Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091016
Rasmus Fleischer
Det postdigitala manifestet
Ink Bokförlag
Det finns en stark tankefigur om internet (och dess konnotationer informationsrymden, cyberspace, virtuella miljöer och världar). Tankefiguren drar en skarp gräns mellan det digitala och det icke-digitala. Tankefiguren utgår från en rörelse från den aktuella, fysiska världen till den virtuella världen. Ett "här" och ett "där" konstrueras.
Jag tog själv utgångspunkt i denna tankefigur i en avhandling i mitten av 90-talet, där jag definierade virtualisering som en förflyttning av objekt och aktiviteter från den fysiska världen till den virtuella. Denna process var min utgångspunkt för att förstå kvaliteter i virtuella miljöer.
Det är i allt väsentligt denna tankefigur som boken Det postdigitala manifestet av Rasmus Fleischer vill göra upp med; en tankefigur som fungerade mellan 1995 och 2005, men som i dag är ersättlig.
Rasmus Fleischer är medgrundare till Piratbyrån, välkänd debattör i fildelningsfrågor, driver bloggen Copyriot och doktorand i (samtids)historia vid Södertörns högskola. Dessutom utbildad barockmusiker.
Tillsammans med en handfull personer utgör han den intellektuella överbyggnaden inom piratrörelsen. Emellertid har jag aldrig uppfattat Fleischer som en fildelningsförespråkare, utan som en kopimist – en som företräder uppfattningen om att grunden för moralen, ansvaret och rentav mänskligblivandet har sitt ursprung i imitation, efterlikning och kopiering.
Naturligtvis är Det postdigitala manifestet inte copyrightskyddad utan kopimiskyddad, det vill säga läsarens rätt att kopiera är skyddad.
Det är ett manifest för kultur i en tid när vi så smått börjar skönja det digitalas krav på rumslighet, där vi börjar förstå att det inte är på nätet eller i någon virtuell miljö vi uppskattar kulturella upplevelser – utan i ett fysiskt, gemensamt rum. Fleischer tar musik som det (nästan) genomgående exemplet.
Med en postdigital förståelse av nätet måste vi lära oss att hantera det totala överflödet; den punkt då vi när och var som helst kan lyssna på varje inspelat musikstycke. Men vi kan inte ta del av allt. Hur ska ett postdigitalt urval göras, när dagens urvalssystem där musik är en begränsad resurs satts ur spel?
Problemet är av socialpsykologiskt intresse. Varför, frågar Fleischer, skulle musiksmak återfinnas hos den enskilde individen? Snarare är musiksmak ett estetiskt system som skapas genom förbindelser, genom andra individer, genom platsers betingelser, genom levda situationer, genom årstider, dygnstider.
Ett annat sätt att positionera manifestet sker via den rådande fildelningsdebatten. Det postdigitala återfinns varken i den konservativa positionen som vill bevara upphovsrätten och saluföra digitala produkter, eller i den position som hyllar digitaliseringen och talar om gratis produkter med nya affärsmodeller.
Det postdigitala ska inte förstås som ett brott i ett kulturhistoriskt kontinuum. Den postdigitala insikten är ett resultat av en mognadsprocess av de senaste 15 årens erfarenheter av digitalisering och av internet.
I en postdigital tid måste internet ses som en resurs för närvaroproduktion. När allt digitalt är totalt tillgängligt inträder behovet av aktualiserade gemenskaper; möten, festivaler, konferenser. Problemet med överflödet av digital kultur pekar ut samma lösning som problemet med fossila bränslen: en betoning av platsens och närvarons betydelse och ett avvisande av naiva drömmar om en värld utan avstånd.
Läsaren kan med fördel byta ut musik mot egna exempel. Jag tar den utbredda nätundervisningen i högre utbildning som exempel. Från ett postdigitalt perspektiv handlar det inte om att flytta undervisning till internet – utan om att kräva närvaro; att skapa kollektiv kunskapsutveckling i rummet med internet som resurs.
När all världens universitetskurser finns en knapptryckning bort, kommer vi att behöva mötas i seminarierummet.
Det är en fin bok Rasmus Fleischer har skrivit; ett originellt manifest; ett koncentrerat idékomplex. Jag försöker gärna nå en postdigital insikt. Ju mer jag inser att jag har omfattats av den gamla tankefiguren om en cyberrymd dit ting och aktiviteter flyttas, desto mer inser jag behovet av att avveckla denna tankefigur.
Ju mer vi ser upphovsrättsdebatten köra fast i stelnande blålera, desto mer bör vi anamma en postdigital position.
Ju friare internet vi vill ha, desto postdigitalare måste vi bli.
1 kommentar:
bra recension!
Skicka en kommentar