Det Unckelt tänkta

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 031217

Vi har sedan 1993 års universitetsreform en ekonomisk situation vid universiteten som innebär att ca 60% av resurserna till undervisande institutioner för beror på studenternas prestationer.

Man behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut att ett sådant system premierar en anpassning av svårighetsgraden i undervisningen till studenternas vilja att studera. Systemet premierar likaså en storskalig och fabriksmässig undervisningsform, för att minimera kostnaderna per produktionsenhet (läs: per student).

Det Unckelt tänkta blev det dunkelt gjorda. Den politiske pappan till denna reform är Per Unckel och den kvalitetssänkning i högre utbildning som jag gav exempel på ovan är inget man talar om på universiteten, men som alla, vågar jag påstå, är medvetna om.

Därför gläder det mig att läsa DN Debatt den 12/12, där två folkpartister föreslår en ny resurstilldelning för högre utbildning. De vill ge lärosätena en hel studentpeng som inte beror på studenternas prestationer, och lägga ett ekonomiskt incitament på studenten: ju bättre prestationer, desto högre bidragsdel i studielånet.

I grunden handlar dock dessa två system om vilken pedagogisk grundsyn man omfattas av.

Det rådande, Unckelska resurssystemet utgår från att studenters kunskap nås genom en förmedling av information från lärare och litteratur. Därför ska institutionerna ges mer resurser, desto bättre denna förmedling utförs. Denna kvalitet antas märkas i antalet godkända studenter på kurserna.

Det är en förlegad pedagogisk modell över kunskapsinhämtning. Det folkpartistiska förslaget på DN Debatt utgår från att studenter tillägnar sig kunskap genom att på bästa sätt utnyttja de förutsättningar som universitetsläraren skapar. Det utgår från att studenten är huvudperson i kunskapsprocessen. Därför föreslås det ekonomiska incitamentet tillfalla studenten.

Än rimligare förefaller förslaget om man betänker att studentpengen är låg och har successivt urholkats genom åren. Det har medfört att de flesta ämnen i samhällsvetenskap och humaniora inte har råd att undervisa mer än 6-8 timmar per vecka i genomsnitt.

Att förändra resurstilldelningssystemet i denna anda rimmar väl med den allmänna förändringen av universitetens pedagogiska grundsyn: från förmedling till lärande. Fokus flyttas från lärarens förmåga att förmedla information, till lärarens förmåga att skapa goda förutsättningar för studenters eget lärande.

Formerna för resurstilldelning till högre utbildning är en pedagogisk fråga – inte ekonomisk.