Pedagogik som frihetsprojekt

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 080612

Immanuel Kant
Om pedagogik
Daidalos

För den som tycker att pedagogisk litteratur understundom lider av ett filosofiskt underskott till förmån för pragmatiska undervisningstips, rekommenderas Immanuel Kants lilla skrift Om pedagogik (Daidalos). Den gavs ut 1803, ett år innan Kant dog, och har först nu översatts till svenska.
     Om pedagogik är en sammanställning av ett antal föreläsningar som Kant höll under andra halvan av 1700-talet. Det är en tillämpning av Kants upplysningsfilosofi på undervisningsområdet. Frågan för pedagogiken var, och är: Hur blir människan en människa?
     ”Människan är den enda varelse som måste uppfostras”, är bokens inledningssats. Ett för Kant grundläggande påstående. Djuren har sina instinkter, som ofta fungerar direkt från födseln. Att bli människa innebär att medelst förnuftet övervinna sitt primitiva tillstånd.
     Som barn behöver man hjälp med det. Därav Kants intresse för pedagogik.

Kants pedagogik är ett frihetsprojekt, precis som hans upplysningsfilosofi: Upplysning innebär ”människans utträde ur sin självförvållade omyndighet”. Människan kan aldrig drillas till frihet, utan måste själv ta ansvar för sitt eget frihetsprojekt.
     På ett tidigt stadium slår Kant fast några principer. En är att pedagogiken aldrig får bli mekanisk, utan måste vara omdömesgill. En annan är att pedagogiken aldrig får begränsas av människans nuvarande tillstånd, utan bör avse människans framtida tillstånd. Pedagogiken bör ha världens bästa för ögonen; ett uttryck för Kants kosmopolitiska hållning.
     En människas fostran går genom fyra stadier. Det första är disciplinering, vilket innebär mänskliggörandet, ett tämjande av impulser och begär. Det andra är kultivering, vars syfte är att göra människan skicklig, men utan att ange vad människan ska bli skicklig på. Skicklighet ska kunna bistå flera olika syften.
     Det tredje är civilisering, att bli klok, att passa in i samhället som en offentlig person och få ett offentligt värde. Det fjärde och viktigaste är moralisering. Såväl skicklighet som klokskap måste användas enbart för goda syften. Moralisering innebär att skapa den egna omdömesförmågan.
     Kant ger barnen stor integritet, frihet och värdesätter deras behov av lek och fritid. Samtidigt är han en torr och sträng pedagog. Det är ett underliggande tema i boken; å ena sida, å andra sidan. Det kan tolkas som motsägelser, men inte nödvändigtvis.
     Även om barn måste tränas i lydnad, får lydnaden aldrig bli blind. Barn får inte skämmas bort, men deras vilja får heller aldrig brytas ned. Barn bör ges möjlighet till lek, men inte till förströelse.

Att läsa Kants pedagogik innebär att använda sin egen omdömesförmåga. För visst märks det att tvåhundra år har gått när han skriver om spädbarn, det olämpliga i att vagga dem, hur de ska matas och läras att gå. Liksom vilka lekar som det lite äldre barnet bör ägna sig åt och det förkastliga med onani.
     När det gäller praktisk undervisning förespråkar Kant den sokratiska metoden; dialogen. Som pedagog bör man ”försöka hämta fram förnuftskunskaper ur barnen, i stället för att själv inplantera dem”, som han skriver. Människosläktet bär ett gemensamt förnuft inom sig. Pedagogens uppgift är att förlösa kunskapen.
     Samma metod gäller undervisning om människans högsta: moralen. Läraren får aldrig vara en moralens väktare som bestämmer moral och förmedlar moraliska lärosatser. Nej, moralen måste bygga på barnets eget förnuft och förmåga att ställa upp maximer för den egna moralen.
     Läraren ska stödja barnets moraliska utveckling, men aldrig bestämma den. Förnuftet ska tränas, liksom omdömesförmågan.

Kants pedagogik syftar till frigörelse och är mer besläktad med emancipatorisk pedagogik än med auktoritär undervisning. Disciplin i Kants anda har inget att göra med ”hårdare tag” eller polisiära insatser mot skolkande elever, utan med – frihet.
     Om disciplin förväxlas med dressyr, menar Kant att vi snarast skapar viljebefriade och räddhågsna människor.
     Frågan är om det är denna förväxling vi ser i dagens skolpolitiska diskussioner.