Om att känna sig som en bluff

Anneli Jordahl
Klass – är du fin nog?
Atlas

Sällan har ordet tajming varit mera välfunnet.
     När SVT:s vallokalundersökning visar tydliga klasskillnader i hur människor röstat i EMU-valet har begreppet klass på bara några dagar blivit rumsrent och rentav förklarande hos fler än Göran Greider. Borgerligheten i Sverige har ju gjort sitt bästa under de senaste 10-20 åren att förklara begreppet otidsenligt och innehållslöst.
     Samtidigt kommer kulturjournalisten och klassresenären Anneli Jordahl ut med sin bok Klass – är du fin nog? (Atlas). Det är en blandning av självbiografi och intervjubok, där Stina Wirsén bidrar med minimalistiska illustrationer.
     Det är klassresan som är studieobjektet. Jordahls klassresa består i att vara född och uppvuxen i ett typiskt arbetarhem, i ett arbetarområde i Trelleborg, men bryta med gängse värderingar om utbildning och yrkesval. Hon flyttar till Stockholm, tar en fil kand och börjar försörja sig som frilansande kulturjournalist.
     Att försöka förstå klassresan förutsätter två saker: acceptans av en indelning av befolkningen i olika sociala skikt och att det är möjligt att förflytta sig mellan dessa. Inom etnologisk och sociologisk forskning har klassresor och -resenärer studerats en del. Sociologen Mats Trondmans tegelsten till avhandling från 1994, Bilden av en klassresa, är fortfarande ett huvudverk i ämnet.
     Vanligast är att studera resan nerifrån och upp; betydligt ovanligare är resor från överklass till arbetarklass. Därför förvånas man lite av Jordahls inledande intervju med David Lagercrantz (son till författaren Olof Lagercrantz), med typisk överklasstillhörighet.
     Vad kan en lätt koketterande (över olusten av sin klasstillhörighet) överklassjournalist och författare bidra med i en bok om klassresan? Det begriper jag inte förrän jag kommer till intervjun med arbetarklasspoeten Ragnar Thoursie. Då blir Jordahls kontrasterande metod tydlig.
     Även om Thoursie går från arbetarklass till universitetsstudier, författarskap och byråchef på AMS, har klassresenären ett bagage som sitter som fastklistrat. Skillnaden mellan Lagercrantz och Thoursie är enorm.
     Där Thoursie uppvisar den för klassresenären närmast in absurdum lutherska arbetsmoralen, ekonomisk försiktighet och plikttrogenhet, framstår motsatsen hos Lagercrantz; lättsinnet. Kontrasteringen fungerar utmärkt.
     I egenskap av typisk klassresenär känner jag igen de flesta tecknen i Jordahls självbiografiska avsnitt. Rädslan att inte duga, skräcken att bli avvisad, vantrivseln i vissa kulturtypiska sammanhang.
     En klassresenär måste alltid vara bättre – arbeta hårdare, producera bättre kvalitet – vilket ofta leder till att klassresenären skapar strängare kriterier inom sitt område. Känslan är inte helt olik den kvinnor upplever som slår sig in på traditionellt manliga yrkesdomäner; tvånget att vara dubbelt så bra som männen för att duga. En klassresenär känner aldrig att en viss position är förtjänad, utan känslan av att bli avslöjad som den bluff man är, har alltid överhanden.
     Det främsta sättet – kanske det enda – att byta socialt skikt uppåt i dag är att studera vid högskola eller universitet. Jordahl oroar sig för att klassresan är svårare att göra i dag än när hon studerade i början av 80-talet, med urholkade studiemedel och osäkrare arbetsmarknad för akademiker.
     Men vi ska inte glömma att det är de värderingar inom arbetarklassen, i sig goda men kontraproduktiva för klassresenären, som utgör grunden för den sociala snedrekryteringen till högre utbildning.
     Lägre ränta på studielånen löser inte problemet.