Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031229
Klassisk musik har länge varit en vit fläck på min musikaliska karta. Musik, har jag alltid tänkt, ska störa, irritera, gärna med viss råhet, gärna vara politisk till sitt uttryck. Klassisk musik har aldrig uppfyllt mina kriterier.
Med möjligheten att ladda hem musik via olika P2P-system har emellertid intresset vaknat något. (Lugn, kompositörernas upphovsrätt är sedan länge upphävd.) Även de stressymptom jag för en tid sedan råkade ut för bidrar till intresset.
För att lära mig att mota stress gick jag några kurser och fick hem en CD-skiva med avslappningsövningar. Men den optimala avslappningen sker tillsammans med hunden, Milton, med Milton i famnen i soffan. En hunds avslappningsteknik är eftersträvansvärd; total och medryckande.
Till detta spelar jag gärna klassisk musik. Och Milton gillar musiken; till Mozart, Bach, Händel, Dvorak motar vi stressen. Men när jag sätter på Wagner – som är den klassiker som kanske kommer närmast min traditionella musiksmak; dramatisk, med nerv – är det stopp; då lämnar Milton rummet.
Wagner lämnar oss ingen ro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar