Nästa år – kanske...

I serien Tankar från torpet, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030721

Låt oss börja med att slå fast skillnaden mellan sommartorp och sommarstuga. Ett torp har en gång bebotts, men med modernitetens utveckling har torpet någon gång under decenniernas gång ansetts beboeligt endast på sommaren.
     Från 1905 till början av 60-talet ansågs mitt torp beboeligt året runt, men det decennium när Sverige moderniseras som kraftigast, blir torpet ett sommartorp. Därför finns det gamla kvar i väggarna i torpet, något som aldrig kan märkas i en sommarstuga (hur gammal den än är).
     Somliga har hävdat att jag inte är rätt person att vurma för sommartorp. Jag saknar såväl kunskap i händerna, som förmåga att tänka förnuftigt kring byggnation, snickeri och reparationsarbete.
     Inte bara praktisk kunskap saknas, utan även språket. Även om jag till nöds skulle kunna spika fast en planka någonstans, kan jag inte köpa den. Vad säger man i byggaffären? Två tum fyra? Vad är det?
     Ernst och de andra i SVT:s Sommartorpet skulle kunna ge mig prestationsångest, om det inte vore för att torparlivets essens är något annat än de visar i sina program. Torparlivet är att formulera ambitiösa projekt och ständigt samtala om allt som borde göras – men sällan genomföra projekten, utan ständigt skjuta upp dem.
     Konsten är att rycka på axlarna när något ”måste” göras, en nätt kroppsrörelse jag har utvecklat till närmast fulländning tillsammans med ett visst ansiktsuttryck.
     Mañana, säger man i spansktalande länder. Nästa sommar kanske, säger sommartorparen.
     Det räcker långt att kunna ta ned några träd och klyva dem så det finns ved, gå med lien så det inte växer igen, stryka på lite färg här och var och sätta några fåror potatis till sillen för att torparlivet ska bli drägligt.
     Torparens plats är ändå på soffan.