Hagamannen och den digitala kulturen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060425 (Lix=53)

I en debattartikel på DN Debatt (20/4) tycks Bonniers styrelseordförande, Carl-Johan Bonnier, vilja två motstridiga saker samtidigt.
     Det ena är att försvara Expressens utvidgning av svensk pressetik i samband med publiceringen av personuppgifter kring Hagamannen, med hänvisning till kvällspressens roll som förnyare och spjutspets.
     Det andra är att kräva att det som skrivs på Internet ska följa samma pressetiska regler som tryckta tidningar; att, som han skriver, ”komma till en ordning för nätet som vi redan har för andra områden”.
     
Låt oss som exempel använda fallet med Hagamannens exploatering i media (inkluderat Internet).
     En tolkning av Expressens extremt snabba exploatering av Hagamannen är att Expressen har influerats av en digital kultur. Eller med ett aktivare ordval, Expressen omfamnar en digital kultur, där ett grundideal är informationsfrihet ställd på sin spets.
     I ett av Sveriges offentliga forum på nätet har Flashback en särställning som förespråkare för informationsfrihet. När polisen går ut och hävdar att en misstänkt grov brottsling är gripen, och att polisen är helt säkra på att det är rätt person, startas en tråd i Flashback med syfte att gräva fram information om den misstänkte och brottens omständigheter.
     Och det är forumdeltagarna skickliga på. Samma kväll som polisen håller sin presskonferens, startar grävandet. Men vid halv elvatiden på kvällen skriver en deltagare att ”umeborna på detta forum borde skämmas ögonen ur sig – att man inte kan knäcka en sån här nöt på snart tolv timmar är för jefla beklagligt”.
     Kritiken tar skruv. Kl 23.20 är deltagarna i forumet helt säkra på namnet på Hagamannen, hans födelsedata, hemadressen, sambons namn, arbetsplatsen. VK:s BB-bild på hela familjen när det yngsta barnet föds rotas också fram, dock inte från vk.se, där bilden redan var borttagen, utan från en sökmotors bildarkiv.
     Sedan fortsätter grävandet i de olika brottens omständigheter, där Flashbacks deltagare är snabbare än både Expressen och andra media på att informera allmänheten om detaljer.

I dag omfamnar kanske inte så många i Sveriges befolkning en digital kultur, men allt fler söker sig till bloggar, nätforum och e-postlistor för att informera sig. Expressens publicering av Hagamannens namn och bild kan tolkas som ett svar på konkurrensen från Internets olika forum.
     Samtidigt som Carl-Johan Bonnier försvarar Expressens omfamning av en digital kultur av informationsfrihet, vill han begränsa samma informationsfrihet genom en bättre ”ordning”.
     Det är ytterligare ett exempel i raden på viljan att reglera ett samhälle med Internet med samma regler som skapats för ett samhälle utan Internet.
     När kommer vi att inse att det är ogörligt?