Mycket märkligt

I serien Tankar från torpet, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030725

När jag var barn tedde sig mycket märkligt i torpet. Bland de första minnena jag har är en gammal gumma som står och rör i en vedeldad tunna med kokande vatten intill hölogen.
     Vad gör hon, frågade jag storögt. Tvättar kläder, svarade mina föräldrar. Varför gör hon det inte i tvättstugan, frågade jag, i mitten av sextiotalet, modernitetens decennium.
     Annat märkligt var språket. Inte bara konstiga ord som kylteret (med ett che-ljud efter l:et), batten (där e:et försvinner) och kräka, utan även uttalet av kända ord. I dag ler jag alltid igenkännande inom mig när jag hör den lokala dialekten.
     Den största märkligheten: När sensommarkvällarna blev regnmörka glittrade det i skogsbrynet. Det var vittra sas det; småfolket i skogen som var nyfikna på människornas värld. De stod och betraktade oss. Jag lyssnade andäktigt till historierna och tittade stint mot skogen.
     Det glittret ser jag fortfarande; kittlande.
     Fortfarande uppfattar jag märkligheter i torpet. Att någon kör djurkadaver och lämnar i skogen ett par hundra meter från byn utan att gräva ned dem är för mig en gåta.
     En märklighet har blivit omvänd. Tidigare har jag alltid retat mig på de dåliga grusvägarna till torpet och byarna runtomkring. Gropigt, stenigt, slirigt. Bilen skramlar. Varför underhåller ingen?
     Numera kommer jag hem till Umeå och tvärbromsar, guppar, tvärsvänger på tidigare raka gator som numera har stora ojämnheter på höjden (fartgupp) och på tvären (trottoarer som byggs ut i gatan).
     Grusvägarnas beskaffenhet beror på för liten satsning på vägunderhåll. Umeås gator på för hög satsning på gatuunderhåll. Det är nästan så jag föredrar grusvägarna.
     Det är en omvänd märklighet.