Vetenskapens gränser

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030922

Roland Poirier Martinsson
Russels kalkon
Norstedts

Vad blir resultatet när en filosofie doktor i teoretisk filosofi inleder en vetenskapshistorisk framställning med tesen att ”vetenskapens teorier ibland är falska och hittills genom historien nästan alltid visat sig vara falska”?

Vetenskapskritik? Vetenskapsförakt? Kreationism – att det är Bibelns teorier om världen i stället för vetenskapens som är sanna? New age?

Ingendera, utan en skarp, utomordentligt roligt och läsvärd bok med titeln Russels kalkon (Norstedts), skriven av Roland Poirier Martinsson.

Vetenskapen har i modern tid som ingen annan företeelse format människan och hennes föreställningar om sig själv och världen. Före vetenskapen var det religionerna, Gudarna och deras jordiska ställföreträdare som dominerade kunskapsbygget.

De senaste årtiondena har olika rörelser som kan kategoriseras under New age försökt formulera teser om tillvaron som konflikterar med vetenskapen. I allmänhet fullständigt felaktiga teser, men ett och annat hugskott kanske bör tas på allvar. Akupunktur, till exempel?

Poirier Martinsson skriver inte en särskilt originell vetenskapshistoria. De mest kända namnen och resultaten finns med. Det är syftet som är något annorlunda – att visa vetenskapens stora men samtidigt avgränsade betydelse för människan och samhällets utveckling.

Att vetenskapen har fått allt större auktoritet genom historien beror inte på att vetenskapen utvecklats. Snarare utgår dagens vetenskap från flera grundläggande antaganden som de grekiska filosoferna och vetenskapsmännen formulerade några hundra år före vår tideräkning.

Snarare beror auktoriteten på att den stora konkurrenten om sanningen försvann – samt att många teoretiska förutsägelser stämmer. Tills teorierna visats falska, vill säga, vilket alltså hittills nästan alltid har skett.

De teorier som visat sig hållbarast är de som inte utgår från studier av verkligheten – vilket är helt i Platons anda. För Platon var verkligheten oåtkomlig för människan; endast skenvärlden – fenomenvärlden – kunde uppfattas.

Sanningen, menade Pythagoras, är matematik. Det enda rätta sättet att beskriva naturen och universum är genom det matematiska formspråket. Och i Pythagoras anda beskrivs i dag universums minsta beståndsdel – kvarken – inte genom empiriska observationer (ingen har någonsin sett en kvark), utan genom matematiska beräkningar.

Trots vetenskapens omfattning, anspråk och envälde beträffande sanningen, har den inget svar på om det är rätt eller fel att råna en försvarslös människa. Poirier Martinssons exemplifierar med Samuel Becketts drama I väntan på Godot. Vladimir och Estragon funderar på att råna den hjälplöse Pozzo, men beslutar sig för att i stället hjälpa honom.

Var och en inser – vet – att de fattade rätt beslut. Men denna kunskap härrör sig inte från vetenskapen. Vetenskapen har nämligen inget att säga i denna fråga.

Häri ligger ingen kritik, utan snarare en påminnelse om att kunskapen om många viktiga frågor som rör människan på djupet inte levereras av vetenskapen. Den kunskapen måste vi söka från annat håll.