onsdag, februari 23, 2005

De lösa typernas story

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050223

John Man
Gutenberg
Ordfront

Det är vanligt inom mediehistorien att tala om fyra olika revolutioner; fyra innovationer av skriftlig kommunikation som har påverkat den sociala verkligheten i sådan grad att begreppet revolution är adekvat. Det två första är uppfinnandet av själva skriften och sedermera alfabetet. Den fjärde pågår för tillfället och stavas Internet.
     Historikern John Man skriver om den tredje revolutionen i boken Gutenberg (Ordfront): tryckpressen. Eller mer precist, tekniken att trycka böcker med hjälp av lösa typer.
     Det är de lösa typerna som är Gutenbergs stora bidrag. Visst kunde man före 1400-talet prägla eller stämpla ett fördjupat mönster i form av bilder, tecken eller bokstäver i en gjutform och hälla i smält metall, för att på så sätt få ett original.
     Men Gutenberg uppehöll sig vid ett problem som vi brottas med i dag, i den fjärde revolutionen: att skapa förutsättningar för att så snabbt och billigt som möjligt skapa identiska kopior. Med lösa typer kunde man revolutionerande snabbt sätta ett nytt original, en ny sida som kunde pressas med tryckfärg mot papper.
     Gutenberg behövde riskkapitalister och skickliga medarbetare med hög integritet. En stor del av arbetet innebar att skaffa kapital för att bygga instrument och avlöna medarbetare. Han bevakade sin uppfinning mot industrispionage, han skrev en mängd avtal, skuldförbindelser och kontrakt som han sedermera fick brottas med, han fick konkurrens av sina närmaste medarbetare på ett sätt som kan ses som svekfullt.
     Dessutom fanns skrivarna, ett gammalt och vördat hantverkskrå som i tryckpressen såg slutet för sitt hantverk. Därför, likt 1800-talets ludditer, protesterade de kraftigt mot boktryckandets utbredning.
     Men varför Gutenberg? Vad drev honom? Var han ett altruistiskt geni som ville världen gott?
     Det är oklart. John Mans tolkning är att det var snarare det affärsmässiga som drev Gutenberg, och kallar honom den förste kapitalisten. Gutenberg såg vidöppna marknader för biblar och andra religiösa texter, bara man hade en någorlunda rationell teknik. Klassisk ekonomisk egoism, alltså.
     Gutenbergs 42-radiga bibel var förvisso inte hans första trycksak, men det överlägset mest kända. Att det blev en bibel beror i hög grad på Gutenbergs marknadsanalys, men i än högre grad på att den katolska kyrkan hälsade tryckpressen som en gudagåva.
     Snabbt spred sig boktryckarkonsten genom Europa – till en dess södra gräns: islam. Tvärstopp. Inte för att muslimska samhällen var kunskapsfientliga eller motståndare till innovationer. Ändå påverkades de inte av boktryckandet förrän på 1800-talet, 400 år efter Gutenberg. Varför?
     Det finns flera tolkningar. John Man lutar mot islams syn på kunskap. Äkta kunskap skulle bevaras i minnet och läsas upp; muntlig tradering. Kunskapsöverföring skulle ske från minne till minne. Böcker ansågs utgöra ett angrepp på det som ger kunskapen värde och auktoritet.
     John Man skriver boktryckandets historia som en dramaturg. Vi vet väldigt lite om Gutenberg själv och många av omständigheterna kring tryckpressens framkomst är höljda i dunkel. Det John Man gör är att arbeta med sannolikheter och försöker forma så passande pusselbitar som möjligt i det pussel av fåtaliga kända omständigheter. Det är oerhört spännande.
     Här får också Da Vinci-kodens läsare en godbit: självklart hade den 42-radiga bibelns höjd och bredd en proportion av det gyllene snittet.
     Han slutar boken där det blir som mest spännande; när medierevolutionen möter sociala revolutioner. Utan tryckpress är det osäkert om Martin Luther skulle lyckats reformera kristendomen i strid med katolicismen. Luthers teser trycktes i stora upplagor och Luthers predikningar publicerades i strid ström.
     En tredjedel av alla böcker som trycktes i Tyskland runt 1520 var författade av Luther. Det är hisnande. Som om en författare i USA skulle sälja 700 miljoner böcker om året. Luther var i sanning den förste bestsellern i historien.
     John Man borde ha skrivit ett kapitel till om nästa sociala revolution, där tryckpressen verkligen var oundgänglig: den franska revolutionen. Frågan är om idéer om jämlikhet, demokrati, upplysning, modernitet, ökad läskunnighet i allmänhet och allmän utbildning i synnerhet skulle kunnat genomföras utan tekniken att trycka böcker och tidningar.
     Dagens demokrati och upplysta värld har Gutenberg att tacka för mycket.

