Det negativa tänkandets kraft

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 050915 (Lix=46)

Steve Fuller
The Intellectual
Icon Books

Vad är en intellektuell? Finns hon bland alla snabbt växande white-collaryrken; bland lärare, journalister, konsulter, think-tanks, författare, filosofer och vetenskapsmän? Eller döljs hon där?
     Inte sedan Edward Said skrev Den intellektuelles ansvar i början av 1990-talet har vi sett en bok som försöker ringa in den intellektuelle. Förrän nu: The Intellectual av vetenskapssociologen Steve Fuller (Icon Books).
     Undertiteln är en fantastisk sammanfattning av intellektualism: The positive power of negative thinking. En intellektuell genererar en positiv kraft i sitt negativa tänkande. Kritikern som samhällsförbättrare. Kritikern som uttrycker det obehagliga. Kritikern som avskyr mittfåran. Kritikern som älskar att problematisera.
     Fuller hyllar Machiavelli som arketypen för en intellektuell, men den intellektuelles rötter är Antikens sofister. Avskydda och föraktade genom historien – wise guys, inte visa män, arroganta och vårdslösa med sanning och kunskap. Inte desto mindre tillskriver Fuller sofisterna äran för att Platon skrev ned sina dialoger, mot Sokrates uttryckliga vilja.
     Ett av den intellektuelles väsentliga arv från sofisterna är perspektivisering intill paranoia, vilket en äkta intellektuell ibland snuddar vid. Allt kan ses från fler synvinklar; allt måste ses från fler synvinklar.
     En intellektuell har ett förhållande till sanning som skiljer henne från de vetenskapligt skolade. Den intellektuelles mål är hela sanningen – alla perspektiv på en företeelse måste belysas.
     Att vissa påståenden inte alltid är bevisade som sanningar i vetenskaplig mening stör henne därför inte alls. Lika lite stör det henne att bli korrigerad. En intellektuell kan uttrycka en osanning, men aldrig med syftet att bedraga, vilket gör att hon aldrig ljuger.
     Man skulle kunna tro att en akademiskt skolad filosof är en typisk intellektuell. Den föreställningen tar Fuller snabbt ur läsaren genom en intressant, men rätt snårig dialog mellan en intellektuell och en filosof. Den intellektuelle är, till exempel, betydligt mer intresserad av bred än djup kunskap.
     Den intellektuelles kritik av universiteten och dess forskning är tydlig. Forskningssamfundets sätt att fastställa sanning – genom peer-review, expertgranskning – innebär enbart att bevara en traditionell uppfattning om vad som är sant. Sanningsparadigm får inte hotas.
     Men den kanske främsta egenskap jag ser hos Fullers rika beskrivning av den intellektuelle är dess förmåga till reduktionism. Nej, inte den vetenskapliga reduceringen av någonting till dess minsta beståndsdelar.
     Snarare förmågan att destillera det väsentliga ur något snårigt. Det är en förmåga som också skiljer både forskaren och filosofen från den intellektuelle.