onsdag, mars 28, 2001

Virtuella valproblem

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010328


NÄR IT föreslås användas på ett nytt sätt är det värdefullt att testa tekniken i en miljö som liknar den miljö tekniken i slutändan är avsedd för. Som exempelvis det aktuella Internetvalet vid Umeå studentkår.
    Testet kan ge kunskaper om bland annat hur röstningsprocessen förändras och om röstdeltagandet påverkas. Vissa problem kan dock diskuteras redan innan testet är utfört. Ett sådant är valhemligheten.
    Den tekniska säkerheten står dock inte i fokus i denna artikel – den kommer likt andra IT-sammanhang att tävla med hackers och crackers som vill pröva säkerheten.
    ”Systemet som ska användas garanterar valhemlighet samt säkerhet”, försäkrar studentkåren i pressmeddelandet. Att valhemligheten är absolut vid Internetval uttrycks också som ett av fem grundkrav i förra årets valtekniska utredning (SOU 2000:125).
    Frågan är om ett val via Internet lyckas uppfylla detta krav. Garanten förändras; systemet garanterar inte valhemligheten, utan väljaren själv.
    Det innebär i så fall en väsentlig förändring av innebörden i valhemligheten. Valhemlighet innebär att väljarna utan insyn från andra kan avlägga sina röster. Den fysiska vallokalen är utformad så att detta uppfylls.
    Det är inte den virtuella vallokalen – väljaren måste själv ta ansvaret för valhemlighetens bevarande.
    Vid val via Internet skulle väljares röster kunna säljas genom att deras identifikationer till sina röster köps. Tvångsröstning skulle också kunna genomföras, från exempelvis en hotfull make eller en grupp kompisar som står vid datorn i hemmet och utövar påtryckningar att rösta på ett visst parti eller kandidat.
    I större sammanhang än kårval skulle extremister eller terrorister kunna utveckla sofistikerade metoder att tvinga människor att rösta under hot.
    Att köpa röster eller tvinga någon att rösta på ett visst sätt är omöjligt i en fysisk vallokal. Även om någon utövar påtryckning mot en medborgare, kan aldrig påtryckaren kontrollera vilken röstsedel medborgaren stoppar i valurnan. Detsamma gäller röstköp; när kontrollen saknas, finns inte möjligheten att köpa röster.
    Därför garanterar den fysiska vallokalen medborgarna valhemlighet, medan Internet som vallokal inte garanterar denna lagstadgade hemlighet.
    Det valsystem som studentkåren köpt löser dessa problem genom att ge möjlighet att både rösta på Internet och i en vallokal – en röst som avlämnas i vallokalen upphäver en röst som lämnats via Internet.
    På så sätt kan en röst som avlagts under tvång eller påtryckningar via Internet kunna tas tillbaka, och en ny röst kan avläggas i en fysisk vallokal. Och att köpa röster blir svårare eftersom köparens kontrollmöjlighet minskar.
    Det betyder dock att om vi vill att valhemligheten ska vara absolut – att väljaren garanteras frihet från insyn – krävs det i slutändan alltid en röst i en fysisk vallokal.
    Internetval förefaller därför vara en tveksam idé redan innan det prövats.

tisdag, mars 20, 2001

Knarkkrig mot vem?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010320


I DEN Oscarnominerade filmen Traffic av Steven Soderbergh spetsas problemet med narkotika till i sådan utsträckning att Bushadministrationen överväger att förändra sin narkotikapolitik.
    Anledningen är att filmens bidrag till drogdebatten är en riktningsangivelse för politiken. I stället för att satsa enorma resurser på att begränsa tillgången – genom kampen mot knarkkarteller och andra organisationer som producerar och distribuerar narkotika – bör resurserna läggas på att begränsa efterfrågan.
    Detta är så att säga filmens slutsats, men en slutsats som är värd att diskutera. (När kunde det skrivas om en Hollywoodfilm senast?)
    Filmens huvudperson, domaren Robert Wakefield som utses till högste chef narkotikabekämpningen i USA (spelad av Michael Douglas), personifierar slutsatsen i filmens slutscen.
    Domaren blir allt mer tveksam till möjligheterna att vinna kriget mot kartellerna, men det är när han upptäcker att den egna 16-åriga dotter (med vänner) går på tunga droger som hans övertygelse befästs.
    Under den presskonferens där Wakefield ska presentera USA:s nya narkotikaprogram, börjar han staka sig och svettas. Hans personliga erfarenheter av dotterns missbruk gör att han plötsligt inte förstår innebörden i det han säger. Presskonferensen avbryts dramatiskt med orden: "Jag förstår inte hur man ska föra krig mot sin egen familj".

MEN FRÅGAN är om denna slutsats är rimlig. Analysen – att bekämpa efterfrågan av knark – leder inte automatiskt till att starta ett krig mot missbrukarna. Borde inte kriget startas mot de mekanismer som bidrar till människors behov av narkotika?
    På 70-talet gav proggrörelsen med Nationalteatern som flaggskepp ofta en bild av alkohol och narkotika från missbrukarens perspektiv. Det var den omöjliga drömmen om en bättre tillvaro, men främst insikten om att drömmen förblir en utopi, som drev människor till droger.
    "Och varje sjuttiofemma som en mänska dricker ur, är en dröm om en bättre värld som hon sedan pissar ut!", sjöng Nationalteatern.
    Hos ungdomarna i Traffic är varje stanniolark rökheroin en dröm om en bättre värld som de sedan svettas ut. Drömmen är densamma. Liksom motståndet mot dess förverkligande.
    Borde inte narkotikapolitiken verka för att bekämpa de mekanismer eller kanske hela system som dödar människors drömmar om ett bättre samhälle?
    Kanske domare Wakefield i Traffic är en del av ett system som motarbetar människors drömmar. Kanske Wakefield borde vända kriget inåt, mot sig själv och det system han representerar – inte föra krig mot sin dotter.
    De borde vara allierade.

torsdag, mars 15, 2001

Kaffekannan går i graven

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010315


Internets allra mest kända och närmast kultförklarade symbol går nu i graven. Sedan 1993 har vi kunnat se kaffekannan i The Trojan Room, ett datorlabb på Cambridge University som också fungerade som fikarum för ett antal IT-forskare.
    Forskarna satt på olika platser i byggnaden men hade en enda kaffebryggare. De som befann sig på längst avstånd från kaffebryggaren blev irriterade på att kaffet alltid var slut när de kom till labbet.
    Därför sattes en kamera upp och bilden på kaffepannan sändes till alla datorer på det interna datornätet, så att forskarna kunde se mängden kaffe.
    När så den första webbläsaren hade konstruerats i CERN-laboratoriet i Schweiz och fått spridning, publicerade forskarna i Cambridge också bilden på kaffepannan på webben.
    Så kom en kaffepanna som fångades av en kamera tre gånger i minuten att bli en av Internets ikoner; miljontals människor har vallfärdat till världens mest kända kaffepanna.
    Nu har kaffebryggaren gjort sitt, enligt ryktena. Forskningsavdelningen flyttar till en ny byggnad, där kaffefrågan löses på annat sätt.
    Men vad var det hos denna kaffepanna som fascinerade människor? Jag tror det var löften om ett annat varande; den hisnande känslan att varje människa kan vara en aktiv mediaproducent i global skala, i stället för den passiva konsument alla andra medier formar oss till.
    Uttryckt på annat sätt: en kulturförändring. Från en sändarorienterad kultur, där makten över innehållet i media tillfaller ett fåtal, till en mottagarorienterad kultur där miljontals människor har en potentiellt miljonhövdad publik.
    Ett samskapande medium.