När socialfällan slår igen är det för sent

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030910

Bo Rothstein
Sociala fällor och tillitens problem
SNS Förlag

För den som är det minsta intresserad av mellanmänskliga relationer torde den sociala fällan vara ett fenomen att fördjupa sig i. Sociala fällor kan uppträda lite varstans i vår tillvaro; i grannskapet, i föreningar, på jobbet och framför allt på samhällsnivå.

Huvudorsaken till att sociala fällor uppstår är bristande tillit till medmänniskor. Om dessa två relaterade fenomen har Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, skrivit en inträngande, detaljerad och lösningsorienterad bok med titeln Sociala fällor och tillitens problem.

Genom att variera teoretiskt, begreppsligt och metodologiskt avancerade resonemang med många exempel, jämförelser och även illustrationer från kulturen – både boken Populärmusik från Vittula och filmen Gudfadern ger insikt i den sociala fällans problematik – förmedlar Rothstein en rik och djup inblick i ett intressant och aktuellt samhällsproblem.

En social fälla kan uppstå i en situation där människors handlande bestäms av bedömningen av hur andra människor kommer att agera i framtiden. Alla vinner på att alla väljer att samarbeta, eller att agera på samma sätt. Det förutsätter dock att människor kan lita på varandra.

Om människor inte litar på att andra samarbetar är det meningslöst att själv samarbeta, eftersom ett positivt resultat beror på att alla andra samarbetar. Om denna tillit inte finns är det högst rationellt att inte samarbeta – och den sociala fällan slår obönhörligen igen. Alla får det sämre, trots att alla vet att alla skulle tjäna på att samarbeta.

Ett konkret exempel är viljan att betala skatt. Om jag inte litar på att dels andra medborgare betalar skatt, dels skattemedlen används på ett rimligt sätt, är det rationellt att finna sätt att undkomma skatt, trots att jag vet att samhället fungerar bäst om alla betalar skatt.

Annat exempel är lönebildning; varje fackförbund vet att alla tjänar på en lönebildning som inte driver upp inflationen, men eftersom fackförbunden inte litar på varandras, försöker varje förbund höja lönerna för sina medlemmar så mycket det går.

Poängen är att det är inte rationellt att vara den ende som agerar ansvarsfullt. Om jag inte litar på att andra källsorterar sopor, bidrar inte mitt källsorterande till någon bättre miljö. Om yrkesfiskaren inte litar på att andra fiskare begränsar sitt torskfiske, är det meningslöst att själv begränsa fisket för att förhindra utfiskning.

Tilliten till andra är alltså kärnan i problemet. Och i lösningen – om vi kan skapa bättre förutsättningar för tillit minskar risken för sociala fällor.

I Sverige får riksskatteverket in runt 98 procent av den skatt de debiterar skattebetalarna. I Ryssland är motsvarande siffra 24 procent. Skillnaden stavas tillit – till såväl andra medborgares skattevilja som statsförvaltningens hantering av skattemedlen.

Rothstein ger naturligtvis stor erkänsla till amerikanen Robert Putnam och hans studier av tillitens – det sociala kapitalets – betydelse för demokratin i både Italien (Den fungerande demokratin) och USA (Den ensamme bowlaren). Rothstein är dock inte ense med Putnam om hur ett samhälles underskott på socialt kapital – och därmed risken för sociala fällor – kan lösas.

Där Putnam ser lösningen på individnivå, genom att människor organiserar sig mera i lokalsamhället för att öka det sociala kapitalet, ser Rothstein lösningen på samhällsnivå. Samhällen med en väl fungerande politisk förvaltning, hävdar Rothstein med starkt empiriskt stöd, har generellt ett stort socialt kapital.

Sverige framhålls som ett gott exempel – graden av korruption är låg jämfört med andra länder. Därmed litar vi i hög grad på att rättssystemet och andra offentliga institutioner är opartiska och behandlar medborgare lika.

Då är det väl bara för länder med lågt socialt kapital att skapa bättre statsförvaltning och bättre politiska institutioner? Visst, men det är det stora problemet. Vi vet inte, menar Rothstein, hur institutioner som främjar socialt kapital uppstår. Tillit går inte att administreras fram.

I samhällen där föreställningen om att korruption är legio, är det ytterligt svårt att genom ett regeringsbeslut om att stoppa korruptionen övertyga medborgarna om att den har upphört.

Därmed vet vi inte hur ett samhälle kommer ur en social fälla, när den har slagit igen. Vi vet inte vilka medel Ryssland ska tillämpa för att öka skatteintäkterna från medborgarna – det vill säga hur medborgarnas tillit till varandra och tjänstemännen ska kunna öka.

Det kan tyckas småaktigt att vi ställer till ramaskri över statsråd som köper Toblerone med fel kontokort eller uppbär arvode från EU och statsrådslön samtidigt, ombudsmän som flyger första klass i stället för ekonomiklass och statstjänstemän som har höga representationskostnader.

Sådan småskurenhet, slår det mig efter läsningen av Rothsteins bok, är dock viktig för att upprätthålla tilliten och förhindra sociala fällor. När väl fällan slagit igen är det för sent.