Klyftan mellan de två består

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070216

Emma Eldelin
”De två kulturerna” flyttar hemifrån
C P Snows begrepp i svensk idédebatt 1959–2005
Carlssons

Det senaste, men absolut inte sista, exemplet på klyftan mellan C P Snows långlivade begrepp ”de två kulturerna” såg vi på DN Debatt tidigare i år (2/1). Ekonomiprofessorn Lars Calmfors reagerade starkt mot medicinprofessorn Hugo Lagercrantz, när den senare hävdade att ekonomi inte bör ses som en vetenskap värdig ett nobelpris.
     Calmfors tolkade detta som ett i raden av uttryck för en vetenskapsfundamentalism – att naturvetenskap ses som en ”finare” vetenskap i förhållande till samhällsvetenskap. Denna fundamentalism handlar dock enbart om oförståelse inför olika vetenskapsområdens förutsättningar, menade Calmfors.
     Detta korta utbyte kan illustrera Emma Eldelins doktorsavhandling ”De två kulturerna” flyttar hemifrån (Carlssons). Detta är nämligen en begreppshistorisk studie av de två kulturernas inflytande i svensk idédebatt från 1959, när CP Snows essä De två kulturerna publicerades, fram till i dag.
     Få begrepp blir långlivade. Varför lever detta begrepp fortfarande? Ett svar ges naturligtvis i inledningen av denna artikel; det problem, den klyfta, den konflikt som De två kulturerna syftar på lever i högsta grad.
     Ändå har begreppet ändrat innebörd sedan Snow skrev sin essä. Snow avsåg inte humaniora/samhällsvetenskap respektive naturvetenskap som de två kulturerna. Det är en senare, svensk, tolkning. Snow avsåg en företeelse i Cambridge under hans år där, nämligen kommunikationsproblemet mellan naturvetare och de han kallade ”litterärt intellektuella”.
     Dessa ”litterärt intellektuella” kom i svensk idédebatt först att avse humaniora för att sedermera även avse samhällsvetenskap. Den första stora debatt där klyftan mellan de två kulturerna fick betydelse skedde 1962 och handlade uteslutande om bildning och bildningsideal.
     Dåtidens bildningsbegrepp speglade en isolerad, förfinad, provinsiell borgerlighet, som inte utgick från 60-talets moderna och tekniskt utvecklade samhälle. En artikelserie på DN:s kultursida, benämnd Bildningsideal i rymdåldern, diskuterade ett nytt bildningsbegrepp och DN föreslog att idé- och lärdomshistoria skulle ingå som ett nytt ämne i gymnasiet.
     De två kulturerna var i debatten ständigt närvarande som tolkningsram. Uppgiften för det nya gymnasieämnet blev att integrera humaniora och naturvetenskap; att minska klyftan mellan kulturerna samt att skapa ett modernt bildningsbegrepp som även inkluderar naturvetenskaplig bildning.
     Såväl Snows begrepp som den efterföljande debatten gav naturvetare en skjuts i att flytta fram positionerna. Dagstidningarnas kultursidor anklagades för att vara provinsiella tillhåll för humanister, där naturvetare ej ägde tillträde. Kulturskribenter anklagade naturvetare för feghet och oförmåga att diskutera naturvetenskapliga rön i en kulturell och politisk kontext. Kultursidor har helt andra syften än att presentera sanningsrön, menade de.
     Klyftan mellan kulturerna upprätthölls därmed.
     Eldelin redogör med stor närhet för debatterna kring de två kulturerna. Hon lyfter även fram särskilda debattörer. En sådan är den finländske filosofen Georg Henrik von Wright i den inomvetenskapliga debatt som influerades av Snows begrepp.
     Under 60-talet var von Wright optimistisk om att förena de två kulturerna. Bryggan mellan dem såg han i samhällsvetenskapernas allt mer självständiga hållning, med främst beteendevetenskapliga ämnen vars metoder då liknade naturvetenskapens positivistiska ideal.
     Riktigt så blev det inte. I dag kan, trots deras skillnader, samhällsvetenskapen tillsammans med humaniora snarast ses som kulturvetenskap och därmed på naturvetenskapens motsatta sida.
     I en senare brevväxling mellan företrädare för de två kulturerna på Expressens kultursida 1997 debatterades bland annat naturvetenskapens snabba utveckling och dess dominans från ekonomiskt och politiskt perspektiv.
     Liknande debatt fördes 2005 i tidskriften Axess. Här var kopplingen till Snows begrepp tydligare. Naturvetenskapens förklaringsmodeller för vad människan är når längre än tidigare. Biologismens syn på människan som ett djur bland andra skiljer sig radikalt från humanioras tradition: människan som alltings mått.
     I Axess debatterades även naturvetenskapens anspråk på att förklara områden som traditionellt inte har tillhört naturvetenskapen, som exempelvis kön, politik och våld. Där har sociala och kulturella perspektiv alltid haft företräde. Naturens förklaringsvärde tycks öka framför kulturens.
     Hur har de medvetna försöken att överbrygga klyftan mellan kulturerna sett ut? Försöken från naturvetenskapligt håll ser Eldelin främst hos roman- eller essäförfattare med naturvetenskaplig skolning: P C Jersild, Georg Klein och Lars Gyllensten med medicinsk bakgrund samt Peter Nilsson med bakgrund i astronomi. Från humaniora pekar Eldelin på Nina Burton, Elisabeth Hermodsson och Erland Lagerroth.
     Inga av dessa försök till enighet kan sägas ha lyckats. Författare med naturvetenskapligt perspektiv beskylldes snarast för att fördjupa klyftan. Kritiker ifrågasatte förmågan att gestalta människor, författarna ansågs fångade i ett reduktionistiskt förhållningssätt och litteraturen var överlastad med vetenskap.
     Burton ville se essän som den genre som förenade den skönlitteräre författaren med den naturvetenskaplige, men anklagades snabbt för att peka ut naturvetenskapen som den felande länken. Hermodsson och Lagerroth mötte samma skepsis. Lagerroth blev till och med utsedd till årets förvillare 1998 av föreningen Vetenskap och folkbildning.
     Eldelins avhandling är en utmärkt, detaljrik studie av de debatter Snows essä influerade. Dock är den deskriptivt hållen. Några svar på frågor om debatterna tjänade på att klyftan mellan de två kulturerna tydliggjordes är svårfunna.
     För visst kan det vara så att konflikten mellan kulturerna kan ha ett värde, att klyftan kan vara nyttig, att drömmen om en enhetsvetenskap kan vara farligare än en latent konflikt och att risken för stagnation inom vetenskapen riskerar öka utan en konflikt som denna.
     Att vidmakthålla klyftan kan vara värdefullare än att överbrygga den.