Konsten att bemästra en kris

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030822

Billy Ehn
Stenmuren. Redskap i krisarbete
Carlssons

Det är rimligt att inleda en anmälan av Billy Ehns nya bok Stenmuren (Carlssons) med en referens till hans föregående bok Universitetet som arbetsplats. Stenmuren fortsätter där den förra slutade, men med ett helt annat fokus och helt annan stil.

Universitetet som arbetsplats är en redogörelse för problemen med att leda en universitetsinstitution från att vara en liten behaglig grupp forskare och lärare, till att slås samman med tre andra institutioner till en organisation. Stenmuren har en helt annan karaktär.

Efter en stor konflikt och ett massivt misstroende – starka känsloyttringar i form av personangrepp i olika former – mot Ehn, gick han in i en personlig kris. Kollegornas – och i vissa fall vännernas – enormt hätska angrepp mot honom som person hade han inte i sin vildaste fantasi räknat med. Kritik, javisst, men inte hatbrev och telefonhotelser.

I krissituationer uppmanas ofta människor – av exempelvis samtalsterapeuter – att försöka gestalta sin smärta, förödmjukelse, ilska eller vilken känsla som är framträdande. Eller skapa någon form av terapeutisk syssla som upptar tid. Billy Ehn valde bägge. Han bygger en stenmur i sommarstugan och skriver en bok om bygget.

I stället för att redogöra, som är den vanliga akademiska stilen, gestaltar Ehn sitt krisarbete med fiktionens form. Boken har två berättarjag. Den ena heter Georg Reiman och är Billy Ehns alter ego. Den andra är en lärare i personalutveckling som är Georgs nära vän.

Dessa berättarjag kompletterar varandra på ett smart sätt. Där Georg berättar personligt om sina upplevelser, känslor och byggandet av stenmuren, tar det andra berättarjaget ett steg tillbaka och reflekterar distanserat över vad Georg har varit med om. Jag upplever stilgreppet lysande.

Det andra berättarjaget intervjuar också Georg, hans fru, en av Georgs närmsta vänner på arbetsplatsen och Georgs terapeut, för att fylla ut bilden.

Byggandet av stenmuren är ett slitsamt företag rent fysiskt. Men det handlar inte om att försöka fly sina känslor, utan försöka gå dem till mötes. Att låta känslan av vrede gå igenom sig. Inte att uppfyllas av den, eller att hålla den från sig, utan låta känslan ta den tid den behöver för att sedan passera.

En del av boken är en fascinerande berättelse om stenmurar, byggandet av dessa och av stenen som kulturfenomen. Ehn refererar till ett femtiotal diktsamlingar om stenen. Vem trodde att stenen äger sådan betydelse?

En annan del av boken uppvärderar företeelser i krishantering som till exempel ältandet av problem – något som låter väldigt negativt, men som är onekligen positivt om det görs på rätt sätt.

Liksom bitterhet. Det är nämligen inte utan bitterhet Ehn gestaltar sina känslor till kollegorna på institutionen. Men det är en reflekterad och motiverad bitterhet – inte den slentrianmässiga och förlamande.

Hur förlåter man de som gjort en så illa? Och hur förlåter en ateist? Förlåtelse handlar, som jag tolkar Ehns förlåtelseprocess, om att förstå den andre – inte om att ge absolution. Men också att förstå sig själv; att bli fri från känslorna man plågar sig med. Det är dock en mycket svår process.

Min läsning av Stenmuren är väldigt personlig. Inte bara inkännande, utan även igenkännande. Efter att själv nyligen gått igenom en personlig kris med konnotationer till min arbetsplats, som för övrigt är en annan universitetsinstitution, ökar Stenmuren min förståelse för min egen krishantering. Ehn skriver om stenmursbyggande på ett generellt sätt, så att den som själv krisat lätt kan byta ut stenmuren mot sin egen terapimetod.

Min var och är fotograferandet. Jag köpte en digitalkamera och vandrade längs havet, vid älven, i skogen, vart som helst för att undersöka om en ful värld kunde bli vackrare genom en kameralins. Och om det är möjligt att se sig själv annorlunda – och att överhuvudtaget börja se sig själv – genom att ta självporträtt.

Det föll väl ut. Vilken terapimetod som väljs är inte viktigt; viktigt är att någon väljs. Däremot har jag haft svårt att förstå sambandet mellan terapimetoden och ett positivt resultat. Stenmuren ger verktyg att förstå detta och mycket annat. Som exempelvis varför det är så svårt att förlåta. Men också att det är möjligt.

Varje samtalsterapeut borde rekommendera Stenmuren till människor som råkar ut för personliga kriser, liksom de som har släktingar eller vänner i svårigheter. Min förståelse har ökat; jag tror inte jag är unik i det avseendet.