänskliga begäret som berättarröst. Det blir en effektiv holmgång och är grymt pessimistiskt.