Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060824 (Lix=44)
Britta Lundgren
Oväntad död – förväntad sorg
Carlssons
Till skillnad från andra levande varelser är människan medveten om sin egen dödlighet. Memento mori; minns att du någon gång dör. Knappast något påverkar den mänskliga kulturen mer än detta memento.
”Det skulle förmodligen inte finnas någon kultur om människorna var omedvetna om sin dödlighet”, som Zygmunt Bauman har formulerat det.
Det är i högsta grad tillåtet och giltigt att gestalta död, att dramatisera död och dess följeprocess, sorgen. Mindre tillåtet och kanske något tabubelagt är att samtala om död och sorg människor emellan. Särskilt om någon nyligen drabbats av dödens närhet.
Död och sorg är dock något vi alla förr eller senare måste konfrontera. Därför är en ny bok av Britta Lundgren, professor i etnologi vid Umeå universitet, viktig. Oväntad död – förväntad sorg (Carlssons) heter den och är en kulturanalytisk studie av sörjandets processer.
Här har sex personer – alla kvinnor – fört långa samtal med Lundgren om en närståendes plötsliga bortgång. Det är en tydlig avgränsning i studien; det handlar inte om sorg efter människor som dött av ålder eller lång sjukdomstid, utan efter människor som ryckts bort, tvärt.
Det går inte att läsa dessa människors berättelser utan att reflektera över sina egna erfarenheter av sorg. Igenkänningsfaktorn är hög, oavsett det handlar om oförmågan att ta till sig dödsbudskap, frustration, myndigheters märkliga ärendehantering eller en förändrad social omgivning.
Det går heller inte att undvika att reflektera över sorgeprocessers diversitet; hur olika sörjer vi inte. Vilken skillnad var det inte för mig att sörja min pappa vid sjutton års ålder, jämfört med min mamma vid fyrtio års ålder.
Den fråga Britta Lundgren främst uppehåller sig vid är inte ”Vad är sorg?”, utan ”Hur görs sorg?”. Den förra frågan utgår från tanken om en statisk definition av sorg och den andra från idén om att sorg uppfinns varje gång den måste genomgås av någon.
Boken är en skarp kritik av existerande sätt att normalisera sorg. Genom informanternas personliga sorgearbete får vi insikter om hur individuell processen kan vara. Samtidigt visar Lundgren hur sorgprocessen genom tiden har normaliserats, såväl av institutioner som av människor i allmänhet.
I handböcker om sorgearbete uttrycks hur ”normal” sorg ser ut. Lundgren kritiserar dem för att vara beskäftiga och förnumstiga. Det kan bero på att dessa böcker uppvisar en sorts natursyn på sorg; där sorg ses som en levande läkningsprocess, att sorgen är vår överman, att sorgen måste få utföra sitt arbete och hur riskfyllt det är att låta sorgen vara overksam.
Mot bakgrund av hur differentierad sorg kan vara, är det lätt att instämma i kritiken mot sådant pladder.
Britta Lundgren är ju även uttryckligen genusforskare. Hur framträder genusperspektivet i boken? Knappast alls. Hon beklagar att inga män har velat bidra med berättelser om sorg. I den mån hon reflekterar över manlig och kvinnlig sorg, vill hon understryka betydelsen av att inte genusmärka olikheter.
Om en man stereotypt uttrycker sin sorg i ensamhet, med inslag av ilska, utan gråt och med svårigheter att samtala med andra om sorgen, behöver det inte betyda att skillnader beror på kön. Därtill visar Lundgrens intervjuer att även kvinnor kan omfattas av dessa känslouttryck.
I boken görs en noggrann indelning mellan studiet av faktisk sorg genom informanterna och studiet av litteratur om sorg. Bägge delarna har sina förtjänster, även om jag ofta tilltalas mer av den speciella blick etnologer ofta uppvisar vid fältstudier och djupa intervjuer med människor.
Bara genom sin blotta existens kan en bok som denna bidra till att minska tabun kring vardagliga samtal om sorg.
Jag råkade ha boken på kaffebordet på jobbet och bara titeln i sig fick flera i sällskapet att berätta om egna erfarenheter av sorg, ett annars ovanligt samtalsämne.
Men som vi borde tala mer om, eftersom det gör oss mänskligare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar