onsdag, maj 21, 2003

Om verklighetens spruckna spegel

Bengt Kristensson Uggla
Slaget om verkligheten
Symposium

Genom att väva in olika kunskapsfält, kan författare måla en rik bild av ett ämne med breda penseldrag – och få färgen att täcka. Bengt Kristensson Uggla, docent i tros- och livsåskådningsvetenskap, vill med sin senaste bok Slaget om verkligheten (Symposium) sälla sig till denna skara.
     Här beskrivs ingående – utan att bli omständligt – den förändrade status verkligheten fått de senaste decennierna. Förutsättningarna för att objektivt och sant beskriva verkligheten har kommit i gungning. Det är i huvudsak på två områden verkligheten gungar: vetenskapen och språket.
     Tvivel hyses på vetenskapens förmåga att lösa samtidens stora problem, som exempelvis miljöförstöringen, massfattigdomen, meningslösheten och arbetslösheten. Det har uppstått en klyfta mellan vetenskapens anspråk och vad vetenskapen verkar kunna uträtta – trots dess framgångar.
     Den enda rätta Metoden är inte längre någon garant för Sanning. Sanning uppfattas allt mer som ett resultat av tolkningar, vilket gör verkligheten mångtydig. Skillnaden mot vetenskapens strävan efter entydighet är diametral.
     Sanningen – den vetenskapliga – har alltid uttryckts med språket, vilket har förutsatts vara helt neutralt. Den rena, otolkade, av människan opåverkade verkligheten skulle uppfattas genom ett neutralt observationsspråk. Språket var den spegel, med vilken verkligheten reflekterades.
     Nu har spegeln spruckit. I stället har språket blivit ett konstruktionsverktyg, där verkligheten byggs upp – konstrueras – genom människors olika tolkningar.
     Kristensson Ugglas poäng är dock inte att kritisera de idéer som krackelerar modernitetens idé om verkligheten. Nej, hans agenda är att kvalificera – eller modernisera – den humanism vi känner från renässansen och framåt.
     Renässanshumanismen placerade människan i centrum som utgångspunkt för alla verksamheter. Med upplysningens filosofer har detta centrum beskrivits som enhetligt och odelbart – individen.
     Människans självförståelse inom humanismen har dock ifrågasatts av tänkare som Nietzsche, Freud, Heidegger och Foucault. I nutiden kritiseras också humanismen från olika perspektiv. För att nämna några: från civilisationskritiskt håll (under humanismens epok har slaveri, folkmord och rasism flödat), från etniskt håll (humanismens deklarationer är eurocentriska), från feministiskt håll (humanismens agenda har enbart gällt män).
     Resulterar kritiken i en posthumanism eller i en antihumanism? Mot bokens slut tecknar han konturerna till en humanism efter humanismens epok – en posthumanism – som inte har renässanshumanismens odelbara människa som utgångspunkt, utan relationen mellan människor: av tillit mellan människor byggs posthumanismen.
     Man anar ett annorlunda samhälle, som Kristensson Uggla dock beskriver knapphändigt. Att utveckla sin idé om posthumanismen torde vara projektet för nästa bok.
     Boken gör oss betydligt klokare på hur vi kan förhålla oss till verkligheten i en tid när idén om absoluta sanningar är passé och vi är utelämnade till tolkningar. Insikten förutsätter dock förnyad självförståelse.
     Vad människan är, har länge varit en fråga för såväl naturvetenskapen som humaniora. Den viktiga frågan för framtiden är vem människan är.
     Det är en helt annan fråga.