tisdag, september 27, 2011

Bevara de friheter vilden ger oss

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110927

Metaforer är ständigt förekommande när vi försöker förstå såväl informationstekniken som dess användning. Automaten var den tidigaste metaforen; att effektivisera och automatisera rutinprocesser stod högt på dagordningen. Med persondatorn dök verktygsmetaforen upp; IT som ett personligt verktyg för allehanda handlingar. Och med internet har metaforer som arena, värld, gemenskap, marknad med mera växt fram. Ofta med förled som virtuell.
           Den metafor jag upplever som den mest träffande tycks jag emellertid vara ensam om att använda, men det metaforen bildligt söker likna är ständigt förekommande i debatten om teknikens utveckling och utbredning. Jag tänker på vilden som metafor för internet. Besten, det otämjda, det som måste assimileras och civiliseras för att tillåtas i vårt samhälle.
           Vi har under ett par decennier sett flera exempel på hur vilden måste tämjas. Ett exempel från mitten av nittiotalet handlade om att filtrera information, så att ungdomar inte skulle komma åt bombrecept, pornografi, våldsskildringar och politisk extremism. Fortfarande sker tämjning medelst filtrering i Kina, Irak och andra icke-demokratiska länder.
           Ett annat exempel från nittiotalet handlade om lagstiftning. Vilden tillät människor att agera fritt i internets offentlighet. För att minska risken med en sådan frihet inrättades lagen om elektroniska anslagstavlor för att reglera samtalstonen på nätet, liksom personuppgiftslagen för att reglera hur våra personuppgifter hanterades.
           Ett senare exempel är att vilden enkelt bistår människor med möjligheten att kopiera information, genom att distribuera filer mellan datorer. Tämjandet av vilden inleddes med ett förbud för fildelningstjänsten Napster och fortsatte i Sverige med att göra upphovsrättslagen något strängare och inträtta Ipred-lagen – allt för att minska risken för en otyglad filkopiering över nätet.

I dag pågår ytterligare en domesticeringsprocess för att tämja denna vilde. Det var länge sedan ett internetfenomen debatterats så intensivt som det som fått beteckningen ”näthat” och handlar om hur samtalet på nätet bör föras. Dock har debatten ett oproportionellt fokus på dagstidningarnas kommentarsfält och hur de väljer att hantera dessa. Här har två strategier utvecklats för att mota de av utgivarna icke önskvärda kommentarerna.
           Den ena är den egentligt självklara: Varje utgivare väljer vilka kommentarer utgivaren vill publicera och ser därmed kommentarerna som en del av det redaktionella innehållet, precis som man gör med insändare och debattartiklar. Förhandsgranskning, alltså. VK har alltid tillämpat denna modell och Expressen har nyligen hakat på. Då spelar det ingen roll om kommentatorerna är anonyma eller inte.
           Den andra strategin är annorlunda. Förhandsgranskning av texter är antingen för dyrt eller för ineffektivt för att mota icke önskvärt material. Denna strategi pekar dessutom på anonymiteten som problemets kärna. Om människor tvingas framträda under eget namn – och varför inte bild – antas människor skriva ”snällare” och det skulle ske en självsanering av de icke önskvärda kommentarerna. Denna lösning har nyligen aviserats av Aftonbladet och har väldigt många tillskyndare i debatten.
           En invändning mot detta krav på autenticitet är att de människor som vill skriva elaka, insinuerande kommentarer som närmar sig gränserna för vad som är acceptabelt och tillåtet bara skulle flytta från tidningars kommentarsfält till andra sajter på nätet och fortsätta på samma sätt. Och då har vi inte löst något problem som har med samtalstonen på nätet att göra, utan enbart flyttat problemet från tidningarnas webbplatser.

Det som gör diskussionen kring anonymitet dimmig är dock att man blandar vitt skilda former av anonymitet. Om en tidning väljer att inte tillåta anonyma insändare, anonyma ledarkommentarer eller anonyma kommentarer till webbartiklar är en sak. Där måste varje utgivare måste fatta egna beslut om den egna publikationens utformning.
           Den andra saken är betydligt mer problematisk: förespråkandet av ett anonymitetsförbud på internet. Att avskaffa anonymiteten är både omöjligt och icke önskvärt. Omöjligheten syftar på tekniken. Att autenticera varje användare på internet låter sig enbart göras genom att all internettrafik passerar en statlig internetmyndighet som på något sätt kontrollerar datorns IP-nummer mot användarens indentitet, innan användarna släpps ut på internet. Det låter som en dröm för diktatorer – men som en mardröm för demokratier som har yttrandefriheten som sitt högsta värde.
           Yttrandefrihet, ja. Det är vad hela denna debatt bör koka ned till. Vi har redan lagar som inskränker yttrandefriheten i de fall när yttranden kan skada andra människor. Förtal, hets mot folkgrupp och olaga hot är några exempel. Vi har inga lagar som inskränker yttrandefriheten enbart därför att vissa yttranden är obehagliga för någon eller några.
           Det ska vi inte heller ha. Tvärtom. Yttrandefrihetens raison d'être är att skydda obehagliga yttranden. De behagliga yttrandena behöver inget skydd, men de yttranden som går på tvären mot rådande moral och samhällsnormer är de som bäst förtjänar skydd.

