Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090828
Per Strömbäck (red)
Gratis?
Om kvalitet, pengar och skapandets villkor
Volante
Det är inte helt långsökt att dra parallellen till C P Snows klassiker De två kulturerna, när man läser antologin Gratis? av Per Strömbäck (red). Men i stället för klyftan mellan naturvetenskap och humanvetenskap, handlar denna klyfta om frågan om huruvida de flyktiga digitala kopiorna av texter, bilder, musik och film måste hållas i strikt schack, eller om kopiorna fritt ska få flyta genom internets otaliga datorer.
Det handlar alltså om fildelning, upphovsrätt och kulturskapande. Antologins ambition är att vara en essäsamling kring dessa frågor. Det är den, delvis. Essäns väsen är att försöka förstå, att göra läsaren delaktig i författarens förståelseprocess, att ha ett prövande förhållningssätt.
Elva författare bidrar, men inte alla med en essä. Juridikprofessorn Jan Rosén, känd förkämpe för en stark upphovsrättslagstiftning, berättar bara varför en stark upphovsrätt måste försvaras. Ett av Roséns skäl är att immaterialrätten har genererat enorma ekonomiska värden.
Hade Rosén varit besjälad av ett prövande förhållningssätt hade han även resonerat kring de skador som en stark upphovsrätt och immaterialrätt historiskt har åsamkat. Ett tips är boken Against Intellectual Monopoly av hans juridikkollegor Michele Boldrin och David Levines.
Inte heller har dataspelsutvecklaren Martin Walfisz någon essäistisk ambition, utan berättar mest sin egen historia som entreprenör i datorspelsbranschen. Och avslutar naturligtvis med tesen att om inte människor betalar för datorspel så tillverkas inga datorspel. Well, so what?
Som tur är har redaktören Per Strömbäck (talesman för datorspelsbranschen) lyckats engagera några författare som försöker den essäistiska stilen. Kulturjournalisten Andreas Ekström prövar en försörjningsmodell som bejakar "gratis", dvs där inte kunden betalar för digitala kopior. Då får vi en mecenatkultur, menar han, där kulturskaparen blir en tiggare i stället för en säljare, där mecenater bestämmer kulturskaparens villkor – vilket skulle ge sämre kulturprodukter.
Fast har vi inte alltid haft en mecenatkultur, även före fildelningen? Har inte författare, musiker och skådespelare alltid stått med mössan i hand för att få sina verk publicerade och framförda?
Anders Rydell skriver initierat om kopians väsen, från att vara industrialismens ideal i form av massproduktion av fysiska produkter, till att bli nätverkssamhällets själva fundament i form av digitala kopior. Han landar i att fysiska produkter kan värderas ekonomiskt, medan digitala dito i förlängningen inte kan det.
Men den som bäst prövar det invanda tankesättet och försöka förstå ett annat är journalisten och författaren Isobel Hadley-Kamptz. Rene Magritte målade en klassisk bild av en pipa med texten "detta är inte en pipa". Hadley-Kamptz frågar "Är det jag som skriver den här texten?" Hmm, visst är det väl i alla fall jag som skriver dessa rader?
Frågan är om man kan särskilja en författares kreativitet från alla de texter, bilder och samtal som har inspirerat? Eller om alla texter, bilder, filmer i nätverkssamhället är sprungna ur samma distribuerade hjärna – internet? Och om i så fall idén om den enskilde upphovsmannen bör ses som en historisk kuriositet?
Klyftan mellan de två kulturerna delar ofta uppfattningen om vad som ska ersättas ekonomiskt – den digitala produkten eller den tjänst där det digitala exemplaret blir värdefullt.
Dogmatiska föreställningar finns i bägge kulturerna. Den ena hävdar att kulturproducenter måste kunna försörja sig på sitt kulturskapande (vilket är märkligt; hur många författare – poeter! – kan det?).
Den andra åberopar en sorts teknisk naturlag, där kopiornas flyktighet inte går att reglera (vilket är märkligt; fråga vilken programmerare som helst).
Antologins behållning är frågornas vidd och författarnas olika utgångspunkter. Om fler vågade inta en essäistisk hållning, skulle den vara oumbärlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar