måndag, januari 29, 1996

Cash management och kritiskt tänkande

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960129


VI HÅLLER på att förlora en viktig fristad från marknadskrafterna: kyrkan. Ärkebiskop Gunnar Weman uppvisar enligt Maria Schottenius (Expressen 21/1) en managementfilosofi för statskyrkan som inte står näringslivet efter.
    Kyrkan ska ut på marknaden och skaffa sig fler kunder; med lite extra säljinsatser här och lite flashigare förpackningar där kommer folk. Allt går att sälja med marknadsföring – till och med andlighet. Tror man.
    Marknaden har alltså fångat ännu en samhällsinstitution i sitt nät. Finns det någon kvar? Eller har marknadens taggtråd omslutit oss helt?
    Vid sidan om kyrkan har länge universitetet utgjort en fristad från krämarmentalitet och cash management. En oas för kunskapstörst och kritisk reflektion. Den senaste universitetsreformen har emellertid sett till att inte heller universitetet ska undantas marknadstänkandet.

EN REFORM som innebär att varje enskild student har en prislapp och utgör den institutionernas intäkter för den grundutbildning de bedriver får självklart konsekvenser.
    Det blir allt viktigare att locka till sig studenter och att skapa en konkurrenssituation. 60 studenter i stället för 30 på en viss kurs fördubblar intäkterna för kursen. Det betyder också att underkända studenter utgör ett intäktsbortfall, men som dock kan kompenseras med ett större intag av studenter. En uppskattning av antalet underkända studenter på olika kurser blir därmed en viktig faktor i institutionernas budgeteringsarbete.
    De mindre högskolorna anammar reformen genom att nischa in sig – för att använda marknadens uttryck – på olika sätt. En högskola satsar på internationalisering – nittiotalets trendigaste begrepp inom högre utbildning – och lockar studenter med utlandsstudier inbakat i utbildningarna. En annan lockar med ett nära samarbete med lokala företag, så intimt att man får känslan av att undervisningen försiggår på företagen. Praktiskt för företagen – de får lite gratis arbetskraft – och praktik för studenten.
    Och vips förvandlas högskolan till yrkesskola.
    Man ordnar och tillrättalägger. Serverar på silverfat. Studenten behöver inte göra något – studenten är ju kung. Eller ska man säga kund? För så blir det ju på marknaden för högre utbildning.

UNIVERSITETEN är större än högskolorna, mer traditionstyngda, konservativare och därmed något trögare. Inte lika reaktionssnabba. Men de kommer. Wait and see. Med smart marknadsföring och flashiga förpackningar ska utbildning säljas också där.
    Men föreställningen om studenten som kund till universitet och högskolor är en omöjlig föreställning; en horribel metafor.
    En student är liksom lärare och forskare en person som deltar i den ständiga jakten på kunskap, mot de högre insikterna. Studenten bör ses som en medskapare i denna process – en process som fortfarande bäst formuleras i Kants anda: en ständig strävan mot det sanna, det goda och det vackra.
    Till den processen har inte marknadstänkandet något att tillföra.

torsdag, januari 11, 1996

Förnuftets seger?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960111


DET ÄR knappast någon överdrift att hävda att segraren mellan indianer och vita i västernfilmer så gott som alltid är de vita. Det kan ses som ett exempel på hur (populär)kulturen försvarar en imperialism och vidmakthåller ett imperium, om man tar utgångspunkt i Edward Saids bok Kultur och imperialism.
    Men lägg märke till att lika ofta som den vite mannen vann striderna i dessa filmer, vann indianerna åskådarnas sympatier.
    På samma sätt går det att se thrillern Seven, som går på biograferna för närvarande. Det är en ytterst kuslig och välgjord thriller; mörkt foto, raspigt, oftast taget med handkamera, snabba klipp och väl komponerad musik som förstärker upplevelsen. Typiskt nittiotalistiskt, men utan överdrifter.
    Temat är klassiskt: Två poliser jagar en bestialisk mördare. Den ene polisen, rationell, erfaren, förnuftig håller på att skola in den andre som är emotionell, otålig och ung.
    Vid sidan om kampen mellan dem och mördaren, pågår en kamp mellan förnuft och känsla – mellan poliserna. Också det är en klassisk kamp. Seven visar med önskvärd tydlighet hur det går åt skogen om vi låter oss styras av våra känslor; den emotionelle polisens ingripanden utgör gång efter annan en fara för utredningen, omgivningen, kollegan och inte minst för honom själv.
    Liksom de vita i västernfilmerna, segrar alltid förnuftet i kampen mot känslan – denna film utgör inget undantag. Men, nota bene, det är känslan – representerad av den ene polisen – som får åskådarens sympatier.
    Filmen kan ses som ett exempel på (populär)kulturens försvar av ett annat imperium – västvärldens moderna, rationella projekt. I det imperiet är vi alla koloniserade. Och likt andra imperier vidmakthålls det av kulturen.
    Det betyder dock inte att detta imperium nödvändigtvis har vår sympati.