Tekniken springer ifrån oss

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060218 (Lix=50)

Ray Kurzweil
The Singularity is Near
Viking

Även om vi aldrig kan – eller ens vill – förutsäga framtiden, kittlar framtidsforskningen oss. Kortsiktigt är tillförlitliga prognoser viktiga. Med ett långt tidsperspektiv blir det dock svårare att säga något om framtiden.
     Vanligtvis har framtidsforskningen handlat om globala frågor om miljö, hållbar utveckling och överlevnadsfrågor. Romklubbens studie från 1972, Tillväxtens gränser, är ett klassiskt exempel.
     En vanlig metod är scenarioteknik, där olika framtidsscenarier och -processer beskrivs. En annan, kanske vanligare metod är dock prognoskonstruktion eller trendframskrivning.        
     Ray Kurzweil tillämpar trendframskrivning för att beskriva teknikutvecklingen under 2000-talet i sin nya tegelsten The Singularity is Near (Viking). Detta är en viktig bok, av ett skäl: den torgför och beskriver förutsättningarna för en teknologisk singularitet, så att vi kan förhålla oss till denna utveckling.
     Kurzweil är inte först, men gör det hittills bäst. Begreppet teknologisk singularitet beskrevs första gången 1993 i en artikel av matematikern och författaren Vernor Vinge.
     Teknologisk singularitet är ett värdefullt begrepp, men extremt svårbegripligt, såväl för Kurzweil som för andra. Singularitet är lånat från fysiken som beskriver en ”punkt i rumtiden i vilken rumtidskrökningen är oändlig” och är en egenskap i så kallade svarta hål i rymden.
     Jag kan inte utveckla den fysikaliska betydelsen, utan nämner den för att peka på varför en så komplicerad företeelse överförs till teknikutvecklingen. Den gemensamma nämnaren är ett tillstånd när något oändligt blir ofattbart.
     Dagens teknikutveckling inom främst datorteknik, nanoteknik och genteknik sker exponentiellt – inte linjärt. Det visar Kurzweil tydligt med olika diagram över olika teknikers tillväxt. Det klassiska exemplet är Moores lag; var artonde månad fördubblas kapaciteten hos datorer, samtidigt som priset halveras.
     Att något växer exponentiellt innebär att utvecklingen sker allt snabbare per tidsenhet. Singularitet är punkten där teknikutvecklingen är närmast oändligt stor på extremt kort tid. När motsvarigheten till de senaste hundra årens teknikutveckling sker på en dag. När de senaste tio årens teknikutveckling sker på en timme. Ett års teknikutveckling på en sekund.
     Denna ofattliga situation inträffar år 2045, givet den metod Kurzweil tillämpar, trendframskrivning. Förutsättningen är att teknikutvecklingen antar samma hastighetsökning som den hittills gjort.
     Det förutsätter också att biologi och teknik blandas samman. Maskinerna, datorerna, blir intelligentare och snabbare genom att bygga in mer biologiskt material och människans förmågor ökar genom att genmodifiera och införa nanoteknik i människan.
     Genom dessa sammanblandningar av människa och maskin kan mycket av teknikutvecklingen skötas av maskinerna, medan människans förmåga att ta till oss teknikutvecklingen ökar genom ny teknik. Det är dock inte någon särskild ”maskinintelligens” som utvecklas, utan en utvidgning av den i dag begränsade mänskliga intelligensen.
     Hans föreställning om intelligens är dock synnerligen begränsad. Med intelligens avser han en instrumentell, kalkylerande, rationell problemlösningsförmåga. Det är hopplöst gammalmodigt.
     Kurzweil är övertygad om att mer nanoteknik i människan kan reducera både sjukdomar och även åldrande. I väntan på nanoteknikens intåg i våra kroppar, berättar Kurzweil att han gör sitt bästa att omprogrammera sin kropps biokemi. Han äter 250 tillskott i form av piller dagligen och tar ett halvt dussin injektioner per vecka.
     På så sätt menar han att hans metaboliska reaktioner har förändrats väsentligt i positiv riktning. Han har inte åldrats särskilt mycket under de senaste 16 åren och är en 40-åring i en 56-årings kropp, enligt de mätningar han låtit göra.
     Någon kanske vill avfärda Kurzweil som en teknikreligiös dåre, något han också diskuterar i boken. Men Kurzweil blottlägger en teknikutveckling som vanliga medborgare inte har någon insyn i, som sker i laboratorierna, bakom forskningsinstitutenas lyckta dörrar.
     Singulariteten blir för mig ett skrämmande tillstånd som kan uppträda endast om vi skalar bort faktorer som politik, etik, ekonomi och kultur från teknikutvecklingen. Om vi separerar samhällsutvecklingen från teknikutvecklingen. Och det är vi i full färd med.
     Den mänskliga viljan tycks tämligen försvagad i Kurzweils framställning. Vi kan inte motstå ny teknik, när den visar vilka positiva konsekvenser den får, hävdar han med emfas. Att bota sjukdom, odla grödor effektivare, reducera åldrandet, öka intelligensen och så vidare. Någon emot?
     Ludditer har inte en chans. Might is right, blir valspråket. Det möjliga blir det rätta.