Dessutom måste själva grundantagandet hos anonymitetsförespråkarna starkt ifrågasättas. Är verkligen elaka kommentarer från anonyma kommentatorer obehagligare än elakheter från de som skriver under egen identitet?
           Minns Svenska Akademiens ständige sekreterares, Peter Englund, blogginlägg om Björn Ranelid: ”Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.”
           Nyligen skrev författaren Kajsa Ingemarsson att hon grät över recensionen av hennes senaste bok, över att en recensent väljer att ”offentligt kränka och håna inte bara det jag gör utan också min person”. Recensenten själv förutsåg författarens reaktion och avslutade den fullständigt förgörande recensionen med att Kajsa Ingemarsson trots allt säljer bra, så ”… att hennes gråt alltså går direkt till banken”. Själv tappade jag för en gångs skull fokuset i en recension, från boken som skulle kritiseras till författaren. Jag skrev att författaren ”verkar ha lite otur när han tänker”.
           Både Peter Englunds och kritikers elakheter måste rimligen upplevas flerfalt elakare än anonyma kommentarer bland hundratals andra anonyma kommentarer.

Varför återkommer vi ständigt till att vilja tygla och reglera internet mer än vi tyglar och reglerar vår fysiska tillvaro? Varför betraktar vi oss själva som en primitiv kultur på internet, men som en utvecklad kultur utanför internet, när internet rimligtvis enbart reflekterar världen utanför internet?
           Borde vi inte hellre analysera vad vilden säger om oss människor, när vi ges de friheter och möjligheter att uttrycka oss som vi alltid eftersträvat i demokratier? Låt oss hellre fråga oss vad vi kan lära oss om oss själva genom att studera våra förehavanden på nätet, i stället för att ständigt försöka dölja oss själva genom att tämja vilden med allt fler restriktioner.

måndag, september 19, 2011

Diagnos: Rekonstruktion

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110919

Det har knappast undgått någon att Försäkringskassan de senaste åren har skärpt kraven på hur läkare dokumenterar diagnoser, hälsotillstånd, funktionsnedsättningar och arbetsförmåga hos patienter. Samt att läkare understundom har härsknat till över de ökade kraven. För att inte tala om de patienter som inte beviljas sjukpenning på grund av underkända läkarintyg.
          Men vad vet vi om dessa skärpta krav? Inte alls mycket, skulle jag vilja säga. Därför läser jag med stort intresse en debattartikel i Läkartidningen (nr 37, 13/9) av läkaren och specialisten i allmänmedicin Peter Rosenberg. Där ger han ett flertal exempel på när läkarens syn på patienters förmågor, diagnoser och hälsotillstånd skiljer sig från Försäkringskassans synsätt.
          Dessutom, vill Rosenberg påpeka, läkarna och Försäkringskassan glider allt längre ifrån varandra, i stället för att närma sig. Det tyder på att skillnaderna i vissa avseenden inte är kompromissbara. Låt oss titta på fyra av Rosenbergs exempel.

Rosenberg menar att det är vanligt att patienter har flera sjukdomar samtidigt och att arbetsförmågan påverkas av hur dessa sjukdomar samverkar. Hans erfarenhet är emellertid att Försäkringskassan kräver att en enda huvuddiagnos ska fastställas och att all bedömning av arbetsförmåga görs utifrån denna enda diagnos.
          Diagnoser för patienter med relativt vanliga psykiska sjukdomar som ångest och depression fastställs vanligen genom patientens uppgifter och patientens sjukdomshistoria, menar Rosenberg. Försäkringskassan å sin sida avvisar alla uppgifter om sådana hälsotillstånd, utom de som ”objektivt” kan observeras, exempelvis pågående panikattacker eller katatoniska tillstånd.
          Rosenberg hävdar att det ofta är omöjligt att fastställa en tidpunkt när en patient ska vara frisk, eftersom vissa återhämtar sig fortare från en viss sjukdom än andra. Hans erfarenhet av Försäkringskassan är dock att de utgår från de tidsgränser för olika diagnoser som experter har slagit fast i Försäkringsmedicinskt beslutsstöd.
          Det fjärde exemplet är att Rosenberg menar att läkare alltid försöker att ingjuta hopp hos patienten, även om en sjukdom har till konsekvens att patienten får en funktionsnedsättning över lång tid. För att Försäkringskassan ska medge sjukpenning, menar Rosenberg, måste läkaren i sjukintyget kategoriskt avvisa allt hopp om förbättring.

För en lekman framstår Peter Rosenbergs exempel som ett absurt beteende från en myndighet vars personal knappast besitter den medicinska kunskapen som krävs för att underkänna läkares bedömningsgrunder.
          Om dessa och Rosenbergs övriga exempel är representativa för läkares förhållande till Försäkringskassan, förstår jag inte varför inte Läkarförbundet tillsammans med patientföreningar gör det samma som Saab:s ägare nyligen ansökt om:
          Begär en rekonstruktion av Försäkringskassan.