Muhammedkarikatyrernas nödvändiga kris

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060321 (Lix=53)

Ett sätt att förstå det politiska eftermälet och den debatt som följde publiceringen av Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten är hur begränsad kulturrelativismen är som idé överfört till praktisk handling.
     Kulturrelativism handlar i allt väsentligt om omöjligheten att inordna olika kulturer i en hierarkisk värdeskala. Ingen kultur är bättre än någon annan. Att människor utövar sin tro, visar glädje, uppfostrar barn och tillfredsställer sina behov på olika sätt i olika kulturer, måste värderas inifrån den specifika kulturen, inte utifrån någon ”universell” kultur – som alltid råkar vara värderarens egen.
     En antropolog som ofta nämns som kulturrelativismens portalfigur är Margaret Mead, som gick så långt i sin kulturrelativistiska hållning att hennes studier av den samoanska kulturen utgjorde ett korrektiv till den egna, amerikanska kulturen. Vilket leder bort från en kulturrelativistisk hållning.     
     Kulturrelativism är till synes ett empatiskt och respektfullt förhållningssätt. Allt är lika mycket värt och ingen kultur är förmer.

Om kritikerna av karikatyrteckningarna från muslimskt håll och yttrandefrihetsförespråkarna i Europa varit kulturrelativister, hade bägge noterat varandras synpunkter, respekterat dem och ingen debatt eller konflikt uppstått.
     Denna till synes positiva position är emellertid komplicerad. Raden av frågor där ett kulturrelativistiskt förhållningssätt är problematiskt växer.
     Vem vill hävda att omskärelse av flickor i delar av Afrika är rätt, med hänvisning till att det sker i en annan kultur som vi inte har rätt att värdera, i stället för att fördöma det med hänvisning till universella mänskliga rättigheter?
     Vem vill hävda att en dödsdom mot Salman Rushdie är rätt, med hänvisning till att vi lever i olika världar, där människoliv tillåts värderas olika beroende på kultur?
     I dessa fall framträder det som självklart att det bör finnas ett universellt människovärde, som överordnas enskilda kulturer. Frågan beträffande Muhammedkarikatyrerna är vilka universella värden vi alla måste omfattas av, eftersom ingen sida i konflikten accepterar kulturrelativism.

I sin iver till respekt och empati skapar kulturrelativismen fler skarpa gränser mellan kulturer än föreningar. Människor generaliseras till avgränsade kulturtillhörigheter – i detta exempel islamsk kultur vs västerländsk kultur – och bortser helt från individuella skillnader, kulturella sammanblandningar, värdeförskjutningar och föränderlighet.
     Det är därmed tveksamt om kulturrelativism leder till ökad förståelse för olika kulturer. Frågan är om inte äkta kulturmöten – där kulturers dogmer diskuteras, stöts och blöts – är viktigare än något annat i en globaliserad och mångkulturell värld.
     Om sådana kulturmöten skapas på grund av Muhammedkarikatyrerna, har de trots allt tjänat ett gott syfte.