Jag tände en extra lampa i lördags

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090331

I lördags tände jag en extra lampa, sådär vid halvniotiden på kvällen, och hyllade idén om elektricitet. Det finns några banbrytande tekniska uppfinningar som gjort att människan har gjort kvalitativa språng i utvecklingen – språket, hjulet, tryckpressen, för att nämna några. En av de mest banbrytande är elektriciteten.

Elektriciteten har rent materiellt bidragit till minskad fattigdom, ökad levnadsstandard och minskade umbäranden. Elektriciteten bidrar både bokstavligen och symboliskt till upplysning – en upplysning som innebär att vi är fria att tänka, läsa, yttra oss och skriva i lampans sken utan att vara beroende av naturligt ljus.

Är det denna uppfinning de infernaliskt skickliga kampanjmakarna bakom WWF:s initiativ Earth Hour menar att vi skulle protestera mot i lördags? Eller är det människans fantastiska förmåga att skapa bättre levnadsvillkor för sig själv som vi skulle demonstrera mot? Önskar de oss tillbaka till medeltidens mörker?

Hur många människor i världens fattiga områden skulle inte få bättre villkor om de hade tillgång till ren och billig energi?

Då närmar vi oss det verkliga problemet, som kampanjer som dessa enbart lyckas dölja (och den konspiratoriskt lagda måste fråga sig om inte det också är huvudsyftet...). Problemet är inte att vi låter elektriska lampor lysa upp mörkret.

Problemet är att de frågor som rör produktion av elektricitet omfattas av en apolitisk laissez faire-modell, där energibeslut i huvudsak överlåts till marknadens mekanismer, som ständigt söker det billigaste.

Politikens grundläggande uppgift är söka det bästa för så många som möjligt. Därför borde vi snarare protestera mot att politiken inte lyckas fatta beslut som innebär att vi har en rent producerad och solidariskt fördelad elenergi över hela jorden.