Olycksbådande läsning

I serien Tankar från torpet, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030724

Läsupplevelser hör inte bara sommaren till, utan även torpet. Sedan torpets gamla rönn – som gick under benämningen Gammelfarfar – dött, kan jag dock inte sätta upp torparläsningens allra viktigaste förutsättning: hängmattan. Aldrig läser man romaner så bra som i en hängmatta.
     Jag försöker varje sommar pricka in någon eller några böcker som jag tror särskilt passar torparmiljön. Det finns nämligen särskilda torparböcker.
     En bok av Slas fungerar nästan alltid, när Slas ger sig ut i den svenska landsbygden och gestaltar folks liv och öden.
     Ett par somrar har det blivit böcker av Robert Kangas. Hans skildringar av svensk landsbygd har en mörk ton; Kangasland. Det är ett socialt landskap som inte är så uppbyggligt. Rent av skrämmande. Särskilt när jag fördomsfullt jämför vissa figurer i trakten med någon figur i hans böcker.
     Denna sommar har Torgny Lindgrens gestaltning av jakten på den perfekta pölsan i Västerbottens inland fungerat väl som typisk torplitteratur (även om torpet ligger i Ångermanland).
     Aldrig har någon lyckats uppvärdera en för mina smaklökar så beklämmande maträtt som alla dessa beskrivningar av pölsans tillagning och inmundigande.
     Det betyder dock inte att pölsan är något annat än hundmat i min värld. Jag brukar ha en rulle pölsa hemma, som jag skär av en bit och rör ut i torrfodret till hunden. Det är väldigt uppskattat.
     Jag tolkar boken inte enbart som en hyllning till pölsan, utan också som en varning för pölsaätandets konsekvenser. Se bara hur det gick för den mot lungsoten immune Lars Högström. För att inte tala om hans kompanjon.
     När jag tänker efter är ofta torparläsningen olycksbådande.