Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091110
Det är först när jag läser Dan Browns senaste, Den förlorade symbolen, en tunn bok trots sina 600 sidor, som jag inser hur skarp Klas Östergrens distinktion mellan romanen och deckaren är. Östergrens Den sista cigarretten handlar inte enbart om ett lugubert 80-tal, utan innehåller även ett metaspår kring författarskap.
En roman, menar Östergren, är en gåta; en självmotsägelse, en livsnära berättelse. "Romanens livsluft är kris", skriver han. En deckare, däremot, skildrar en gåta; uppehåller sig kring gåtan, löser den åt läsaren, men befinner sig långt från livet.
Romanen skapar liv. Deckarens väsen är död. Det hindrar inte, skriver Östergren, att "en del böcker kallas deckare trots att de är fulla av liv". Eller att "massor av romaner är stendöda utan att bli deckare för det".
Distinktionen skulle gjort 1200-talsfilosofen William Ockham stolt. Den är ett lysande exempel på Ockhams rakkniv: ett begrepp inom vetenskapen som upphöjer de enklaste förklaringarna till de bästa. Ju färre antaganden som måste göras för att förklara en observation, desto bättre är förklaringen.
Distinktionen är dock ingen värdering, enligt Östergren, utan enbart ett konstaterande av olika syften med författande. Att det ena syftet framstår som mer attraktivt för publiken säger mer om publiken än om litteraturen.
Den förlorade symbolen förblir stendöd. Och som läsare känner jag mig närmast regredierad; att bara passivt följa med när Brown serverar lösning efter lösning utan att känna mig delaktig. Hans förtroende för läsarens kapaciteter lämnar en del att önska.
Ordningen återställs när jag övergår till Hertha Müllers bok Hjärtdjur. Hon tror på mig. Det är en gåta; en kris. Den är livsskapande; uppfordrande. Jag tvingas lätta på sidvändandets gaspedal och – läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar