Kultursidan Västerbottens-Kuriren 061108
Det är alltid värdefullt när klarspråket får företräde framför skitpratet. Nationalekonomen Lars Calmfors artikel på DN Debatt (6/11) om reformeringen av a-kassan utgör ett sådant klarspråk.
Den moderata regeringen, företrädd av arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, talar om konsekvenserna av ökade egenavgifter kombinerat med ett sämre inkomstskydd vid arbetslöshet, levererar skitpratet som försöker dölja det Calmfors frilägger.
Calmfors pekar på att den viktigaste effekten med en försämrad arbetslöshetsförsäkring återfinns på löneområdet. Människor skulle tvingas ta jobb till låga löner, vilket bidrar till en ökad marknad för låglönejobb och en försvagad lönebildning.
En effekt av att avgifterna till a-kassorna differentieras, det vill säga att kassor med hög arbetslöshet har högre avgift än kassor med låg dito, är ”ansvarsfulla löneökningar”.
Det innebär att lägre löneökningar leder till lägre arbetslöshet, vilket minskar kassornas arbetslöshetsersättningar. Alltså borde medlemmarna ha ett egenintresse av modesta lönekrav i förhandlingarna.
I vågskålens fat väger ett sämre försäkringsskydd mot högre låglönesysselsättning. Calmfors önskar en utvidgad låglönemarknad och ökad lönespridning framför trygghet vid omstruktureringar av arbetsmarknaden.
En förstärkning av klassamhället helt enkelt.
För ekonomer är siffror, statistik och kvantiteter centralt. För medborgare är kvaliteter ännu viktigare.
Vilken livskvalitet ger en lägre arbetslöshetsersättning de som trots allt lever i arbetslöshet? Vilken arbetskvalitet innehåller jobben på den framväxande låglönemarknaden? Vilken samhällskvalitet präglar samhällen som utgörs av stora klassklyftor?
Samhällen med ökade klasskillnader brukar präglas av ökade problem i form av kriminalitet, konflikter och utanförskap.
Talas det klarspråk råder ingen tvekan om att det är dit vi är på väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar