Från kvinnans synvinkel

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050521

Att upprördheten är enormt stor över Umeå kvinnojours Gunilla Nordenfors uttalanden i Dokument inifrån tror jag beror på två saker. Det första är formen; teve är ett uselt medium för att tala om svåra frågor, med mediets krav på sekundsnabba svar och med dess förmåga att sammanställa material på olika sätt.
     Det andra skälet är att vi är så inskolade i ett manligt perspektiv att vi vägrar se det problem – våld mot kvinnor – som Nordenfors uttalade sig om från kvinnans synvinkel.
     Män har en obändig förmåga att osynliggöra sig själva – när det passar. Och synliggöra sig – när det passar. Som samhällsnorm ser män det som en självklar rättighet. Denna förmåga spiller gärna också över på kvinnor när de vägrar se manligt våld som ett strukturellt problem.
     Osynliggörandet av män sker när vi kategoriskt förnekar att det finns en manskategori, manliga strukturer, en samhällsgrupp som kallas män.
     Essensen i Gunilla Nordenfors uttalanden är att många män är benägna att använda våld – sexuellt eller icke-sexuellt – mot kvinnor. Det finns stöd för en sådan uppfattning. En av de största undersökningarna i Sverige om manligt våld mot kvinnor heter Slagen dam och publicerades 2001.
     Där framgår att två tredjedelar av kvinnorna i undersökningen har erfarenhet av våld och/eller sexuella trakasserier av män. Varannan kvinna har varit utsatt för våld från en man. Mer än hälften uppger att de någon gång blivit utsatta för sexuella trakasserier. En tredjedel av kvinnorna som skiljt sig uppger att de blivit utsatta för våld av tidigare make eller sambo.
      Problemet är alltså inte att vi saknar kunskap om det manliga våldets existens. Problemet är att vi vägrar ta ansvar för att bekämpa det.
     Majoriteten av män – liksom många kvinnor – reagerar alltför ofta med att reducera mäns ansvar: Det är någon annan man som slår eller våldtar. Inte jag, säger mannen. Inte min sambo, säger kvinnan. Eniga är de om att män som utövar våld måste bestraffas hårdare.
     Men från kvinnans synvinkel är detta nonsens. Det går inte att se på en man om denne någon gång kan tänkas ta till våld vid konfliktlösning eller inte. En kvinna kan inte se om mannen som går bakom henne på en mörk cykelväg är av den ena eller den andra kategorin. I mörkret är alla män lika.
     Det finns nämligen inget sätt att på förhand kategorisera vilka män som någon gång kommer att trakassera, slå, sexuellt utnyttja eller våldta en kvinna. Det syns inte i ansiktet, på kroppshållningen eller på kläderna; inte heller säger yrke eller utbildningsnivå något.
     Därför kan vi aldrig – från kvinnans synvinkel – dela upp män i de som utövar våld och de som inte gör det. Alltså krävs att både män och kvinnor ta ett kollektivt ansvar för att främja ett manligt förhållningssätt som kan minska våldet – i barnuppfostran, i skolan, i idrottsföreningen, på jobbet och framför allt i mäns relation till varandra.
     En sätt är att vägra demonisera Gunilla Nordenfors och hennes uttalanden.