tisdag, februari 15, 2005

Att skydda mot sig själv

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050215

Minns ni det så kallade Tumbamålet, där fyra män stod åtalade, först i tingsrätten, sedan i Svea hovrätt för grovt sexuellt utnyttjande av en kvinna. Sedermera gick målet även upp i Högsta domstolen. Kvinnan var uppenbart berusad, vilket var en nyckelfaktor i målet.
     Såväl hovrätten som Högsta domstolen friade dock männen, eftersom männen inte kunde förstå att hon befann sig i ett hjälplöst tillstånd. Dessutom – och viktigt för målets utgång – upplevde männen kvinnans medverkan som frivilligt.
     Likheten med affären kring de tre hockeyspelarna och den berusade 21-åriga kvinnan på ett hotellrum är uppenbar. ”Hon var ju med på det”, upprepar hockeyspelarna om och om igen till sitt försvar, och förstår inte uppståndelsen kring händelsen.
     Ur moralisk synvinkel är detta ett dilemma. Dilemma, har Robert Pirsig lärt oss, betyder ”två horn”. Saken har två sidor som svårligen förenas. Ju vassare horn, desto svårlösligare.
     Å ena sidan ansvar.
     Grunden för den mänskliga moralen är den Andre. Att agera moraliskt är att ta ansvar för den Andre – även innan den Andre har uttalat något behov av ansvar. Det är därmed oansvarigt att flera män begår upprepade sexuella handlingar med en berusad kvinna, även om hon i ett alkoholpåverkat tillstånd skulle ge samtycke till det.
     Å andra sidan frihet.
     Grunden för ett jämställt samhälle är att människor av bägge könen bör ges samma frihet till sin sexualitet. Att moralisera över att kvinnor känner kåthet och skulle kunna lockas av gruppsex med tre vältränade idrottsmän, vore att förneka kvinnor rätten till sin sexualitet – en sexualitet som män alltid haft rätt till.
     I detta fallet är emellertid inte dilemmat särskilt svårlösligt. Lösningen ligger i kvinnans berusning och det reducerade omdöme som alltid följer med berusning. Hockeyspelarna borde ha skyddat henne mot dem själva i stället för att ha sex med henne.
     Att skydda andra mot sig själv verkar vara ett svårt ansvarsåtagande.

torsdag, februari 10, 2005

Klasstillhörighet – en lurig fråga

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050210

Stefan Svallfors
Klassamhällets kollektiva medvetande
Boréa

Med tiden har samhällsforskare som har klassamhället som studieobjekt blivit allt sällsyntare. På 60- och 70-talen var samhällsklasserna givna som analysfaktorer, medan den politiska och ideologiska opinionen från liberalt högerhåll de senaste decennierna gjort sitt bästa att döda idén om klassamhället.
     Stefan Svallfors är sociologiprofessorn vid Umeå universitet som trots opinionsvindar envetet fortsatt forska med ett klassamhälle framför ögonen. Envetenhet och skicklighet har renderat honom ett ”Långsiktigt stöd till ledande forskare” från Vetenskapsrådet. Nu är han aktuell med en ny bok, Klassamhällets kollektiva medvetande (Boréa).
     Här studerar han attityder och attitydförändringar kring några olika områden i fyra olika länder (Sverige, Tyskland, Storbritannien och USA) för att kunna jämföra om betydelsen av klasstillhörighet är lika för olika attityder i dessa länder.
     Klasstillhörighet är lurigt. Det tillstår också Svallfors. På vilken grund ska klasserna indelas? Inkomst? Utbildningsnivå? Inflytande över produktionsvillkoren?
     Svallfors menar att det är den typ av anställning en människa har som definierar dennas klasstillhörighet. Här tillämpar han en relativt detaljerad skala: företagare, ej facklärda arbetare, facklärda arbetare, lägre tjänstemän, tjänstemän i mellanposition och högre tjänstemän.
     Det kan vara utmanande för somliga att se attitydundersökningar utifrån en sådan skala. För klassresenärer, exempelvis.
     För tjugo år sedan tillhörde jag den lägsta kategorin, ej facklärda arbetare (självlärd bagare). I dag tillhör jag den högsta kategorin, högre tjänstemän (universitetslärare).
     I vilken tabellrad ska jag läsa för att se mina attityder? Naturligtvis i raden högre tjänstemän. Det är dagens anställningsform som gäller. Men är jag så förändrad attitydmässigt att P O Ågren anno 1984 hade en helt annan attityd i alla frågor än P O Ågren i dag?
     När jag läser boken som akademiker, ser jag en utmärkt, mycket välargumenterad analys av människors attityder om arbetsliv, marknad, stat och familj. Centrala områden för en sociologisk attitydundersökning.
     Svallfors visar närmast pedagogiskt hur man måste gå vidare i den statistiska analysen av ett datamaterial för att få specifikare svar på sina frågor. I slutet av boken ifrågasätter han dessutom såväl sin metod som sina resultat och visar på problemen. Det är hur bra som helst, ur akademisk synvinkel.
     Men när jag läser boken som icke facklärd arbetare, ser jag en obehaglig stigmatisering.
     Som arbetare framstår jag relativt sett som konformistisk homofob, konservativ kvinnoförtryckare, förespråkare av hög statlig styrning och en som jobbar enbart för pengarnas skull, utan lojalitet till företaget jag arbetar för. Så kan en arbetare sammanfatta arbetarklassens attityder såsom de framställs i boken.
     Frågan är om det Svallfors beskriver är klassamhällets kollektiva medvetande – eller klassamhällets dåliga samvete.