Om gräsrotsjournalistik och småprat

Lars Våge, Erik Stattin och Gunnar Nygren
Bloggtider
Sellin & Partner
(Lix=55)

I den första boken på svenska som helt ägnar sig åt bloggfenomenet, Bloggtider (Sellin & Partner), menar mediaforskaren Gunnar Nygren att detta horisontellt mediaflöde kan ses som en konverserande offentlighet. Den tidigare passive mottagaren av mediaelitens informationsströmmar blir helt plötsligt en aktör med sin blogg.
     Nå, nu är fenomenet inte helt nytt, som Lars Våge skriver i sitt utmärkta kapitel om bloggens historia och dess funktionalitet. Inte heller, vill jag tillägga, är bloggen först med att ge människor möjligheter till aktiv publicering – vanliga webbsidor, e-postlistor, diskussionsforum, virtuella gemenskaper har också medgett detta.
     Emellertid delar jag bibliotekarien och Sveriges mest kände bloggare Erik Stattins uppfattning om att bloggen har fått ett stort inflytande jämfört med andra gräsrotsmedier.
     Stattin ger ett flertal intressanta exempel på hur olika delar av samhället – medier och politiker, framför allt – har tillmätt bloggarna stor betydelse. Ett legendariskt exempel är hur ett rasistanstruket uttalande av den republikanske senatorn Trent Lott ignorerades av mediaetablissemanget, men retade upp några bloggare.
     Starkt irriterade över medias ignorans gjorde dessa ett hästjobb med att efterforska och skriva om såväl Lotts andra uttalanden och dennes relationer med organisationer och personer inom extremhögern. Det envetna bloggandet ledde till att mediaetablissemanget tog upp detta på nytt, och efter lite rabalder tvangs Lott att avgå.
     Detta är ett exempel på bloggare som intelligenta reagenter. Utan att behöva tillfredsställa en publik, skriva för någon ägares ekonomiska vinning eller arbeta mot någon deadline kunde bloggarna i lugn och ro göra en god research och publicera ny information så länge de ville.
     I totalitära stater som Iran och Kina har bloggen gett medborgare viss möjlighet att anonymt diskutera samhällsfrågor, något som är närmast omöjligt i en statsstyrd och censurerad mediasituation. Regimen i Iran stänger ständigt ned alternativa nyhetskällor och försöker hela tiden göra detsamma med bloggarna, men det är svårare. Dock har ett par iranska bloggare fängslats för sin regimkritiska verksamhet, vilket har uppmärksammats med starka protester i väst.
     Bloggarna har också delvis utvecklats från att inte enbart utgöra forum för debatt eller reflektion över samhällsföreteelser, till att även fungera som en gräsrotsform av rapporterande journalistik.
     Tsunamikatastrofen i Asien 2004 är det bästa exemplet. Bloggare i Indien, Sri Lanka och Thailand fyllde på ett tidigt stadium ett snabbt informationsbehov om läget dag för dag, länkar till hjälpinsatser och bilder på situationen. Baksidan var att vissa myter och felaktiga teorier om flodvågens orsaker spreds, men dessa korrigerades snabbt.
     Stattins exempel på bloggens betydelse är främst internationella. Dock har bloggen exploderat även i Sverige, särskilt under bloggåret 2005. Många politiska, mediakritiska, kreativa, informativa, sällsamma och banala bloggar har sett dagens ljus detta år.
     Dock har inte Stattin sett något svenskt exempel på bloggandets stora inflytande, även om det finns ett klassiskt fall av arbetsgivarcensur. SVT-journalisten Per Gudmundson tvangs att välja mellan att publicera texter i sin populära blogg och att arbeta på SVT. Ett public-serviceuppdrag ansågs inte vara förenligt med att blogga.
     Snarare har det väl visat sig i Sverige att det mediaetablissemang som anammat bloggandet – främst kvällstidningarna – har bidragit med bloggens allra sämsta sidor. Men det kanske ändras med tiden. DN väljer bloggformatet, när fotografen Paul Hansen och akademiledamoten Peter Englund rapporterar från Irak.
     Huruvida utrikesrapportering – och annan rapportering – förändras när journalister bloggar i stället för att skriva traditionella artiklar, är en intressant fråga för mediaforskare.