Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100409
Andreas Ekström
Google-koden
Weyler
Don't be evil! Det är pudelns kärna. För dig och mig. För mänskligheten. Och för Google. I ivern att sålla bort alla moralfloskler och klichéer när Googles moraliska ledstjärna en gång skulle formuleras, bevarades denna simpla, icke företagsmässiga, närmast barnsliga treording.
När den väl formulerats, gick den inte att stoppa. Allt på Google – idéer, projekt, funktioner, programvara – utvärderas enligt denna devis. Alla anställda har inte bara rätt, utan en implicit skyldighet att vägra utföra en arbetsuppgift som inte följer devisen.
Vad devisen betyder är betydligt svårare att svara på. Vad som är gott och ont vet var och en. När det gäller att etablera en intersubjektiv etik blir det dock mångfalt svårare. Det Google menar är gott för internetanvändare, kan av internetanvändare uppfattas som ont.
Kulturjournalisten Andreas Ekström från Sydsvenskan inledde under förra året sitt reportage om Google med hjälp av ett flertal finansierande mecenater – som det kallas inom kulturbranschen; riskkapitalister om Ekström vore entreprenör. Google-koden är resultatet; den hittills enda svenska bok som haft ambitionen att nå under ytan på fenomenet Google.
Ekströms berättelse följer en god pedagogisk logik; han börjar i det stora, med företaget, grundarna och kulturen. Berättelsen om företagskulturen på Google är i mina ögon inte särskilt mycket annorlunda än berättelser om andra high-tech företagskulturer. Cool personalpolitik, utmärkande förmåner, hyllandet av nörden.
Ändå är det samma stenhårda hierarki och prestationsmätningshysteri på Google som på andra företag utan Googles självbild. Ett närmast perverst system för prestationsbedömning tillämpas: kollegor som sätter skriftliga betyg på varandra. Öppet, inte anonymt, med ett belöningssystem påkopplat.
Så långt en lättläst och inbjudande presentation av Google. Det är när Ekström kommer in på tjänsterna och deras konsekvenser som det bränner till. Google skapar ett informationsimperium med själva sökmotorn som central mekanism. Därutöver: hantering av mejl, kalender, dokument, bilder, bloggar, kartor, satellitbilder, rss-flöden, översättning med mera. Köper upp konkurrerande tjänster för att bygga vidare, exempelvis Youtube, eller för att lägga ned, exempelvis Jaiku.
Att lagra, sortera, kategorisera och indexera all världens information i syfte att göra den sökbar – det är Googles övergripande syfte. All världens litteratur, som i projektet Google Books. Alla människors patientjournaler, som i Google Health, för att kunna kartlägga patologiska mönster. Eller varför inte göra hela det mänskliga genomet sökbart i framtiden.
Gott enligt Google. Integritetskränkande enligt andra.
Jag drar mig för att använda mer av Google än själva sökmotorn, av samma skäl som jag är ytterst skeptisk till FRA:s rätt att avlyssna all datatrafik som passerar Sveriges kabelnät. Av samma skäl som Googles egen talesman i juridiska frågor; han ger ingen information om sig själv på nätet, lägger aldrig ut bilder, skriver aldrig om pågående aktiviteter och i nätdiskussioner deltar han under pseudonym.
Skälet kallades i 1980-talets integritetsdebatt dataskugga; den skuggbild av människor som kan skapas ju mer information som kan allokeras. Ju mer information, desto skarpare kan människan framställas ur skuggan. För okända ändamål, som inte nödvändigtvis är goda.
Integritetsfrågorna kan mycket väl bli Googles akilleshäl. Det är den övergripande pedagogiska utmaningen: att visa att det goda överskrider det onda.
En annan tänkbar akilleshäl är ambitionen att lägga under sig självaste internet. Samtidigt som Google hyllar nätneutralitet, det vill säga att internet ska vara öppet för alla och inga tjänster ska ha reserverad bandbredd, så blir internet som Google vill att internet ska vara. Ju mer vi använder Googles informationstjänster, desto mer blir internet Google.
Att traditionstyngda universitet världen över, som exempelvis Lunds, beslutar att all informationshantering ska skötas – gratis! – av Google, innebär att googlifiera studenters och lärares informationshantering.
Nej, inte gratis naturligtvis, utan "betalningen sker i digital fostran", som Ekström formulerar det.
Andreas Ekström har verkligen lyckats skriva ett intressant journalistiskt reportage. Och ett viktigt sådant; vad Google gör och inte gör angår och påverkar oss alla.
Min inledande förväntan på en kulturjournalist var dock att bokens anslag skulle vara synnerligen kritiskt. Så är inte fallet. Ekström skriver snarast fridsamt, vill inte ta ställning, visar olika sidor av saker och som själv är ytterst positiv till Googles många funktioner.
Han låter i stället olika personer framföra kritik mot Google, men han hjälper inte läsaren att förstå gradskillnader i de komplexa problem och dessas konsekvenser som kan förknippas med Google.
Ekströms främsta bidrag är att lyckas visa att Google inte alls enbart är en smart sökteknik eller en smart affärsmodell – utan att Google är politik. Informationshantering är politik. Integritetsfrågor är politiska. Google Books är ett politiskt projekt. Att tillåta kinesisk censur av Googles kinesiska sökmotor, och sedermera att inte tillåta samma censur, är politiska beslut.
Att vara en politisk aktör ingår, om jag tolkar Ekström rätt, inte i Googles självbild – men borde ingå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar