Är massan vis eller suggererad?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091218

Att en folkmassa är vis torde vara ett paradoxalt påstående. Å ena sidan är det demokratins själva utgångspunkt; att folket styr bättre än ett fåtal experter. Å andra sidan lever vi i en expertkultur, där experter måste tillkallas inför hart när varje fråga.
        I dagens Webb 2.0-värld gäller dock antagandet att folkmassan utgör klokskapet, vilket är tesen i boken Massans vishet av James Surowiecki (Santérus, 2007). Massan ger oss nämligen bättre svar än en enskild expert.
        Denna tes leder Surowiecki i bevis med ett antal positiva exempel, hämtade från olika forskningsrön, och ett antal negativa exempel, det vill säga hur enskilda experter fattar sämre beslut än stora grupper människor. Under rätt omständigheter är grupper ofta smartare än de smartaste individerna i gruppen.
        För att en grupp ska kunna vara vis måste den tillåta en mångfald av uppfattningar, vara inbördes oberoende och förmå skapa ett kollektivt beslut utifrån många uppfattningar. Gruppens främsta egenskap ska vara mångfalden. I homogena grupper förstärks konformitet. Att byta åsikt är lättare än att utmana gruppen.
        På många sätt hyllar vi massbeteendet på nätet. Wikipedia är det främsta exemplet på "wisdom of the crowds". Facebook genererar massbeteenden genom dess otal grupper som användarna ansluter sig till. Bloggbävningar är ett annat av nätets massbeteenden.
        Länge har emellertid massan betraktats som oförnuftig, extrem, pöbelaktig, feg, ja, rent av galen. Thoreau skrev att ”massan når aldrig samma nivå som den bäste i gruppen, utan sänker sig i stället till den sämstes nivå”. Nietzsche skrev att ”galenskap är undantaget bland individer, men regel för gruppen”.
        I en av Verdandis småskrifter, som gavs ut av Uppsalas studentförening, publicerade professorn i psykiatri Bror Gadelius boken Massornas själsliv och andlig smitta (1912). För hundra år sedan var folkmassans klokhet otänkbar.
        Även om Gadelius kunde tillmäta massan en form av kollektiv personlighet som är annorlunda än summan av de ingående individerna, kunde han inte på något sätt tillskriva folkmassan vare sig intelligens eller moral. En folkmassas själ är efterapning och suggestion.
        Människan, skriver Gadelius, är alltid mottaglig för suggestioner när hon "behärskas av någon stark känsla, rädsla, orolig väntan, hänförelse osv". De kraftigaste känslorna som lockar till massbeteende är dödsfara, religion och politik. Hon suggereras av en idé, hänförs och rycks med. Därmed är massan fullständigt okritisk i sitt handlande.
        Hos massan saknas intelligensen, menar Gadelius. Varje medlem av en folkmassa har förvisso en betydande kapacitet, men vars och ens förmåga blir i massan ett dött kapital. Han liknar det vid en mjölsikt, där det medelmåttiga tänkandet passerar sikten, medan det extraordinära fastnar. De stora tankarna tänks i enskildhet.
        Är massan vis á la Surowiecki eller suggererad á la Gadelius? Den aktuella folkomröstningen i Schweiz kring förbudet mot minareter utmanar den som försöker ta ställning i denna fråga.