Städer på kvinnors villkor

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031030

Tidskrift
FemKul nr 4/03
www.femkul.com

För ett antal år sedan hade jag anledning att studera användningen av VR-teknik i stadsplanering. Tolkningar om tekniken både som stöd för estetiska bedömningar och som stöd för retorisk manipulation lät sig formuleras.

När jag läser FemKul, en feministisk kulturtidskrift på nätet, med feministisk stadsplanering och arkitektur som tema för det aktuella numret (nr 4/03), blir jag ofrånkomligen varse om betydelsen av ett genusperspektiv. Och om frånvaron av ett sådant i mina egna studier.

Det är inte en fråga, inte heller en hypotes, utan ett frankt påstående: städer och byggnader kan utformas på sätt som antingen befrämjar jämställdhet mellan könen eller bevarar kvinnans underordning i samhället.

En stad som planeras med ett genomtänkt genusperspektiv skulle se annorlunda ut än dagens städer. En förebild är fortfarande Jane Jacobs idéer från 1961 i boken The Death and Life of American Cities. Där förespråkade hon en levande stad byggd på småskalighet i det stora – fjärran från dagens stormarknadskomplex i städernas utkanter.

Landskapsarkitekten Monika Goras gestaltar i projektet Interferenser hur en park i en storstad kan utformas ”kvinnovänlig”. Rädslan i det offentliga rummet återfinns hos både män och kvinnor, men rädslan ter sig olika.
Kvinnor känner sig oftare hotade på mörka och ensliga platser, medan män oftare upplever hot i folkmassor eller i barer och pubar. Därför borde det vara självklart att den kvinnliga erfarenheten tas tillvara i form av att kvinnliga stadsplanerare ges större inflytande över utformningen av det offentliga rummet.

Ges kvinnor detta inflytande? Bland arkitektutbildningarna i Sverige har sedan början av åttiotalet könsfördelningen varit jämn bland studenterna. Och av Arkitektförbundets 9 000 medlemmar är 45 procent kvinnor.

Trots det råder dock föreställningen om arkitekten och stadsplaneraren som en man; berömda arkitekter är företrädesvis män. Männen syns.

Det kan bero på att de allra flesta positioner i arkitektsamhället som ger inflytande innehas av män. Av 24 professorer är 20 män. 95 procent av cheferna på Sveriges arkitektbyråer är män. Andelen män är lika hög bland landets stadsplanerare. På så sätt behåller patriarkatet makten över det offentliga rummet.

Självfallet går det att bygga för jämställdhet. Att ifrågasätta de patriarkala strukturerna inom arkitektsamhället är en god början. FemKul har satt sitt feministiska finger på ett viktigt samhällsområde.