tisdag, augusti 18, 2009

Kallt krig i felvänd kikare

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090818

Låt oss börja med den oundvikliga frågan: Varför skriver Henning Mankell ytterligare en bok om Kurt Wallander, när han för precis tio år sedan deklarerade att serien om Wallander är finito?
       Två svar infinner sig. Det första är att Mankell älskar sin romanfigur så mycket att han vill ge honom ett bättre avslut än det han gjorde för tio år sedan. Det andra är att Mankell har en historia i huvudet som han har svårt att skapa en kontext till. Därför tar han Wallander och hans Ystad, en välkänd och färdig ram för såväl Mankell som läsekretsen. Det senare svaret är rimligare.
       Det är inte vilken historia som helst som byggs in i den nu definitivt sista boken om Wallander: Den orolige mannen. Henning Mankell är i toppform. Den självklara ingrediensen i varje kriminalroman är ett eller flera brott; vanligtvis mord eller kidnappning eller annat svårt brott. I de sämre deckarna består historien inte av annat än detta brott och hur det löses.
       De mer ambitiösa författarna berättar alltid ytterligare en historia. Ibland är denna historia så intressant att den överskuggar själva kriminalhistorien. Mankell är vanligtvis en sådan författare och i Den orolige mannen är historien om spionage och säkerhetspolitik på hög nivå på gränsen till överskuggande.
       Författarens svåraste uppgift är att göra en fiktiv berättelse sannolik för läsaren. Inte sann, men möjlig. Mankell vet detta bara alltför väl och är ambitiös beträffande denna uppgift (här kan Lars Kepler lära sig ett och annat).
       Mankell diktar en historia om inflytelserika människor inom försvarsmakter och politiska sfärer. Historien manifesteras av de incidenter i Hårsfjärden utanför Stockholm 1982 som beskrevs som ubåtskränkningar och där Sovjet pekades ut som den nation som ägde ubåtarna. Mankell bygger upp en närmast motsatt beskrivning av denna händelse än den allmänt mediala. Den inramas i det kalla krigets spionageverksamhet, i den svenska marinens högsta topp och i åttiotalets politiska situation.

Här får Wallander höra av en pensionerad kommendörkapten, tillika Wallanders dotters svärfar, vars spårlösa försvinnande är upptakten till hela historien, att det handlade enbart om minuter i Hårsfjärden 1982, från att en främmande ubåt kunde tvingas upp till ytan, när en kontraorder gavs. Avbryt insatsen. Från vem ordern kom blev aldrig känt, trots kaptenens idoga efterforskningar. Därmed inte heller varför kontraordern kom.
       Henning Mankell är en politisk människa och författare. Detta är tveklöst en politisk roman som mot en historisk fond vill diskutera och ifrågasätta Sveriges historia av alliansfrihet. Liksom svenskarnas fördomar om den stereotypa hotbild - rysskräcken - som utmålades (och utmålas). Ju mer han tittar i kikaren från fel ände, desto mer finns att berätta, även om bilden krymper ju längre bakåt i tiden man tittar.
       Till skillnad från Mankell irriteras Kurt Wallander över sina frånvarande kunskaper och sitt långvariga ointresse för politik. Bättre rustad i dessa avseenden tror sig Wallander kunnat skynda på processen att lösa såväl försvinnanden som mord. Det är dock oklart.
       Som vanligt är Wallander intuitionens mästare. Iakttagaren. Den som ständigt söker nya perspektiv att betrakta något från. Den som vet att varje perception inte kan uppfattas helt och hållet. Den som ser det som inte finns och som kan betydelsegöra detta.
       Något ovanligt för en Wallanderdeckare är att Wallander löser fallet enbart delvis. Så många lösa trådar som lämnas i slutet har han nog aldrig lämnat tidigare. Möjligen har det att göra med fallets karaktär av sekretess, främmande makter och skickliga hemlighetsmakare, men visst vore det intressant att läsa Mankells förslag till lösningar.
       Wallander har blivit till åren kommen, har fyllt 60 år, och har problem med diabetes, blodtryck och diverse andra krämpor. Han lider av åldrandet och tänker ständigt på hur hans helvete kommer att se ut om några år.
       Hans sorgligaste problem är emellertid den förbannade ensamheten, som hänger ihop med frånvaron av kärlek. Han älskar inte ens sitt jobb längre, utan ser det som en ren plikt. Och den som köper en Labrador, den mest sociala bland hundar, och placerar den utomhus i en hundgård dygnet runt, måste vara helt befriad från kärlek.
       Detta är den sista boken om Wallander. Oåterkalleligt. Nej, Wallander dör inte, men ändå kan vi vara säkra på att aldrig mer läsa en Wallanderroman. Den orolige mannen är en värdig final i litterärt hänseende, men ovärdig Kurt Wallander.
       Jag önskade honom något bättre

Inga kommentarer: