Ovetenskap i förnuftets kyrka

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060309 (Lix=48)

Det finns i dag ett fåtal svenska forskare som sticker ut, inte enbart därför att de är goda forskare, utan därför att de också är envetna och ofta irriterande debattörer och kritiker. På en ohotad första plats återfinns filosofen Torbjörn Tännsjö. Som en stark tvåa återfinns statsvetaren Bo Rothstein.
     Likheten dessa två emellan är att de retar makten. Tännsjö fick en gång förre kd-ledaren Alf Svensson att kräva att Tännsjö skulle få sparken från universitetet. Rothstein lyckades förra året få universitetskansler Sigbrit Frankes bägare att rinna över. Franke skrev på DN Debatt (22/1 -04) att psykologiska förklaringsmodeller måste tillgripas för att förstå Rothstein och hans kritik.
     I en debattartikel i nya numret av Axess (nr 2/06) frågar sig Rothstein varför svenska universitet avvisar forskning och vetenskap som underlag för sin verksamhet. Det är paradoxalt, menar han, att universitetens främsta verksamhet – forskning – inte tillämpas på den egna verksamheten, men gärna på andra verksamheter.

Ett antal belägg läggs fram. Ett handlar om Vetenskapsrådets satsning på koncentration av forskningsmedel på spetsforskning och ledande forskningsmiljöer. En sådan stor omsvängning inom svensk forskningspolitik torde väl ha föregåtts av forskning och utredning?
     Icke. Underlaget är en 38-sidig PM utan vetenskapliga argument eller empiriska belägg för värdet av en sådan forskningspolitik.
     Ett annat belägg handlar om kvotering av studenter till olika utbildningar. Ett aktuellt exempel handlar om juristutbildningen vid Uppsala universitet, där man kvoterade in studenter med annan etnisk bakgrund. Har sådan kvotering utgått från den rikliga forskning som finns kring positiv särbehandling, frågade Rothstein de utbildningsansvariga. Inte alls, blev svaret.
     Ett tredje belägg rör en ledarskapsutbildning vid Göteborgs universitet för dekaner, prefekter och andra chefer vid universitetet. När Rothstein själv gick kursen, frågade han naturligtvis kursledningen varför inte något från den ymniga forskningen kring ledningsproblem inom kunskapsorganisationer användes.
     Svaret han fick var att när man som ledare står inför viktiga problem har man ingen som helst nytta av sådan kunskap. Noterbart är att kursledningen som gav detta svar bestod av en professor och en docent, det vill säga väl meriterade forskare.

Det stora problemet Rothstein pekar på är ändå inte att akademin avvisar vetenskapen för sin egen verksamhet, utan dess konsekvenser. Det stora problemet berör omvärldens tillit till universiteten.
     Varför ska det omgivande samhället tro på att universiteten är bäst skickat att generera kunskap om olika samhällsproblem när universiteten själva inte tycks tro det? Varför satsa pengar på forskning?
     Det är riktigt obehagliga frågor.