onsdag, december 31, 2003

Kritiker om årets höjdpunkter

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031231

Efter tio tysta år drar Sveriges främste essäist, Johan Asplund, ur korken ur ketchupflaskan och publicerar tre böcker under året: Genom huvudet, Avhandlingens språkdräkt och Hur låter åskan?. Essän är, som Göran Rosenberg en gång deklarerat, ”en mellanform mellan journalistik och litteratur, eller vetenskap och konst, där alla medel är tillåtna, försåvitt de leder till förståelse.” Asplund placerar sig mellan vetenskap och konst. Eller kanske: han gör vetenskap av konst.
     Ett bättre exempel på att det privata är politiskt än kulturjournalisten Anneli Jordahls bok Klass – är du fin nog? får man leta efter. Det är en insiktsfull och personligt hållen intervjubok om klassresans art. Vi lär oss att klassbegreppet på intet vis är upplöst. Möjligen återuppväckt. En bok för alla som någon gång känt sig som en bluff.
     Det ska vara syskon i år. När The Knife, bestående av syskonen Karin och Olof Dreijer, släpper två CD under samma år, hamnar det på min topp tre. Vid årets början kom fenomenala Deep Cuts och nyligen soundtracket Hanna med H. The Knife tar oss med till ett oförutsägbart ljudlandskap som vi inte självklart kan genrebestämma, och med en sång av Karin Dreijer med inslag av mysticism som vi inte hört sedan Cocteau Twins saliggjorde oss på 80-talet.
     

måndag, december 29, 2003

Vägra Wagner

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031229

Klassisk musik har länge varit en vit fläck på min musikaliska karta. Musik, har jag alltid tänkt, ska störa, irritera, gärna med viss råhet, gärna vara politisk till sitt uttryck. Klassisk musik har aldrig uppfyllt mina kriterier.

Med möjligheten att ladda hem musik via olika P2P-system har emellertid intresset vaknat något. (Lugn, kompositörernas upphovsrätt är sedan länge upphävd.) Även de stressymptom jag för en tid sedan råkade ut för bidrar till intresset.

För att lära mig att mota stress gick jag några kurser och fick hem en CD-skiva med avslappningsövningar. Men den optimala avslappningen sker tillsammans med hunden, Milton, med Milton i famnen i soffan. En hunds avslappningsteknik är eftersträvansvärd; total och medryckande.

Till detta spelar jag gärna klassisk musik. Och Milton gillar musiken; till Mozart, Bach, Händel, Dvorak motar vi stressen. Men när jag sätter på Wagner – som är den klassiker som kanske kommer närmast min traditionella musiksmak; dramatisk, med nerv – är det stopp; då lämnar Milton rummet.

Wagner lämnar oss ingen ro.

onsdag, december 17, 2003

Det Unckelt tänkta

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031217

Vi har sedan 1993 års universitetsreform en ekonomisk situation vid universiteten som innebär att ca 60% av resurserna till undervisande institutioner för beror på studenternas prestationer.

Man behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut att ett sådant system premierar en anpassning av svårighetsgraden i undervisningen till studenternas vilja att studera. Systemet premierar likaså en storskalig och fabriksmässig undervisningsform, för att minimera kostnaderna per produktionsenhet (läs: per student).

Det Unckelt tänkta blev det dunkelt gjorda. Den politiske pappan till denna reform är Per Unckel och den kvalitetssänkning i högre utbildning som jag gav exempel på ovan är inget man talar om på universiteten, men som alla, vågar jag påstå, är medvetna om.

Därför gläder det mig att läsa DN Debatt den 12/12, där två folkpartister föreslår en ny resurstilldelning för högre utbildning. De vill ge lärosätena en hel studentpeng som inte beror på studenternas prestationer, och lägga ett ekonomiskt incitament på studenten: ju bättre prestationer, desto högre bidragsdel i studielånet.

I grunden handlar dock dessa två system om vilken pedagogisk grundsyn man omfattas av.

Det rådande, Unckelska resurssystemet utgår från att studenters kunskap nås genom en förmedling av information från lärare och litteratur. Därför ska institutionerna ges mer resurser, desto bättre denna förmedling utförs. Denna kvalitet antas märkas i antalet godkända studenter på kurserna.

Det är en förlegad pedagogisk modell över kunskapsinhämtning. Det folkpartistiska förslaget på DN Debatt utgår från att studenter tillägnar sig kunskap genom att på bästa sätt utnyttja de förutsättningar som universitetsläraren skapar. Det utgår från att studenten är huvudperson i kunskapsprocessen. Därför föreslås det ekonomiska incitamentet tillfalla studenten.

Än rimligare förefaller förslaget om man betänker att studentpengen är låg och har successivt urholkats genom åren. Det har medfört att de flesta ämnen i samhällsvetenskap och humaniora inte har råd att undervisa mer än 6-8 timmar per vecka i genomsnitt.

Att förändra resurstilldelningssystemet i denna anda rimmar väl med den allmänna förändringen av universitetens pedagogiska grundsyn: från förmedling till lärande. Fokus flyttas från lärarens förmåga att förmedla information, till lärarens förmåga att skapa goda förutsättningar för studenters eget lärande.

Formerna för resurstilldelning till högre utbildning är en pedagogisk fråga – inte ekonomisk.

måndag, december 08, 2003

Girigheten inte problemet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031208

Är vi alldeles säkra på att set centrala problemet i Skandiahärvan är girighet? Höga bonusar, pensionsersättningar och attraktiva bostäder liksom andra förmåner är väl legio inom de större företagens ledningsgrupper? Varför blir det ett så högt ramaskri när det sker på Skandia?

När ledningarna vid exempelvis ABB, Volvo eller Ericsson tillskansar sig ekonomiska förmåner, får det inga andra konsekvenser än att kunderna får betala detta genom företagens produkter och tjänster. Det verkar vi acceptera. Men inte Skandia.

Girighet är en hörnsten i en kapitalistisk ekonomi. Utan girighet, inget incitament att tillverka, sälja och köpa produkter. Det är en sanning så vedertagen som den kan bli. Girighet är snarast kapitalismens förutsättning. Problemet Skandia är därmed inte girighet, utan girighet i kombination med dess produkt: pensionsförsäkringar.

Vissa produkter och tjänster är svårare än andra att släppa fritt på kapitalisternas arena. Vissa vill vi nämligen behålla det gemensamma ansvaret och förvaltningen av.

Luften vi andas och vattnet vi dricker har vi svårt att tänka oss någon profitera på. Pensionen vi ska leva av de sista trettio åren av våra liv, ser med det aktuella ramaskriet också ut vara svår att släppa.

Lika svårt har i alla fall jag att förstå varför en sådan basal nödvändighet som elektricitet ska ut på kapitalisternas arena. Har något annat hänt än att elpriserna ökat, oavsett hur man väljer till och bort olika elbolag?

Förhoppningsvis får vi lika svårt att fördra tanken att sjukhusens, äldreomsorgens och skolornas ledningspersoner plötsligt tar åt sig några hundratals miljoner var i bonus. Det sker nämligen alltid – i olika grader – på kapitalismens arena.