Matdelning på Stora torget

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050409

En gång byggdes ett nytt, stort torg för medborgarna. Torget var dock inte som andra torg. Här kunde alla befinna sig utan att trängas; utrymmet var oändligt. Torget medgav även aktiviteter som delvis var bekanta, delvis helt nya.
     Utbudet av olika saker var enormt. Det märkliga var att de saker medborgaren hämtade från torget försvann inte. Hämtades en sak, blev det inte en sak färre på torget.
     Att sakerna aldrig tog slut var torgets mest nyskapande egenskap. Och plötsligt upptäckte människorna att även mat kunde delas mellan varandra på torget. Om ett paket pasta eller en fläskfilé hämtades, försvann inte maten. Fantastiskt, tyckte människorna.
     Maten blev gratis. För att öka möjligheten för andra att hämta mat, kunde man lägga ut lite mat på sitt eget lilla stånd på torget, så att medborgarna kunde hämta mat från varandra. Aldrig hade så mycket ny mat prövats, nya rätter ätits, som aldrig skulle ätits annars. Maten var ju så dyr.
     Detta gillades inte av alla. ”Hur ska de som producerar maten få betalt om alla hämtar gratis mat på torget?”, hördes organisationen Antimatbyrån vråla över torget. ”Maten ska köpas i de speciella mataffärerna!”, skrek byrån.
     Dessa mataffärer sålde maten till ett för medborgarna ohyggligt högt pris, varav bara en bråkdel hamnade i matproducenternas fickor. Medborgarna hade svårt att förstå varför de skulle betala överpris för mat som fanns att hämta gratis på Stora torget; mat som dessutom aldrig försvann hur mycket man än hämtade.
     ”Det är stöld!”, skrek Antimatbyrån. ”Ni går ju inte och stjäl smycken på guldsmedsaffärer”, menade byrån, ”så varför stjäla mat?”. Men ingen medborgare uppfattade mathämtning som stöld. Maten försvann ju inte. Om smycken stjäls, försvinner de från ägaren. Det är en helt annan sak.
     Antimatbyrån gick vidare och krävde att det skulle vara olagligt att hämta mat och dela maten med andra. Därför krävde byrån att medborgarna skulle legitimera sig, så att de kunde polisanmälas. Nu gick inte det, eftersom något legitimationstvång inte existerade i det fria samhället.
     Då gick Antimatbyrån till justitieministern, pekade på ett unionsfördrag och krävde att hela mathanteringen på Stora torget skulle göras olaglig. Justitieministern gick utan invändning byrån till mötes och skrev en ny lag som förbjöd i princip all mathantering på Stora torget, som inte var sanktionerad av byrån.
     Denna lagtext kunde hämtas på Stora torget i hur många antal som helst utan att den tog slut, precis som alla andra saker på Stora torget. Men maten skulle förbjudas.
     ”Sälj då maten till rimliga priser på Stora torget”, ropade medborgarna till matproducenterna, men de vägrade. Ingen förstod varför. Var Stora torget så skrämmande för matproducenterna? Kunde de inte hantera matförsäljning där? De gav inga svar.
     Justitieministern lovade att inga enskilda medborgare skulle jagas av polisen när antimatlagen infördes. Medborgarna blev ännu mer förvirrade. ”Varför skapas en lag som inte efterföljs”, undrade medborgarna. Inget svar här heller.
     Alla partier var dock inte ense med det statsbärande partiet. Det tredje miljöpartiet (mp3), var som vanligt motvalls och menade att mathämtning för eget bruk måste vara tillåtet.
     Och medborgarna fortsatte så klart att hämta mat på Stora torget. Ätandet ansågs viktigt för det goda livet.