Vänstervisioner mot vänstern

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030903

Johan Ehrenberg
Stackars oss!
ETC Förlag

Det ser ut som om ja-sidan är väldigt heterogen inom partierna. Såväl socialdemokraterna som kristdemokraterna och moderaterna uppvisar relativt stor andel nej-sägare för att vara uttryckliga ja-partier.

Nej-sidan framstår som homogenare. Inom vänsterpartiet, miljöpartiet och centern syns knappt några ja-sägare. Det är dock inte helt sant. Det finns en vänsterfalang som hävdar att vänstern bör rösta ja. Se till exempel webbplatsen www.vansterforemu.se, eller Arena nr 1 -03 där tesen är att ett federalt Europa är ett vänsterprojekt.

Frågan är ändå om inte ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg är den som syns mest bland vänsterns ja-sägare. I sin nya bok Stackars oss! (ETC Förlag) reser han till några städer på kontinenten och reflekterar över socialism, EU, rikedom, makt och demokrati.

Det är en dåligt korrekturläst bok och Ehrenberg är ingen stilist, men han har ett speciellt tilltal; personligt, uppfordrande och han talar från ett gott hjärta.

Även de viktiga frågorna, och svaren, är typiska för honom. Han ser Tony Blair åka från Downing Street genom avspärrade gator på tjutande däck och frågar: ”Hur förvandlades drömmen om att rösta fram folkets makt till en vansinnesfärd i skottsäkra limousiner?”

I Aten funderar han över demokratins alltmer förkortade räckvidd. Varför är det så otänkbart att ens nämna ordet demokrati i samband med näringsliv och företagande? Och varför hävdar folkvalda politiker att det enbart finns en väg och något annat är inte möjligt? Hur smög sig maktlösheten in?

Ju mindre demokrati desto mer tjuvsamhälle, menar han. Att näringslivets toppar tillskansar sig inte bara höga löner, utan även optionsprogram kopplade till börsvärdet, är tjuveri. Tjuveri, liksom monetär rikedom, innebär alltid att någon tar från någon annan. Och tjuveri är aldrig demokratiskt beslutat.

I London blir han nedstämd över paradoxen att klassklyftorna växer sig djupa samtidigt som politikerna påstår att klasskampen är död. På Chester Square finns en förmögenhet om 300 miljarder kronor på 300 meter gata. Hjälporganisationer brukar hävda att en krona om dagen ger mat åt en svältande. Om det är sant kan invånarna på Chester Square utrota svälten.

Det gör de inte, därför att de inte förmår. Ingen, menar Ehrenberg, klarar av att ta ansvar för så stora förmögenheter. Det ansvaret, och den makt ett enormt kapital ger, klarar bara det gemensamma. Kapitalismen klarar inte av att fördela rikedom. Därför behövs mer demokrati. Inte mindre.

Men det är i Berlin han pläderar för ett ja till EMU och till ett federalt Europa, tvärtemot vänsterns dogmatiska hållning. Kärnan är hans misstro mot nationernas förmåga att lösa problem; att många kamper som enbart förs på den nationella arenan inte kan vinnas.

Om lönekampen förblir nationell förlorar löntagarna, om kampen mot stora företags exploatering i Asien vore nationell hände inget, om kampen mot miljöförstöring enbart utförs nationellt sker väldigt lite av vikt.

Nationalismen är ett högerspöke från vänster i EMU-debatten. Men det finns fler. Det som får Ehrenbergs bägare att rinna över är vänsterns ekonomiska argument. En flytande kronkurs, menar nej-sidan, är bra därför att då kan kronans värde sänkas när företagens kostnader stiger mer än konkurrenternas. Eller när de offentliga utgifterna (exempelvis en förbättrad vård och omsorg) ökar ”för mycket”.

Det är, menar Ehrenberg, en nyliberal, mörkblå politik, som försvarar marknadens makt över penningpolitiken. En sann socialist kan aldrig försvara marknadens makt, varför det blir självklart att välkomna euron.

EU och EMU är en chans. Genom deltagande kan något göras. Och demokrati är aktion. Demokrati föds när människor gör något själva i stället för att vänta på andra.

Han är inte så naiv att han ser EU som universallösningen på problemet med det demokratiska underskottet och fattigdomsklyftorna. Men alternativet är stiltje; en återvändsgränd.

Johan Ehrenberg ställer vänsterväljare inför frågan vad som är att föredra: politiska visioner om mer demokrati utan att veta om de kan uppnås, eller den traditionella vänsterns fullständiga frånvaro av visioner. Det är vänsterns EMU-val.